Ekonomi Åsikt
Därför blir vi sjuka av vinter-OS
Korttidsfrånvaro i form av sjukdom och VAB ökar rejält under stora mästerskap. Erik Bengtzboe, chefsekonom på Skattebetalarna, undersöker tv-sportens negativa effekter på folkhälsan.
Med pompa och ståt invigs i dag vinter-OS i Italien, även om spelen redan dragit igång i smyg under veckan. För oss småbarnsföräldrar betyder det att det fruktade vabruari, som redan är fyllt av virus och bakterier, får sällskap av ytterligare något annat potentiellt och kanske oväntat farligt för folkhälsan – nämligen ett stort idrottsevenemang. Sport på tv verkar nämligen göra oss sjukare.
SCB granskade för drygt 10 år sedan hur stora idrottsevenemang påverkade sjukfrånvaron i Sverige i rapporten Frånvaromönster – annorlunda under mästerskap?. Historiskt är just vinter-OS är dock inte den stora boven. Om något verkar svensken snarare ta semester under vinter-OS. Värre var det med stora mästerskap i fotboll, då risken för korttidsfrånvaro är markant högre. Risken för frånvaro, så som sjukdom och VAB, ökar med så mycket som 65 procent. Ett inte så litet uppsving i ohälsa.
Men är det verkligen så att vi blir mer sjuka när det är idrottsevenemang på tv? Den nuvarande folkhälsoministern Jakob Forssmed hävdar ju att idrott är viktigt för folkhälsan, även om det handlar mer om utövande än tittande. Kanske handlar uppsvinget i ohälsan om stillasittandet, den stora faran enligt förra folkhälsoministern Gabriel Wikström, som ju ökar när vi dåsar i sofforna för att heja på curling-landslagets hetsiga sopande? Eller handlar stigande sjukfrånvaro om något helt annat?
Under 1980-talet hade Sverige västvärldens överlägset högsta sjukfrånvaro. Detta trots att man samtidigt var ett av världens friskaste folk.
Självfallet är det inte så att vi blir sjukare av att titta på sport på tv, oavsett om det gäller fotbolls-VM eller vinter-OS. Det döljer sig helt enkelt fler anledningar än sjukdom bakom stigande sjukfrånvaro och VAB.
När Magnus Henreksson, Kari Lantto och Mats Persson åt SNS skrev Bruk och missbruk av sjukförsäkringen 1992 kunde man konstatera att Sverige under 1980-talet hade västvärldens överlägset högsta sjukfrånvaro. Detta trots att man samtidigt var ett av världens friskaste folk. Men det var också under en tid när vi inte hade något karensavdrag, utan fick ersättning från första sjukdagen: Det fanns inte heller något krav på läkarintyg under första sjukveckan och ersättningsnivåerna var relativt höga.
Självfallet blir man inte sjukare av en generös sjukförsäkring. Det handlar i stället om att det formar attityderna kring när man tycker det är rimligt att vara hemma. Det kan exempelvis handla om ökad frånvaro under fotbolls-VM. Eller som det konstateras i SNS-rapporten, en oförklarligt hög sjukfrånvaro på just måndagar. Kanske är svensken sjuk just på måndagar. Eller så har man bara slirat lite väl under helgen och behöver lite mer tid för återhämtning innan arbetsveckan.
Regelverken för sjukförsäkringen har reformerats många gånger genom åren. Förändringarna påvisar ett böljande mönster. Under perioder av generösa regler växer ohälsotalen, varefter regelverken stramas åt och sjukfrånvaron minskar. 80-talets generösa regelverk stramades åt markant under tidigt 90-tal. Men 10 år senare gjordes regelverken återigen generösare, inte minst för att pressa ner den öppna arbetslösheten. Och sedan stramades regelverken återigen åt under alliansåren.
Att lätta på reglerna genom att slopa karensavdraget skulle naturligtvis påverka hur attityderna kring sjukfrånvaron ser ut.
Politiskt är det inte konstigt att frågor rör sig fram och tillbaka. Det ligger till och med lite i sakens natur att regelverk dras i olika riktningar av olika regeringar. Men det finns gränser för hur snabba kast som långsiktigt är bra för samhällsekonomin. I boken Lågskatteländer toppar välfärdsligan – medan högskatteländer tappar konstaterar Fölster och Sanandaji att lågskatteländer delvis kan hålla låga kostnader genom att man undviker så kallade ”boom-and-bust”-reformer, där man med stora kostnader pendlar mellan utbyggnad och åtstramning. Lite långsiktig stabilitet verkar vara en inte helt oväntad fördel.
Inga regelverk existerar i ett byråkratiskt vacuum. Utan självfallet påverkas samhället och allas våra attityder, om än i varierad utsträckning, med de ramar som sätts. Det gäller även sjukförsäkringen. Attityder och kultur är svåra saker som påverkas av mycket mer än bara regelverk, men det är naivt att tro att ersättningsnivåer och karensdagar inte skulle bidra till att forma dem. Att lätta på reglerna genom att slopa karensavdraget skulle naturligtvis påverka hur attityderna kring sjukfrånvaron ser ut. Framförallt på lite sikt.
IFAU konstaterar i sin sammanställning av vad vi vet om varför sjukskrivningstalen varierar att de bland annat rör sig med regelverken. Dessutom går de upp och ner i takt med den ekonomiska utvecklingen. Vid goda tider ökar frånvaron från arbete, och vid dåliga tider går den i stället ner. Varför kan man spekulera i. Men det är inte orimligt att förvänta sig att människor helt enkelt drar sig för att vara hemma när de är mer oroliga för att bli av med jobbet. Frågan är helt klart komplex.
Men även om det är svårt att veta exakt när och varför ohälsotal och sjukfrånvaro varierar kan vi konstatera att det inte är troligt att man blir sjuk av att titta på sport på tv, även om man säkerligen kan sträcka någon muskel när man reser sig i jubel över ett OS-guld. Och förhoppningsvis kommer det finnas många framgångar att glädja sig över under de kommande spelen. Om inte annat kan man ju glädja sig över att Sverige inte längre är världens mest sjukskrivna folk. Det är ju alltid något att vara glad för!