Därför flyr de ensamkommande till Sverige

– Ingen förstår mig, varken människorna här eller familjen och släkten i hemlandet, säger Aram^[1] samtidigt som han bryter ihop – igen. Han berättar om hur den långa väntetiden på Migrationsverket tär på honom, hur drömmen om Europa visade sig vara falsk, hur samtalen med familjen, vilka inte alltid är frivilliga, gör att han mår ännu sämre och att han ångrar flykten till Sverige.

Månaderna innan förmedlade Misra, Karem och Esmet^[2] samma uppgivenhet. De är bara några av de många människoöden som indikerar att de politiska visioner som vid en första anblick verkar goda, inte alltid får så goda effekter.

Varför flyr så många till Sverige?

Varför flyr så många unga migranter till Sverige? Vad innebär flykten för dem? Det för många nästan automatiska svaret är ”drömmen om ett bättre liv och frihet”. Och det stämmer, men det är ett ofullständigt svar. De egentliga skälen till flykten förblir oftast förhöjda i det dunkla, men vissa konturer till varför ungdomarna flyr till Sverige och vad flykten innebär för dem låter sig urskönjas.

I en rapport från Migrationsverket och Socialstyrelsen, utgiven 2002, skymtas några intressanta reflektioner. Där nämns att de ungas migration till Sverige inte är problemfri. Dels medför den psykiska och existentiella problem för de unga migranterna som rör frågor om identitet, känsla av trygghet och framtid, och dels skapar den humanitära och praktiska problem för det svenska samhället.^[3] Därtill skymtas en inte helt oväsentlig, men tämligen sällsynt, observation i rapporten:

…den tolkning och praxis som växer fram i asylutredningar av ensamkommande barn och unga [får ofta] återverkningar på migrationen i sig. En restriktiv hållning skapar humanitära problem för dem som kommit eller kan tänkas komma hit, samtidigt som även en generös hållning kan skapa humanitära problem, genom att fler barn och unga utsätts för den påfrestning som migration och i synnerhet ensam migration i unga år innebär.^[4]

Orden “utsätts för” sätter sökarljuset på motiven till många ensamkommandes migration och flykt till Sverige. I en intervjuundersökning genomförd av Inger Grundin från 1994, som flera aktörer hänvisat till genom åren, var det bara 1 av 20 ungdomar som uppgav att den själv önskade att fly till Sverige. 7 uppgav att de var helt oförberedda inför flykten och upplevde avresan som abrupt.^[5]

I en annan undersökning intervjuades 100 ensamkommande barn tio år efter deras ankomst till Sverige. Endast åtta av de asylsökande uppgav att beslutet om flykt fattats av dem själva; i samtliga andra fall hade det fattats av föräldrar eller släktingar.^[6] Liknande undersökningar i Norge ger en motsvarande bild, även om Cecilie Øiden som genomfört dem tillägger att ungdomarna i varierande grad får vara delaktiga i beslutet om avresa. Det är dock avhängigt deras nationalitet, etnicitet och kön.^[7]

FN:s flyktingorgan UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees) instämmer i att ensamkommande ungdomars flykt i regel sker utan några förberedelser. Ungdomen saknar ofta både kännedom om resmålet och möjlighet att påverka något i sin situation.^[8]

Nästan samtliga ensamkommande jag mött under de senaste sex åren har sagt att de flytt till Sverige i hopp om ”ett bättre liv”.

Migration är ofta resultatet av en invecklad samverkan mellan strukturer på olika nivåer: individens eller familjens personliga historia, resurser, samverkan med nätverk i mottagarlandet och i vilken utsträckning migration från det aktuella landet är institutionaliserad.^[9] Därtill finns pushfaktorer – sexuell exploatering, slavarbete, fattigdom och arbetslöshet som stöter ut människor ur sina hemländer – och pullfaktorer såsom fred, välfärd, framtidsutsikter och föreställningar om mottagarlandet som ett land med obegränsade resurser, vilket attraherar dem.

Nästan samtliga ensamkommande jag mött under de senaste sex åren har sagt att de flytt till Sverige i hopp om ”ett bättre liv”. Vad de lägger in i orden ”ett bättre liv” är en dröm om en tillvaro i fred, säkerhet, trygghet och harmoni där de kan skaffa sig utbildning och arbete, samt undkomma klanfejder och inhumana arbetsvillkor. De när en dröm om att förenas med sina anhöriga i Sverige.

Innan dessa drömmar förverkligats präglas ungdomarnas tillvaro av oro för familjen i hemlandet, och ofta av familjens förväntningar på att de ska hjälpa till genom remittenser och genom att snabbt få asyl och kunna ta dit sin familj.

Psykoterapeuten Zsofia Nestler var föreståndare på ett grupphem för ensamkommande barn i Sverige. Hon påpekade att vi sällan har tillgång till ungdomarnas berättelse i dess helhet, eftersom det kan finnas delar av deras flykthistoria som de inte vill eller får avslöja.^[10] Det är en erfarenhet jag delar. De specifika skälen till varför en flykt initierats, av vem och hur, förblir oftast oklara.

Samtidigt kan de vara orsaken till svårhanterliga känslor. Om beslutet att fly har fattats av omgivningen är ungdomen både släktens utvalda och ivägsända, och samtidigt i en viss bemärkelse ”utslängd” ur släktgemenskapen. I en sådan situation blir tillvaron lätt bräcklig.

Med barnens bästa i främsta rummet

År 2015 tog Sverige emot 35 369 asylsökande ensamkommande flyktingbarn.^[11] De barn jag nämnde i tidigare – Aram, Misra, Karem och Esmet – är en liten del av dem.Året innan anlände 7 049 ensamkommande ungdomar, vilket var en toppnotering i sig. 2015 års rekordmottagande motsvarade närmare 58 procent av det totala mottagandet av ensamkommande flyktingbarn åren 2000–2016. Det svenska mottagandet 2015 var unikt, eller som Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson uttryckte det, något ”som det kommer att skrivas i historieböckerna om”.^[12]

Det återstår att se vad som kommer att skrivas, men en viss bävan är inte obefogad.

Mottagandet av ensamkommande flyktingbarn i sig är inget nytt fenomen för Sverige. I början av 1980-talet fanns ett 100-tal vietnamesiska barn utan vårdnadshavare i Sverige.^[13] Man antog att dessa barn, i likhet med de barn som anlände med de så kallade båtflyktingarna^[14], var föräldralösa. Det visade sig vara fel. Så småningom förenades med sina familjer i Sverige enligt dåvarande praxis. Detta var en del av ett vanligt mönster i hela Europa då; först anlände en underårig och några år senare föräldrar och syskon för återförening. Under hela 1990-talet anlände ungefär 3 000 ensamma flyktingbarn till Sverige – osäkerheten kring det exakta antalet beror på bristfällig statistik från dåvarande Invandrarverket.^[15] Antalet ensamkommande som sökt sig till Sverige har varierat med åren, men mottagandet har ökat stadigt från den senare hälften av 2000-talet.

År 2002 gav regeringen Migrationsverket och Socialstyrelsen uppdraget att i samråd med dåvarande Integrationsverket och Barnombudsmannen förbättra mottagandet av ensamkommande ungdomar.^[16] Ett av syftena var att förtydliga ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Två andra syften var att ”de barn som kommer ensamma till Sverige ska ges samma skydd och stöd som svenska barn” samt att ”barnets bästa alltid [ska komma] i främsta rummet”.^[17]

Parallellt med växande vårdköer och långa väntetider på Migrationsverket började en tidigare icke skådad bristande rättssäkerhet.

De förslag som Socialstyrelsen och Migrationsverket lade fram ledde så småningom, år 2005, till en proposition och senare en ny lag som renodlade ansvarsfördelningen mellan staten och kommuner. Migrationsverket behöll det övergripande ansvaret för mottagandet, men mottagandet av ensamkommande som ansökte om asyl eller hade beviljats uppehållstillstånd skulle ”handhas av kommuner som träffat överenskommelse om detta med Migrationsverket”.^[18] Motiveringen löd att den kompetens och erfarenhet som behövs för att möta barn i utsatta situationer finns inom kommunernas socialtjänst. Beredskapen att ta emot asylsökande ungdomar kunde därigenom koncentreras till de kommuner som ingått överenskommelser om ett mottagande med verket. Denna nya lag trädde i kraft 1 juli 2006.

Det ständigt ökade antalet ensamkommande medförde att platserna i de kommuner som ingått överenskommelser med Migrationsverket inte räckte till. 2012 föreslog den borgerliga regeringen tillsammans med Miljöpartiet en ändring i lagen om mottagande av asylsökande (1994:137) i syfte att ge Migrationsverket utvidgade möjligheter att anvisa ensamkommande ungdomar även till kommuner som inte ingått överenskommelse om ett mottagande med verket. Denna lag trädde i kraft 1 juli 2014. Migrationsverket behövde inte längre några särskilda skäl för sina anvisningar och ett beslut om anvisning kunde inte överklagas av kommunerna.^[19]

Lagändringarna innebär att den anvisade kommunen numera har ett lagstadgat ansvar och en skyldighet att ordna boende åt anvisade ungdomar inom 48 timmar, utse en ansvarig socialsekreterare åt dem samt se till att deras behov utreds och tillgodoses i enlighet med bland annat socialtjänstlagen. Därtill har kommuner en skyldighet att tillgodose ungdomarnas rätt till utbildning,^[20] samt deras rätt till hälso-, sjuk- och tandvård på samma villkor som andra barn och unga i Sverige.^[21]

Jämfört med exempelvis mottagandet av de finska krigsbarnen eller av de ungdomar som anlände under 80- och 90-talen var systemet kraftigt modifierat när Sverige under en kort och intensiv period 2015 tog emot 35 369 ensamkommande flyktingungdomar.

Kvantitet och kvalitet

Fram till för några år sedan var omsorg, uppfostran och integration primärt fokus för dem som arbetar med ensamkommande. 2015 blev tyvärr i många bemärkelser året då arbetet med ensamkommande ungdomar ändrades radikalt. Köerna på Migrationsverket växte. År 2011 kunde ensamkommande ungdomar räkna med att, i de fall det inte förelåg behov av åldersbedömning, komplettering eller en prövning enligt Dublinförordningen i deras ärenden, få ett besked på sin asylansökan inom 120 dagar. I kölvattnet av migrationsströmmen 2015 har väntetider på över 400 dagar blivit ny standard.

De ensamkommandes flykt har kantats av fara där de färdats längs omständliga och riskfyllda rutter med färdmedel som inte uppfyller några säkerhetskrav. De tuffa resorna sätter ibland både psykiska och fysiska spår hos dem. När antalet ensamkommande som var i behov av vård och stöd ökade sattes de redan många gånger vacklande samverkansstrukturerna mellan kommuner och landstingen när det gäller ungdomarnas rätt till hälso- och sjukvård under hård press. Följden blev att ungdomarna inte fick den vård de behövde i tid, samtidigt som gungningarna i systemet fick följder även för andra barn och unga som behövde stöd.

Parallellt med växande vårdköer och långa väntetider på Migrationsverket började en tidigare icke skådad bristande rättssäkerhet, med undermåliga beslut i asylärenden och godtyckliga beslut om den asylsökandes ålder, vilket inte är att blanda ihop med rättssäkra och i många fall nödvändiga åldersbedömningar, bli ett lika vanligt som beklagligt inslag i arbetet. Därtill tilltog problemet med vuxna som utgav sig för att vara minderåriga lavinartat.

Systemet för mottagande av ensamkommande ungdomar har onekligen förbättrats med åren, men förbättringarna har inte innehållit några kompensatoriska inslag för odimensionerade påfrestningar – vilket är förståeligt då de samhällstjänster och samhällsfunktioner som står till förfogande har begränsade resurser. De som menar att vi inte ska tala om siffror i det här sammanhanget synes mig blunda för detta. 2015 blev det år då ett mottagande som länge byggde mer på känslor och visioner än verklighetsförankring satte hela systemet i gungning när verkligheten visade sig överstiga kapaciteten och förmågan hos olika aktörer. Det blev året då människor av kött och blod började betala priset för politiska aktörers långvariga lomhördhet.

De ensamkommandes flykt har kantats av fara där de färdats längs omständliga och riskfyllda rutter med färdmedel som inte uppfyller några säkerhetskrav.

Migrationsverket och Socialstyrelsen bedömning från 2002, att ungas migration till Sverige inte är problemfri, har med facit i hand visat sig vara rätt. Samhällsdebatten har efter migrationsströmmen 2015 av förståeliga skäl fokuserat på de praktiska samhällsproblemen och deras konsekvenser, men få har talat om konsekvenserna av dessa konsekvenser för just de ensamkommande ungdomarna. Fler borde ställa sig frågan om hur man hanterar ett högt mottagande utan att göra avkall på kvalitet till förmån för kvantitet. Har ungdomars bästa de senaste åren verkligen hamnat i det främsta rummet såsom det var tänkt?

Och inte minst: Vilken roll har den svenska migrationspolitiken spelat i att alltfler unga med åren utsatts för den påfrestning som migration i unga år innebär?

Därmed inte sagt att ett mottagande av ensamkommande bör upphöra för all framtid. Men dessa frågor måste få adekvata svar om mottagandet ska hålla en hög kvalitet och vara hållbart för de enskilda ungdomarna och det system de befinner sig i.

---

1. Fingerat namn. ↑
2. Samtliga tre namn är fingerade. ↑
3. “Förbättringar i mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn)”, Artikelnr: 2002-107-7 ↑
4. Ibid. s35-36. (Författarens kursiveringar). ↑
5. Grundin, Inger. 1994. “Att vara både flyktingbarn och fosterbarn: undersökning om flyktingbarn, deras familjehem och handläggare på̊ familjevården.” Spånga: Rinkeby stadsdelsförvaltning. ↑
6. Hessle, Marie. 2009. “Ensamkommande, men inte ensamma”, Stockholms universitet. ↑
7. Øien, Cecilie. 2012. ”Underveis – En studie av enslige mindreårige asylsØkere”, Fafo-rapport, 2010:20. ↑
8. United Nations High Commissioner For Refugees, Policy development and evaluation service. 2010. ”Trees only move in the wind – A study of unaccompanied Afghan children in Europe”, PDES/2010/05. ↑
9. Global Commission on International Migration. 2005. ”Migration in an Interconnected World: New directions for action – Report of the global commission on international migration”, Schweiz. ↑
10. Nestler, Z; ”Barn och migration – utvärdering av projekt riktade till barn och ungdomar med flykting och invandrarbakgrund”, 2007, Allmänna Arvsfonden. ↑
11. Ensamkommande flyktingbarn är, enligt Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., “barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare”. ↑
12. Årsredovisning 2015 Migrationsverket, Diarienummer: 1.3.2-2016-25149. ↑
13. Björkegren, Inger. 1996. ”Ensamma flyktingbarn i Norden”. Nordiskt ministerråd. Tema nord, 1996:516. ↑
14. “Ensamkommande barn – organisation och samverkan kring arbetet med introduktion”. Integrationsverkets rapportserie 2003:01. ↑
15. Björkegren, Inger. 1996. ”Ensamma flyktingbarn i Norden”. Nordiskt ministerråd. Tema nord, 1996:516. ↑
16. “Förbättringar i mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn)”, Artikelnr: 2002-107-7 ↑
17. Ibid. (Författarens kursivering) ↑
18. Regeringens proposition, justitiedepartementet, 2005/06:46. ↑
19. Regeringens proposition 2012/13:162. ↑
20. Skollagen (2010:800). (Asylsökande barn och unga har dock ingen skolplikt under tiden de är asylsökande). ↑
21. Lag (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. ↑