Samhälle Essä
Därför ändrade jag mig om S-samarbete
Politik som drivs igenom i ”januarikonstallationer” är dåligt om man vill ha genomslag för en så liberal politik så möjligt. Därför borde inte Liberalerna, eller något annat borgerligt parti, samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 2022, skriver Frida Jansson.
Det här är en text om varför jag inte längre tror på samarbeten som januariavtalet om man vill få igenom så mycket liberal politik som möjligt.
Ni tänker nog att ni läst en sån här text förut, kanske på diverse borgerliga ledarsidor. Nyckelord brukar vara att svensk politik varit naiv eller att ”verkligheten hunnit ikapp” oss sedan flyktingkrisen 2015. Men jag har aldrig bytt uppfattning. Jag har aldrig ”varit naiv” och oroar mig inte över demografin. Jag tycker fortfarande att vi borde ha en mer generös flyktinginvandring än EU:s lägstanivå, vi borde inte strama åt regelverket för arbetskraftsinvandringen och vi borde inte utvisa människor som snattat.
Jag har däremot ändrat mig om januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jag var för januariavtalet när det ingicks, men är idag emot det. Det som motiverat förflyttningen är att hörnstenarna för januariavtalet en efter en satts ur spel. De tre argument som gjorde att jag 2018 tog ställning för januariavtalet håller helt enkelt inte längre.
Argument 1: Januariavtalet genomför mest liberal politik
Januariavtalet hade inte kommit till om det inte var för att ett sådant samarbete hade goda förutsättningar att generera mycket liberal politik. Efter åtta år med två alliansregeringar och en reformfattig period 2010–2014 ville många se fler liberala reformer, som alliansregeringarna inte klarat av att genomföra. De utlovades i januariavtalet. Personligen tyckte jag fyra var viktigast: reformeringen av arbetsrätten (punkt 20), stärkt skydd för demokratin (73), genomförandet av en ny skattereform (4) och införandet av marknadshyror i nyproduktion (44).
Hittills är moderniseringen av arbetsrätten den enda punkt som genomförts. Det skedde dock efter att arbetsmarknadens parter kommit överens om en lösning, och var alltså i slutändan inte ett resultat av att partierna faktiskt enades.
Efter åtta år med två alliansregeringar ville många se fler liberala reformer
När det kommer till att stärka skyddet av demokratin har i princip inga åtgärder vidtagits, vilket är ironiskt med tanke på hur ofta socialdemokratiska företrädare talar om just den liberala demokratins principer som grunden för januarisamarbetet. I punkten lyftes särskilt domstolarnas oberoende. Just domstolarnas oberoende är fundamentalt för skyddet mot godtyckliga statliga ingrepp. Att det här inte får underskattas understryks av händelseutvecklingen i länder som Ungern och Polen.
I stället är det framför allt Moderaterna som på senare tid kommit med konkreta förslag på hur demokratin ska stärkas. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer föreslog i en debattartikel i Dagens Industri tidigare i år bland annat att en borgerlig regering bör tillsätta en utredning som behandlar frågan om lagrådets utveckling och hur lagrådets roll kan värnas. Man bör också tillsätta en utredning som fokuserar på individens fri- och rättigheter. Förra året tillsattes en utredning av regeringen som skulle fokusera på domstolarnas oberoende, men i direktivet till utredningen saknas bland annat frågor om utnämningsmakt och tillsyn över domstolarna. Det pekade Strömmer på i en annan artikel inför budgetomröstningen i riksdagen i slutet av november
Aborträtten är ett annat exempel på när Socialdemokraterna valt att oja sig över hotet mot demokratiska grundstenar, ofta i syfte att misstänkliggöra oppositionen och det utan att själva lägga fram några förslag till förbättringar. Gång på gång har socialdemokratiska företrädare, till exempel den nytillträdda klimat- och miljöministern Annika Strandhäll, varnat för vad som kommer att hända med aborträtten om en borgerlig regering tillträder.
Trots detta har partiet inte kommit med ett enda förslag på hur aborträtten kan utvecklas under de snart åtta år man innehaft regeringsmakten. I stället är det Moderaterna och Liberalerna som gått i bräschen och ställt sig positiva till så kallade hemaborter, alltså att man kan köpa abortpiller på apoteket för att avbryta tidiga graviditeter.
Trots att en översyn av skattereformen utlovades har Socialdemokraterna inte gjort något åt det
Inte heller vad gäller genomförandet av en skattereform har någonting hänt, trots att många belyst behovet av en sådan, bland annat TCO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, samt flera av ungdomsförbunden. Ett av de mest ambitiösa förslagen är det som LUF och SSU presenterade 2017. Argumenten för en ny skattereform kan enkelt sammanfattas som att det nuvarande skattesystemet, som är ett resultat av en översyn som gjordes för över trettio år sedan, är omodernt på grund av omvärldsförändringar och nya skatterättsliga regler.
Ett evigt lappande och lagande över årens lopp, förvisso från tid till annan med goda avsikter, har resulterat i ett svåröverskådligt och dåligt sammanhållet system. Trots att en ordentligt översyn av skattesystemet utlovades i januariavtalet har Socialdemokraterna alltså inte gjort något åt det.
Läs också:
Den sista frågan – marknadshyror – var som bekant den som till slut ledde till januarisamarbetets kollaps. Bostadsmarknaden i Sverige är närmast unik i en internationell kontext för att den fungerar så dåligt. OECD och EU har gång på gång kritiserat Sverige för bostadsmarknaden och en återkommande punkt i kritiken rör just hyresregleringen, byråkratin och trögheten i kommunernas planprocesser.
I sin rapport om Sverige för 2021 kopplar OECD ihop införandet av marknadshyror med rörligheten på bostadsmarknaden – det är genom bostadsmarknaden som Sverige utmärker sig som ett dåligt land att arbetskraftsinvandra till, eftersom det är så svårt att få tag i en bostad. Problemen begränsar också mer generellt människors möjligheter att flytta dit jobben finns. Det finns alltså en direkt koppling mellan bostadsmarknaden och Sveriges tillväxt och arbetslöshet. Vi hade alltså en situation där expertisen var i princip enig om vad som behövde göras, regeringen hade förhandlat ett förslag, oppositionen i form av Moderaterna var för förslaget och ändå misslyckades genomförandet. Det var spiken i kistan för sakpolitiken i januariavtalet.
En anledning till att så få reformer i januariavtalet genomförts – Timbro har övervakat reformtakten för hela avtalet i ”Reformbevakaren” – är Socialdemokraternas attityd. Erik Scheller, Nyamko Sabunis stabschef, redogjorde för hur januarisamarbetet hade fungerat inför Liberalernas partiråd. Han skrev:
Istället för att lösa problem på riktigt ägnas nu hundratals förhandlingstimmar till att komma fram till att vi samtidigt ska höja och sänka bensinskatten och att vi ska genomföra jobbskatteavdrag bara vi inte kallar det för just ett jobbskatteavdrag. Kraft får ägnas åt att minimera varandras mediala förluster istället för att med en gemensam problemformulering och gemensam målbild hantera samhällsproblemen. Jag hade andra förhoppningar i januari 2019, men detta är inget sätt att styra ett land.
Reflektionen visar på svårigheten med att driva liberal politik tillsammans med ett parti som inte är intresserat av att öka friheten för människor i Sverige.
Argument 2: Vänsterpartiet kommer inte att få något inflytande över politiken
Redan från början sade Vänsterpartiet att man inte tänkte gå med på en modernisering av arbetsrätten eller att marknadshyror i nyproduktion infördes. Precis som utlovat fällde Vänsterpartiet sedan regeringen på grund av utredningen som föreslog marknadshyror. Det har blivit allt tydligare under mandatperioden att Vänsterpartiet inte alls nöjer sig med med den position som framförallt Centerpartiet försökt tvinga det att inta – en position där stöd till regeringen förväntas av dem utan att de får något tillbaka.
Det visade sig senast i samband med riksdagens val av statsminister i november. Centerpartiet släppte igenom oppositionens, minus Liberalernas, budget (förhandlad med Sverigedemokraterna) och Magdalena Andersson som statsminister (förhandlat med Vänsterpartiet). Om man vill vara snäll, som Jönköpings-Postens ledarsida, kan man säga att Annie Lööf har lyckats med att hålla SD från Rosenbad och Vänsterpartiet från budgeten.
Om man i stället vill vara ärlig kan man säga att hela grunden för januariavtalet, det vill säga att tro att man framgångsrikt kan blockera ut två partier med drygt 25 procent av mandaten i riksdagen från inflytande, inte har varit realistisk.
Att blockera ut två partier med drygt 25 procent av mandaten i riksdagen har inte varit realistiskt
Om de borgerliga partierna efter valet 2022 inte lyckas bilda regering lär Vänsterpartiets inflytande bli ännu större. Inför den senaste statsministeromröstningen krävde partiet en omfattande satsning på garantipensionerna, som egentligen är en fråga som regleras inom ramen för pensionsgruppen – som Vänsterpartiet inte är en del av. Utan borgerlig regering kommer det bli mer av den varan, var så säkra.
Argument 3: Sverigedemokraterna kommer inte att få något inflytande över politiken
Inga liberaler tycker om Sverigedemokraterna. Det är ett nationalistiskt parti med nazistiska rötter och företrädare på olika nivåer som gång på gång uttrycker sig grovt rasistiskt. Dessutom har Sverigedemokraterna i grunden en annan syn på statens storlek, internationellt samarbete och bidragssystemen – frågor som alla är av avgörande betydelse för liberalismen.
Alla partier har på olika sätt, mer eller mindre, försökt isolera Sverigedemokraterna genom olika överenskommelser. Oavsett vilken vintermånad dessa varit döpta efter har partiets stöd bara blivit större. Man kan likna Sverigedemokraterna vid en brand. Om det brinner i ett hus kan man försöka isolera branden. Men grunden för en framgångsrik isolering består i att branden inte växer, om den gör det kan man inte bara stänga dörren och låta branden härja fritt. Vid någon punkt måste man istället börja släcka branden. Det är det som Nyamko Sabuni i SVT:s 30 minuter beskrev som ”hård konfrontation” av Sverigedemokraterna i debatter.
Isoleringstaktiken har inte fungerat. Frågan blir då vilken strategi vi kan använda i stället. Under denna och tidigare mandatperioder har ett mantra varit att ”inte medverka till Sverigedemokratiskt inflytande”. I de mest extrema fall betyder det att man inte ens kan rösta på samma förslag som Sverigedemokraterna. Ett exempel på en sådan argumentation var när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet fällde regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, och Aftonbladets Anders Lindberg kommenterade det med att Vänsterpartiet ”skjuter sig i foten” eftersom misstroendet var beroende av Sverigedemokratiska röster. Andra menar att man inte kan diskutera med Sverigedemokraterna utan att ”medverka till Sverigedemokratiskt inflytande”.
Om man är trygg i sina åsikter kan man prata med vemsomhelst
Men om man är trygg i sina åsikter och sin övertygelse kan man prata och göra upp med vemsomhelst. Man känner nämligen sin ideologi så pass väl att man vet var gränsen går.
Det är inte så att man själv blir sverigedemokrat genom att befinna sig i samma rum som dem. Särskilt medlemmar i Liberalerna borde ha mer politiskt självförtroende än så – tänk till exempel på all den tid partiföreträdare lagt på att läsa Mill, Hayek och Shklar i ungdomsförbundet. Partiet stoltserar ofta med sin historia, men trots detta vågar man inte tro att man instinktivt skulle veta när man behöver lämna en förhandling med Sverigedemokraterna.
I frågor där man har samma syn – till exempel energipolitiken – bör man göra upp. Jag tror inte att rasismen kommer att öka på grund av det. I andra frågor, mer värderingsladdade sådana, är det möjligt att det inte går att kompromissa. Men vi vet inte det eftersom vi aldrig försökt, just för att vi varit rädda för Sverigedemokraterna, men kanske också för oss själva. Borgerligheten måste få bättre självförtroende. Om det är så att förhandlingarna innebär en farlig politik för utsatta grupper är jag övertygad om att Liberalerna inte kommer att släppa fram en sådan regering.
En del har framfört argumentet att det inte är politiken i sig som är problemet, utan att allt samröre med Sverigedemokraterna normaliserar rasism. Det är något jag själv är orolig över. Men att isolera partiet parlamentariskt har inte fungerat. Det politiska priset, och i förlängningen också priset för Sverige, av att låtsas att Sverigedemokraterna inte existerar blir helt enkelt för stort, väl illustrerat av den parlamentariska röra och instabilitet som nu rått under de senaste åren. Slutsatsen blir att vi måste försöka bekämpa rasism på andra sätt.
Borgerliga partier är inte ansvariga för Sverigedemokraternas rasism
Rasismen är ett gift. Men det är inga beslut i riksdagen som är direkt rasistiska, framför allt inte de beslut som Liberalerna kommer att medverka till. Och borgerligheten söker Sverigedemokraternas stöd i riksdagen för att bilda en borgerlig regering – inte för inspiration till idéutveckling. Man ska inte gå på vänsterns narrativ om att borgerliga partier skulle vara ansvariga för Sverigedemokraternas rasistiska företrädare. Men vi ska inte se mellan fingrarna när Sverigedemokratiska företrädare avslöjas som rasister. När det händer, och det kommer att hända igen, måste vi markera mot det för att hålla rågången mot högerpopulismen.
Alla som är politiskt engagerade är det för att de har en tro på att det går att förbättra samhället. Man borde inte göra avkall på det för att en knapp femtedel av väljarna röstat på ett parti som man själv ogillar. Alternativet till att tolerera en borgerlig regering som ibland gör upp med Sverigedemokraterna är att acceptera ett oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav med dålig förhandlingsposition för liberaler och dålig politik för landet. Det är helt enkelt inte ett tillräckligt bra erbjudande.