Därför är maktöverföringen till regeringen olämplig

Efter några dagars livliga diskussioner beslöt regeringen den 7 april att lägga fram det omdiskuterade lagförslag där den under coronakrisen tilldelas extra befogenheter till riksdagen (proposition 2019/20:155). Detta hade föregåtts av diskussioner mellan partiledarna och det får förmodas att lagen kommer att antas av riksdagen och sedan träda i kraft den 18 april, för att gälla till 30 juni.

Vad lagen handlar om är väl känt och inget behöver här sägas om dess bakgrund. I stället ska de centrala juridiska bristerna och problemen genomgås. Dessa är främst följande:

1.Tidpunkten. Riksdagen har sedan coronakrisen bröt ut gått ner från 349 till 55 ledamöter. Regeringen har haft mycket lätt att få igenom sina förslag där. Den bantade riksdagen kommer fortsatt att vara samlad i drygt två månader. Varför behövs då denna gigantiska maktöverföring från riksdag till regering just nu? Regeringsformen (RF) möjliggör i 8 kap denna typ av åtgärd, men hade det inte varit mer logiskt att införa den i ett senare, måhända mer kritiskt skede?

2. Snabbheten. Lagen har nu förankrats bland övriga partier, men har tillkommit i väldig hast och är därför bitvis slarvigt utformad. Ett fåtal remissinstanser fick 24 timmar på sig, från lördag kväll till söndag kväll, att ge synpunkter. Även med tanke på det kritiska läget är detta helt oacceptabelt.

3. Vaga kriterier om vad regeringen får göra. En av de stora bristerna i det ursprungliga förslaget var att de befogenheter som nu överförs till regeringen var totalt opreciserade. Efter kritik även från Lagrådet har detta nu preciserats, i den nya 9 kap 6 a § i Smittskyddslagen, till att avse ett antal tillfälliga åtgärder som begränsningar av folksamlingar och stängningar av köpcentra, barer, nattklubbar och andra mötesplatser. Samtidigt inkluderas dock även ”tillfälliga åtgärder av annat liknande slag”, vilket är en fortsatt vag ”generalklausul”.

Läs också: Timbros remissvar till regeringens undantagslagstiftning

4. Vad betyder riksdagens prövning? Den tyngsta effekten av oppositionspartiernas kritik av lagförslaget är att de föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av lagen omedelbart ska underställas riksdagen för prövning (9 kap 6 c §). Detta innebär ju att riksdagen behåller det sista ordet och därmed kontroll över vad regeringen nu kan tänkas företa sig. Självfallet är detta mycket viktigt. Från ren krisbekämpningssynpunkt är det dock tveeggat; vad händer om regeringen i en djup kris beslutar om drastiska åtgärder vilka sedan inte godtas av riksdagen? Då kan det politiska systemets auktoritet snabbt undermineras.

5. Vad händer i domstolarna? Regeringen tycktes när lagen lades fram ha varit medveten om vissa av dess svagheter, inte minst kring dess oklara tillämpningsområde. Detta förklarar att en rätt till domstolsprövning av alla beslut som meddelas med stöd av lagen ”erbjuds”. I sig är detta utmärkt, men hur ska det fungera i praktiken? En kaféägare vars rörelse stängts kan sålunda be att få beslutet ändrat i en av landets tio förvaltningsrätter, men hur fort går processen? Vem betalar advokatkostnaden? Har hen rätt till ersättning om beslutet står fast? Detta är ett exempel på en fråga som inte utretts tillräckligt eftersom processen gått för snabbt. Har domstolarna ens resurser för att avgöra en stor mängd mål av detta slag skyndsamt? Troligen inte.

Sammanfattningsvis så har regeringen tagit till sig delar av den kritikstorm mot lagförslaget som kom 2-6 april. Det slutliga förslaget är väsentligt bättre än det ursprungliga, men har ändå stora brister. Det blir nu en mycket viktig uppgift för press, jurister, opposition och allehanda debattörer att bevaka att regeringen under de närmaste månaderna inte missbrukar sina nyvunna befogenheter.