Dåliga tjänstemän har det för bra
Maria Ågren kom billigt undan för haveriet på Transportstyrelsen. Dan Eliasson lär knappast drabbas av svåra påföljder för den säkerhetsläcka han skapade hos polisen. Tjänstemän i Sverige hålls inte personligen ansvariga för vad de gör i tjänsten, vilket är både farligt och dyrt för folket. Vi behöver återinföra tjänstemannaansvaret – men riksdagen vägrar.
I tisdags avslöjades att rikspolischef Dan Eliasson har givit ett utländskt företag tillgång till hemlig information om svenska poliser, från lön och schema till närmaste anhöriga. Förmodligen kommer det inte att orsaka Eliasson några större problem. Som impopulär generaldirektör för Försäkringskassan raderade han miljontals mejl från myndighetens servrar, varpå han erbjöds jobbet som rikspolischef.
Maria Ågren, tidigare generaldirektör för Transportstyrelsen, gav även hon utländska företag tillgång till hemlig information. För detta fick hon ett strafföreläggande att betala 70 000 kronor i dagsböter för grov oaktsamhet. Många uppfattar det som ett lätt straff för att äventyra rikets säkerhet.
Fram till 1976 var det straffbart för offentliga tjänstemän att göra fel i tjänsten.
Faktum är att många offentliga tjänstemän som missköter sina uppdrag kommer ännu lättare undan. Eliasson och Ågren har strålkastarljuset på sig och gör fel av högre magnitud än de flesta, men fallen av slarv, jäv, försummelse och nepotism är legio i svensk offentlighet. Bara i augusti avslöjades miljardutbetalningar till oseriösa och brottsliga assistansbolag, ytterligare miljoner i assistansersättning genom felaktiga utbetalningar, och CSN-bidragsfusk för 17 miljoner kronor bara för utlandsstudier det senaste året.
Fram till 1976 var det straffbart för offentliga tjänstemän att göra fel i tjänsten. De kunde hållas personligen ansvariga för allt från grovt tjänstemissbruk till försummelse och oskicklighet.
Sedan avskaffades tjänstemannaansvaret. Tjänstefel leder inte längre till en rättslig prövning, utan en intern prövning inom myndigheten. Det är ingen transparent process, och som justitieombudsmannen påpekade redan -76: straffpåföljder har mycket starkare normbildande effekt än disciplinpåföljder.
Å andra sidan ansvarar inte tjänstemän i privat sektor för skattebetalarnas pengar.
Tanken med att trots det avskaffa tjänstemannaansvaret var att offentliga tjänster skulle efterlikna privata. Och tjänstemän i privat sektor hålls inte straffrättsligt ansvariga för misstag.
Å andra sidan ansvarar inte tjänstemän i privat sektor för skattebetalarnas pengar. Dessutom, som tidigare riksdagsledamoten Karl Sigfrid skriver i en rapport för Skattebetalarnas förening, utövar tjänstemän som fattar myndighetsbeslut statens maktbefogenheter, vilket är en annan sak än att arbeta i ett privat företag:
Staten har en särställning och kan inte jämställas med andra samhällsaktörer. Skillnaden ligger i att du som medborgare inte bestämmer själv vilka relationer du har med staten. Som enda aktör inom sitt område har staten ett unikt ansvar för att vara korrekt och opartisk.
Den uppenbara lösningen vore att göra det mer riskabelt att slarva med, slösa bort och missbruka skattepengar.
I ljuset av den senaste tidens avslöjanden framstår behovet av att återinföra tjänstemannaansvaret extra tydligt. Hittills har riksdagen haft gott om möjligheter. Den här mandatperioden har inte mindre än sex motioner om återinförandet av tjänstemannaansvar lagts. Samtliga har avfärdats av konstitutionsutskottet med motiveringen att dagens system fungerar bra.
Som vi ser fungerar det i själva verket ganska dåligt. Den uppenbara lösningen vore att göra det mer riskabelt att slarva med, slösa bort och missbruka skattepengar. Trots det röstade en stor riksdagsmajoritet mot att återinföra tjänstemannaansvaret. Det är oansvarigt i ett land där det så tydligt är alldeles för lätt att vara en dålig tjänsteman.