Samhälle Essä
Därför får oppositionen svårt att vinna 2026
Regeringsfrågan kommer att prägla valåret – helt i enlighet med väljarnas önskemål. Att Socialdemokraternas samarbetspartier är djupt impopulära talar i kombination med vänstersidans sakpolitiska splittring till Tidöpartiernas fördel, skriver Per Rosencrantz.
Med mindre än ett år kvar till valet ligger Tidöpartierna fortfarande under i opinionen, men avståndet till oppositionen har krympt från cirka tio procentenheter i maj till omkring fem procentenheter i dag. Det är i själva verket ett mindre underläge än det som regeringen Reinfeldt I hade vid samma tidpunkt inför valet 2010. I SCB:s novembermätning 2009 låg alliansregeringen hela 7,5 procentenheter efter de rödgröna.
Minst lika betydelsefull är förändringen inom vänsterblocket. Under våren 2025 såg det ut som att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kunna vinna valet utan stöd från Centerpartiet. Så är det inte längre. I dagens opinionsläge är Socialdemokraterna helt beroende av Centerpartiet för att kunna nå en majoritet.
Svenska Dagbladets analys, baserad på mandatberäkningar från Valmyndigheten, visar att även om Liberalerna skulle falla ur riksdagen förändras inte denna grundläggande realitet. Det rödgröna blocket passerar 175 mandat först när C räknas in. Samtidigt skulle Ulf Kristersson, även utan Liberalerna, kunna bilda regering om Centerpartiet byter sida. Liberalernas eventuella kollaps löser alltså inte Socialdemokraternas regeringsproblem.
Det innebär att regeringsfrågan kommer att prägla hela valåret. Ibland avfärdas detta som politiskt spel och ”vem-tar-vem”-diskussioner. Men ytterst handlar regeringsfrågan om vilken sakpolitik väljarna kan förvänta sig om de röstar på ett visst parti.
En färsk mätning från Indikator Opinion/SVT understryker detta. På frågan ”Vad av följande ligger närmast din uppfattning?” svarar 60 procent att partierna bör berätta innan valet vilka de vill samarbeta och bilda regering med. Endast 23 procent anser att det är bättre att förhandla efter valet när man vet hur det gått.
Svenska väljare vill att partierna öppet redovisar sina tänkta regeringsalternativ. Det enda sättet att veta vad man faktiskt får när man röstar på ett parti är att partiet också berättar vilka de avser att förhandla med.
För Socialdemokraterna är regeringsfrågan en huvudvärk
Socialdemokraterna vill gå till val ensamt, kapitalisera på det starka förtroendet för Magdalena Andersson och den bild många väljare har av Socialdemokraterna. Ipsos/DN:s mätning om partiers egenskaper visar att en stor andel väljare uppfattar Socialdemokraterna som ”regeringsdugliga” (52 procent), ”vet hur man sköter Sverige” (47 procent) och ”trygga” (46 procent). Det är en monumental kommandohöjd – särskilt med tanke på två mandatperioder av regeringskriser och S-ledda regeringar som misslyckats med att få igenom sin egen budget i riksdagen. Men Socialdemokraterna har styrt Sverige flest år, och partiernas varumärken i väljarnas ögon förändras långsamt.
Just därför spelar all form av otydlighet i regeringsfrågan på Tidösidan Socialdemokraterna i händerna. Ju rörigare det parlamentariska läget framstår, desto lättare kan partiet bygga upp Magdalena Andersson som garant för ordning och handlingskraft. I kraft av sin storlek skulle Socialdemokraterna dessutom få initiativet i den första talmansrundan.
Bortom fernissan av regeringsduglighet finns dock tre betydande problem med Anderssons tänkbara regeringsalternativ. Hennes potentiella samarbetspartier är impopulära i stora delar av väljarkåren, de är djupt oeniga om själva regeringsfrågan, och de står politiskt mycket långt ifrån varandra i flera av de sakfrågor som kommer att avgöra valrörelsen.
1) Impopulära samarbetspartier
Med mycket av den offentliga debatten riktad mot Sverigedemokraterna är det lätt att glömma hur impopulära även Vänsterpartiet och Miljöpartiet är i stora delar av väljarkåren. Det framgår tydligt av TV4/Novus mätning om vilka partier väljarna vill – och inte vill – se i en regering. Ungefär lika många motsätter sig Miljöpartiet i regeringen (42 procent) som Vänsterpartiet (45 procent). Nivån är högre för SD (56 procent), men till skillnad från Tidöregeringens samarbetspartier är antipatierna mot Socialdemokraternas potentiella partners betydligt mindre belysta.
Särskilt Miljöpartiet har ofta framställts som ett parti som kan samarbeta över blockgränserna och som medialt okontroversiellt. Bland väljarna gäller dock det motsatta. I mer än 200 av Sveriges 290 kommuner klarade MP inte riksdagsspärren i det senaste valet. Och enligt Valundersökningen var Miljöpartiet för första gången det minst omtyckta partiet i valet 2022, inte Sverigedemokraterna. Antipatierna mot MP har dessutom ökat stadigt under de senaste tre valen, medan motsvarande motstånd mot SD gradvis minskat, ett tydligt tecken på hur väljarkåren rört sig.
Erfarenheten är heller inte ny. Mona Sahlins valförlust 2010 tillskrevs delvis samarbetet med V och MP, som ansågs skrämma bort mittenväljare och sedan dess har väljarkåren rört sig ytterligare åt höger i många sakfrågor.
2) Oenighet i regeringsfrågan
Andersson har tre partier som på något sätt behöver samarbeta för att hon ska kunna tillträda som statsminister och framför allt om Socialdemokraterna ska kunna få igenom sin budget. Miljöpartiet är i grunden inget problem i detta sammanhang. Partiet har under lång tid spelat bort sin parlamentariska auktoritet.
När MP lämnade regeringen 2021 gjorde man det med stora principdeklarationer. ”Vi kan inte sitta i en regering som tvingas genomföra en budget som SD förhandlat fram. Vi måste kunna se våra väljare i ögonen och känna stolthet över den politik som förs” sa dåvarande språkröret Märta Stenevi. Trots detta släppte MP kort därefter fram en S-minoritetsregering som styrde på just den M/KD/SD-budget man nyss lämnat regeringen för. Agerandet visade i praktiken att Socialdemokraterna kan behandla partiet hur hårt som helst: MP kommer att släppa fram Andersson i en statsministeromröstning när det gäller.
Vänsterpartiet har valt motsatt strategi. Sedan regeringskrisen 2021 har Nooshi Dadgostar gjort klart att V inte längre tänker fungera som dörrmatta åt Socialdemokraterna. Under 2025 har partiet dessutom tydliggjort att regeringsmedverkan är ett krav – och att man röstar rött om man inte får ingå i en regering.
Samtidigt kvarstår Centerpartiets röda linje, som är så långtgående att partiet inte ens vill kännas vid att man för samtal med de övriga oppositionspartierna om regeringens budget. Det står i bjärt kontrast till hösten 2021 – samma period inför förra valet – när M, KD och SD lade fram en gemensam budgetmotion och därefter vann i voteringen.
3) Sakpolitisk splittring
Om oppositionen trots allt skulle hitta en regeringslösning – exempelvis en S+V-regering som budgetförhandlar med MP och samtidigt har ett separat avtal med C – visar höstens skuggbudgetar och riksdagsomröstningar hur svårt det skulle bli att enas i sakpolitiken. Det finns visserligen några områden där partierna faktiskt är överens, som att återgå till 1-procentsmålet för bistånd, tillföra mer resurser till välfärden och höja anslagen till klimatpolitiken. Men därefter upphör samsynen.
I praktiskt taget alla tunga sakfrågor går partierna i olika riktningar – ofta i direkt motsatt. Det gäller lag och ordning, migration, kärnkraft och energipolitik, skogspolitik och tillståndsprocesser samt vinster och valfrihet i välfärden.
För Socialdemokraterna är migrationspolitiken den mest känsliga frågan. DN/Ipsos har visat att väljarnas förtroende för partiets mer restriktiva linje är svagt, samtidigt som väljarna väl känner till att V, MP och C aldrig skulle acceptera en stram politik i förhandlingar. Det skapar en trovärdighetskonflikt för Socialdemokraterna: den politik man signalerar i debatten är svår att förena med de kompromisser som skulle behövas för att bilda regering.
I den ekonomiska politiken – inte minst i budgetens kärna, skatterna – är skillnaderna mycket stora. Centerpartiet förespråkar skattesänkningar, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se omfattande skattehöjningar och Socialdemokraterna placerar sig mitt emellan. I praktiken står Centerpartiet överlag närmare Tidöpartierna än den övriga oppositionen. SVT:s genomgång av riksdagens voteringar visar att C i flera centrala frågor röstar mer likt SD än S.
Centerpartiets försvagade position är en huvudvärk för Andersson
Oppositionens strukturella problem kan sammanfattas enkelt: de rödgröna kan inte vinna valet utan mitten, men blockets politiska tyngdpunkt ligger längst till vänster. Samtidigt lutar väljarkåren – inte minst de osäkra väljarna – fortfarande svagt åt höger. Det gör Centerpartiet till den strategiskt viktigaste pusselbiten för Socialdemokraterna.
Problemet är att C i dag har svårt att visa att partiet kan få något reellt genomslag i en rödgrön lösning. Ida Gabrielsson, Vänsterpartiets andre vice ordförande, uttryckte nyligen detta i SVT:s 30 minuter: ”Har man 10 procent av regeringsunderlaget får man inte igenom 90 procent av sin politik.”
Centerpartiets utmaning är därför trovärdighet. Kan partiet få inflytande i ett rödgrönt samarbete? För att det ska vara trovärdigt måste C uppfattas som stridbart och kapabelt att få igenom sin politik – på samma sätt som Dadgostar framgångsrikt gör för V.
I dag är bilden snarare försiktighet. Elisabeth Thand Ringqvists första större avtryck på den nationella scenen kom när hon gjorde betydande ansträngningar för att undvika att kritisera Socialdemokraternas dolda kampanjkonton. Om C-ledaren inte ens vill kritisera uppenbara oegentligheter, hur ska hon då vinna en budgetförhandling om företagsbeskattning mot tre partier till vänster om mitten?
Det är värt att jämföra med styrkeförhållandena 2018 inför januariavtalet, den dåvarande C-ledaren Annie Lööf låg på samma nivå i förtroendemätningarna som statsminister Stefan Löfven, omkring 40 procent. I de senaste mätningarna får Elisabeth Thand Ringqvist 6 procent, Magdalena Andersson ligger över 50 procent. Centerpartiet fick 8,6 procent i valet 2022 och var då nästan dubbelt så stora som MP och större än V. Nu ligger C runt 4–5 procent i opinionsmätningarna och är i nästan alla publicerade mätningar det minsta partiet i oppositionen. Vilken borgerligt sinnad väljare ska våga rösta på Centerpartiet i det läget?
Slutsats: valet blir jämnt – och Tidö har bättre förutsättningar än vad många tror
Detta är kärnan i Socialdemokraternas dilemma: man måste vinna mitten för att kunna bilda regering. Men Vänsterpartiet och Miljöpartiet står för långt till vänster för att attrahera de väljare som avgör valspurten. Valet 2022 förlorades delvis för att den rödgröna sidan ensidigt förlitade sig på att SD-frågan skulle skrämma bort mittenväljarna. Den strategin kommer inte att räcka 2026.
Så länge oppositionen inte förmår presentera ett trovärdigt regeringsalternativ har Tidöpartierna ett betydande strategiskt övertag. Om högern lyckas samla sig – i form och sak – på samma sätt som inför valet 2022, är det fullt möjligt att de också vinner valet 2026.
Valet kommer att bli jämnt. Men oppositionens oförmåga att svara på regeringsfrågan kan mycket väl bli den avgörande faktor som tippar vågskålen.