De senaste fem årens trippelsmocka i form av pandemi, Rysslands krig mot Ukraina och den nya Trumpadministrationen har slutgiltigt kullkastat ett antal till synes givna paradigm. 

Det första är den fredstid Europa tagit för given sedan Sovjetunionens fall som inleddes 1989.

Det andra är den globalisering som främst sprungit ur Kinas inträde i världsekonomin på 1970-talet.  Denna har inneburit att tillväxt och låg inflation (och därmed låga räntor) gått att kombinera. 

Det tredje är den åsiktshegemoni vi sett efter finanskrisen 2009 och som haft sina starkaste bastioner i exempelvis det Demokratiska partiet i USA, EU, miljörörelsen och institutioner som FN och World Economic Forum.  

Efter att Europa sedan andra världskriget förlitat sig på USA har den nya amerikanska administrationen tydligt klargjort följande:

• Europa måste ta större ansvar för sitt eget försvar (vilket per se inte är orimligt).
• Det kommer att införas tullar som avsevärt försvårar den frihandel vi vant oss vid. 
• Kulturkrigspendeln är på väg att svänga i rasande fart. Eller som JD Vance uttryckte det vid sitt tal i München: ”Om den amerikanska demokratin kunde överleva 10 år av Greta Thunbergs tillrättavisningar så kan ni nog överleva några månader av Elon Musk”. 

Den här krönikan ska inte försvinna ner i det kaninhål som är det amerikanska politiska landskapet men om man lyssnar på USA:s finansminister Scott Bessent är det tydligt att väldigt mycket av det som görs nu, försvarsneddragningar, tullar, besparingsprogrammet DOGE med mera, görs för att minska statsskulden. Denna är ohållbart stor och sett genom det rastret blir vad som nu pågår enklare att förstå, det är America First som gäller. 

För Europa gäller det att börja ta ansvar för sig självt och förutsättningarna för det är faktiskt goda.

För Europa å andra sidan gäller det att börja ta ansvar för sig självt och förutsättningarna för det är faktiskt goda. Vi, EU i allmänhet och Sverige i synnerhet, har etablerade storföretag, duktiga entreprenörer, hög teknikhöjd och en inre marknad på 450 miljoner invånare.

Hur vägen till Europas blivande storhetstid ser ut finns det dock olika uppfattningar om beroende på om man kommer från vänster eller höger. 

Kommer man från höger bör man se tillväxt som samhällets viktigaste kapitalkälla. Tillväxt kan bara komma från företag, nystartade och existerande, vilka skapar jobb och skatteintäkter som politiken sedan kan ägna sig åt att fördela.

Kommer man från vänster hägrar i stället stora statliga satsningar på industri, försvar och vad mer man kan komma på, allt finansierat av skattehöjningar och lån (som ju till del kan ses som skattehöjningar i framtiden). Det finns mycket få datapunkter på att detta fungerar. 

Vänstern är också statligt och överstatligt hårt lierad med miljöfrågan och dess i grunden tillväxtavvisande agenda, vilket är problematiskt.

Så hur får vi fart på tillväxten i Europa och Sverige? Här är några tankar:

• Satsa europeiskt vid de enorma försvarsinvesteringarna som står för dörren. Dessa kommer att föda nya företag, innebära en exceptionell teknikutveckling (som även kommer att ha civila applikationer) och skapa en stor mängd arbetstillfällen. Här är Sverige väl positionerat.

• Dra ner på regleringarna. Dessa har lagt sig som en kvävande brandfilt över företag i de flesta branscher, något USA för övrigt länge påpekat.  Nu har EU själva kvitterat att det gått för långt och regleringarna skall ”minska med 25 procent”, hur man nu kommer fram till den siffran. Låt oss hoppas att det är mer än läpparnas bekännelse. Sverige behöver också sluta överimplementera EU-regler, något det finns talrika exempel på.

• En miljöagenda i EU som är balanserad i relation till vilka ekonomiska avkall den kräver av stater, företag och medborgare. Delar av de nuvarande extremt ambitiösa målen är sannolikt omöjliga att uppnå, inte minst om Europas största arbetsgivare, bilindustrin, ska överleva. 2026 är det sagt att målen ska ses över och då lär ett antal av dem mjukas upp. Något som talar för detta är att EU-kommissionens realpolitiskt pragmatiska ordförande Ursula von der Leyen inte längre är lika beroende av det gröna blocket i EU för att behålla makten. 

• Bättre fungerande kapitalmarknader. Här lyfts Sverige fram som en lysande stjärna inom Europa tack vare ett stort sparande i aktier, vilket ju kan tjäna som riskkapital för företag. Kan andra EU-länder, inte minst Tyskland, föra sparande från obligationer till aktier vore mycket vunnet. Även någon slags avdrag för den som satsar på nystartade företag borde övervägas. Vid en eventuell samordning av de europeiska finansmarknaderna gäller det att EU blir mer som Sverige och inte tvärtom.

• Revansch för shareholder value. De mest aparta excesserna i den så kallade wokerörelsen (36 olika kön, DEI, kolonial skuld och så vidare) liksom den så kallade stakeholderismen (alla företagets intressentgrupper är lika viktiga) har i rask takt övergivits av USA:s storföretag. Samma företag som för fem år sedan föll över varandra att omfamna sagda politiskt korrekta excesser vilket onekligen påvisar en oroväckande värdenihilism. Europeiska företag lär gå samma väg.

• EU och Sverige måste hitta en fungerande relation med den amerikanska administrationen. Drömmen för en frihandelsivrare hade ju varit att avskaffa alla tullar men i vägen för det står såväl USA:s intäktsbehov som den franska jordbrukspolitiken. Vi har dock allt att vinna på en god och ekonomiskt rimlig relation med USA.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Sammanfattningsvis går vi in i en tid av stor osäkerhet då Europa kommer att bli mindre beroende av USA, på gott och på ont. Vad som kommer att hända med tillväxt, inflation, räntor och arbetslöshet på kort- och medellång sikt vet ingen och att utfästa några prognoser vore oerhört spekulativt.

Vår framtid ligger dock till stor del i våra egna händer. Det är inte så illa.

Omslagsfoto: Shutterstock