Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Dags för Sverige att sluta snåla i EU
EU:s långtidsbudget är en ambitiös plan för att skapa ett starkare Europa. Men när andra medlemsländer har slutit upp bakom kommissionens förslag verkar Sverige fortfarande fast i gamla konflikter. Tiden då vi bråkar om decimaler och kommatecken måste vara förbi. Det skriver Bean Khalil.
När den japanska armén kapitulerade 1945 var det inte alla som hade fått meddelandet. Det dröjde 30 år innan underrättelseofficeraren Hirō Onoda erkände sig besegrad. I debatten om hur framtidens EU-budget bör utformas har Sverige inte råd att likt Onoda fortsätta bekämpa gårdagens strider. Både unionen och alla andra medlemmar ur den frugala fyran har gått vidare. Det är dags för Sverige att göra detsamma.
Lanseringen av EU:s långtidsbudget (MFF) har i vanlig ordning föregåtts av positionering, intriger och förhandlingar. I slutändan landade budgeten i tre saker: en stor konkurrenskraftsfond, försvarssatsningar och åtstramningar i den gemensamma jordbrukspolitiken. Det speciella med långtidsbudgeten är inte dess storlek – utan dess ambition.
Tiden då unionen bara är en gemensam inre marknad är förbi.
Efter år av vad som måste beskrivas som en förvaltad nedgång har unionen äntligen tagit steg för att på riktigt fylla de skor den alltid drömt om att fylla. När den ryska aggressionen hotar att tränga sig närmre, när den amerikanska instabiliteten gör sin närvaro känd och vi har ett Kina som tornar upp sig vid horisonten, finns det inte längre tid att dividera om kommatecken och decimaler. Det finns ingen annan tänkbar lösning än ett starkare EU.
Och hur man än resonerar så går det inte att få ett starkare EU utan att utöka den gemensamma budgeten. Det går inte att få en “smal men vass” union när kravlistan blivit längre. Tiden då unionen bara är en gemensam inre marknad är förbi.
I europeiska sammanhang brukar Sverige inte göra så mycket väsen av sig. Svenskarna är erkänt arbetsamma, kommer alltid tidigt till alla möten och kan detaljfrågor bättre än sina motparter – men de saknar oftast en egen linje. Det enda undantaget är vid förhandlingar om budgeten.
I budgettider utgör Sverige en del av det som kallas den frugala fyran. Gruppen – Finland, Nederländerna, Österrike och vi – var notorisk i sin kamp för att hindra EU att växa sig för stort. Kvartetten var ledande i att se till att unionen inte gjorde mer än sina kärnuppgifter. Organiseringen i gruppen har – likt alliansfriheten – tjänat oss väl.
Kvar är nu bara Sverige. Vi verkar fortfarande vänta på meddelandet.
Men när fokus ligger på saker som är existentiella så kan vi inte riskera att stå på sidlinjen. Unionens problem väntar inte på någon. Det är något Danmarks Mette Fredriksen har insett. Hotet från Ryssland är så existentiellt att någon tiondels procent större budget inte är värd striden. Danmarks statsminister vill hellre lägga sitt politiska kapital på att skynda på den europeiska försvarsupprustningen.
Beskedet innebär inte att Danmark kommer att börja vurma för en allomfattande federal stat. Vad det däremot signalerar är förståelsen av att gårdagens försök att dra åt svångremmen inte är så viktig när kontinenten står inför mer brådskande problem.
Men Fredriksen är inte ensam. Alla medlemmar i den frugala fyran har på ett eller annat sätt signalerat en omvändning. Nederländerna har det för att regeringen – likt Danmark – inte vill stå i vägen för en snabbare upprustning. Inte heller Österrike verkar vilja göra några seriösa försök att vara konträr.
Kvar är nu bara Sverige. Vi verkar fortfarande vänta på meddelandet.
Det vore ett historiskt misstag att ensam vara den som står i vägen för den finansiering unionen behöver för att möta sina problem. Även om motviljan att skicka mer pengar till kontinenten är befogad kan den inte stå i vägen för den historiska satsning som nu är på väg. Sverige måste sluta snåla med EU.
När Hirō Onoda väl hade slutat med sin gerillakrigföring återvände han till Japan. Där blev han firad som en hjälte innan han snabbt kommenderades ut i arbete.