Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Därför är det rätt att dra in stödet till Palmecentret
Beslutet att Olof Palmes internationella center inte längre får biståndspengar för att arbeta med opolitiskt civilsamhälle är ett beslut som borde ha kommit för länge sedan, och är knappast en attack på Socialdemokraterna. Det skriver Hannah Stutzinsky.
Få begrepp är lika förknippade med Olof Palme som ”internationell solidaritet”. En stor del av hans politiska historia är skriven i andra länder. Det är därför inte särskilt förvånande att han fått ge namn till Socialdemokraternas biståndsorganisation – Olof Palmes internationella center.
Den 13 juni beslutade Sida att stryka organisationen från listan på civilsamhällesorganisationer som ska arbeta med att stärka civilsamhället i mottagarländer. Beslutet har väckt starka reaktioner: ”regeringsmakten används för att kväsa oppositionen” skrev Anders Lindberg på X. “Det här är en attack på hela den svenska arbetarrörelsen” skriver generaldirektör Oscar Erneroth på centrets hemsida.
Men beslutet är rätt och riktigt. En central del av utvecklingsbiståndet är att stödja mottagarländer i uppbyggnaden av demokratiska institutioner. För att göra detta lägger regeringen med jämna mellanrum fast en CSO-strategi. Den innehåller målformuleringar för utvecklingsbiståndet för civilsamhällesorganisatörer. Det kan handla om idrottsföreningar för flickor, vuxenutbildning eller mikrolån.
En annan del av utvecklingsbiståndet handlar om att lära ut hur demokratiskt uppbyggda partier fungerar. Det görs på bästa sätt genom att svenska politiska partier delar med sig av sina kunskaper. För att göra det tilldelas partiernas associerade biståndsorgan pengar genom den så kallade PAO-strategin. Uppdelningen syftar till att civilsamhällesorganisationerna inte ska marginaliseras av de politiska partierna. Redan i den första PAO-strategin, som togs fram av en socialdemokratisk regering, framgår det att stödet till partiorganisationerna ska fungera som ett komplement till de andra strategierna. Alltså arbeta där CSO-strategin inte gör det.
Bara för att man klär en verksamhet i ordet solidaritet, ger det inte option på skattebetalarnas pengar
Under Socialdemokraternas maktinnehav har Olof Palmes internationella center däremot fått stå med en hand i vardera pengapåse. Det har regeringen nu satt stopp för.
Det är självklart rimligt. Genom att strypa Palmecentrets tillgång till pengarna inom CSO-strategin kan mer pengar gå till civilsamhällesaktörer som arbetar med föreningsliv utan partipolitiska kopplingar. Det gör också biståndet mindre politiserat. Bara för att man klär en verksamhet i ordet solidaritet, ger det inte option på skattebetalarnas pengar.
I ett pressmeddelande citerat i Dagens arena vill Palmecentret själva framställa sig som vilken annan civilsamhällesorganisation som helst. Centret beskriver sig som en del av arbetarrörelsen, inte en del av Socialdemokraterna. Drar man emellertid blicken till centrets styrelse blir den påstådda gränsdragningen svår att köpa. I styrelsen sitter representanter från SSU och S-kvinnor. Styrelseordförande är den tidigare utrikesministern Margot Wallström.
Att de samtidigt inte kan ha den andra handen i en annan pengapåse, framstår för de flesta som en självklarhet.
Än märkligare blir de socialdemokratiska reaktionerna när man väger in hur övriga delar av arbetarrörelsen redan i dag arbetar. Fackföreningarna har exempelvis en central funktion i biståndsarbetet. Genom deras arbete kan jämställdhetsnormer och säkerhetsrutiner på arbetsplatser i mottagarländer mejslas fram. Det är just därför som flera fackförbund har egna verksamheter inom ramen för internationellt utvecklingsarbete. Det är bland annat dessa organisationer som CSO-strategin riktar sig mot.
Socialdemokraterna har genom Olof Palmes center fortsatt finansiering och verksamhet inom ramen för partianknutet biståndsarbete. Att de samtidigt inte kan ha den andra handen i en annan pengapåse, framstår för de flesta som en självklarhet. Det är bara Socialdemokraterna själva som kan uppfatta en rättvis behandling som en attack.