Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Dags att göra upp med vurmen för gatans parlament
Att ett 50-tal demonstranter samlades för att protestera utanför en journalists lägenhet efter ett uppmärksammat reportage är ett hot mot demokratin. Nu är det dags att vidta åtgärder för att skydda den fria journalistiken, skriver Marcus Björk.
I veckan hade Sydsvenskan ett uppmärksammat reportage om Palestinademonstrationerna i Malmö. Granskningen visade att de arabiska budskapen i megafonerna varvade hyllningar av Hamas väpnade gren Izz ad-Din al-Qassam-brigaderna och terrorklassade Hizbollah, med önskningar om att “slå och förstöra” Tel Aviv.
I går skrev den prisade journalisten Inas Hamdan, en av reportagets journalister, på X att det samlats ett 50-tal demonstranter utanför hennes lägenhet som en reaktion på granskningen. “Tack och lov var varken jag eller någon i min familj hemma.” fortsatte hon sitt inlägg med. SVT rapporterade också om att Sydsvenskans redaktion ska hålla ett möte med koncernens säkerhetsavdelning med anledning av det inträffade.
Talspråket “mitt hem är min borg” uttrycker den centrala betydelse som ett tryggt hem har för många människors välbefinnande. Att denna grundtrygghet tillåts hotas av demonstranters missnöje över en journalists arbete är oacceptabelt och kräver åtgärder. I det här fallet handlar det dessutom om den fria journalistiken.
Talspråket “mitt hem är min borg” uttrycker den centrala betydelse som ett tryggt hem har för många människors välbefinnande.
Den offentliga folkbokföringen som vi har i Sverige har genom internet blivit ett lättsökt register, där vem som helst kan söka fram en journalists eller socialsekreterares hemadress på några få sekunder. Tidigare hade denna information behövt begäras ut per telefon, eller genom att fysiskt besöka ett skattekontor för att söka i en terminal. Tillgängligheten begränsades också av öppet- och telefontider, något som säkerligen gav tid för viss eftertanke om man i ett känslosvall övervägde att hota eller trakassera någon.
Tanken om ett öppet Sverige med offentlig folkbokföring är en fin tanke. Men när ett 50-tal demonstranter dyker upp utanför en journalists lägenhet måste man ställa sig frågan om det fortfarande är realistiskt. Kanske borde vissa yrkesgrupper, eller kanske rent av alla, ha rättigheten att låta sin adress vara en privatsak. I syfte att stärka hemmets helgd.
Att med hot och trakasserier försöka tysta journalister är tyvärr något som ökar. Samtidigt ser vi en ökad samhällelig acceptans för denna typ av trakasserier, inte minst från delar av Palestinarörelsen.
I slutet av maj fick exempelvis mellanösternforskaren Anders Persson vid Linnéuniversitetet sitt kontor vandaliserat. Aktivister hade tejpat upp barnkläder med blod på och skrivit ”Blod på dina händer”. Över en teckning som hans dotter ritat hade de skrivit “Anders Persson sprider israelisk propaganda, hur mycket betalar de dig? Var ärlig”.
Fem dagar senare gick 34 lärare vid Linnéuniversitetet ut i en debattartikel och relativiserande händelsen genom att hävda att det var en isolerad incident, som dessutom inte hade något med Palestinarörelsen att göra. De tyckte även att det var “beklagligt” att händelsen förskjutit fokus från studentaktivisterna.
Tidigare i vår uppmanade också akademiker vid Lunds universitet till aktioner för att “göra sin röst hörd” och skapa en mer “djupgående form av demokrati”. Det vi nu ser, med demonstrationer utanför en journalists bostad efter ett kritiskt reportage om Palestinarörelsen, är en fortsättning på det som också Anders Persson utsattes för.
Dessa radikala akademiker är kritiska till att medborgarnas delaktighet “begränsas till grundläggande politiska rättigheter och skyldigheter, som att rösta och lyda lagar”. I stället uppmanar de aktivister att “gå ut på gatan”.
En vän av ordning vill påminna om att två av dessa “grundläggande politiska rättigheter” faktiskt är tryck- och yttrandefriheten.
En vän av ordning vill påminna om att två av dessa “grundläggande politiska rättigheter” faktiskt är tryck- och yttrandefriheten. Att med trakasserier och hot försöka åsidosätta dessa rättigheter för den ”fördjupade demokratins” skull är inte förenligt med ett demokratiskt statsskick och spär på de trakasserier som Inas Hamdan nu fick utstå. Dessa akademiker borde ta ansvar för de åsikter de torgför vid några av landets ledande utbildningsinstitutioner.
Straffen för de som hotar och trakasserar journalister bör skärpas. Om samhället inte klarar av att säkerställa tryggheten för journalister i deras egna hem kommer journalistikens oberoende sakta att utarmas av självcensur. Veckans demonstration utanför en journalists hem är systemhotande och ett demokratiskt misslyckande. Samhällets svar måste vara resolut.