Därför fortsätter vi prata om ”alliansen”
Alliansen har dödförklarats många gånger. Socialdemokraterna förstod inte alls varför de borgerliga inte bara kunde gå skilda vägar och låta Stefan Löfven bygga upp ett hållbart mittensamarbete. Men alliansen är mycket mer än partiledarnas presskonferenser. Den kommer inte att upplösas i första taget.
Varför fortsätter vi att prata om ”alliansen”? Varför fortsätter alliansen att beskriva sig själv som en sådan, även när dess partier inte beter sig som en? Svaret är inte uppenbart för den som mest upplever politiken via nyhetssändningarna. Och även betydligt mer initierade betraktare har gått bet på frågan. Stefan Löfven förstod inte heller vad alliansen var, förrän efter valet 2014 när dess fyra partier med en mun viftade bort hans samarbetsinviter och därefter vred nacken av hans första budget.
Sedan dess har mycket hänt, varav lite har varit bra för borgerligheten. Alliansen har tappat effektivitet under mandatperiodens gång. Men den lever. Även efter bråket om gymnasieamnestin, där Centerpartiet gick på regeringens linje och beviljade uppehållstillstånd för 9 000 afghaner som bedömts sakna flyktingskäl. Även efter oenigheterna mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna om huruvida de borde ha fällt fler rödgröna budgetar. För alliansen är, på gott och ont, en mycket djupare företeelse än de dagspolitiska bråken.
Jag har sett allianskonstruktionen från flera olika vinklar. När den bildades 2004 var jag fortfarande en ungdomsförbundare. Jag och mina jämnåriga hade ingen betydelse alls för de förhandlingar som då pågick mellan alliansens partiledningar. Men vi gjorde precis som de gjorde. Både på riks- och distriktsnivå började Muf, CUF, Luf och KDU att umgås och ordna gemensamma aktiviteter. Vi slutade successivt angripa varandra när landets gymnasieskolor ordnade debatter mellan ungdomsförbunden, ett stort steg inte minst för Luf och KDU. Vi började hänga på varandras kanslier – det ungdomsförbund som stod värd var ansvarigt för maten. Övriga tog med gott humör och samarbetsvilja. Och sen diskuterades det. Om gemensam frihetslängtan, om tröttheten inför det eviga och självgoda sosseriet – detta gäng som kallade sig arbetare men som levde på herrgårdar och serverade statliga toppjobb till polare som om det gällde snittar på ett mingelparty.
Och eftersom omsättningen går snabbt i ungdomsförbund, och eftersom valet 2006 ledde till maktskifte och mängder av nya uppdrag och tjänster blev tillgängliga för allianspartiernas best and brightest, så dröjde det inte länge innan även de yngre hade smält samman i det som först hette Allians för Sverige och senare kortades ner till alliansen. Till exempel var jag och moderaten Daniel Valiollahi tidigt inblandade i att skapa gemensamma aktiviteter för ungdomsförbundens stockholmsdistrikt. Flera år senare skulle vi sitta i liknande regelbundna möten, fast då i Rosenbad som medarbetare till varsin partiledare. Och detta är bara ett exempel av hundratals.
Alliansen är alltså inte fyra partiledare som då och då håller gemensamma presskonferenser. Alliansen sitter ihop via mängder av relationer och institutionaliserade organ. Den har funnits i fjorton år, hållit ihop i två valsegrar och en valförlust och regerat landet i åtta år. Detta är väldigt lång tid, jämfört med de flesta andra alliansen i västvärlden. Australiens liberalkonservativa The Coalition har funnits sedan 1920-talet, men de flesta andra partisamarbeten är ungefär som marsvin. De skuttar runt i sitt hjul i ett par år, och sen dör de.
Men alliansen håller, och det beror på att den har hunnit växa ihop. Initiativet kom från toppskiktet, men därefter följde partiapparaterna organiskt med. Partiledarna har sitt gemensamma forum. Det har även partisekreterarna, gruppledarna i riksdagen, stabscheferna, presscheferna, ungdomsförbundsledarna…ja, ni fattar.
Det var det här Socialdemokraterna hade så förtvivlat svårt att förstå. För dem är politiken ett swingerparty där målet är att, tja, komma dit man vill.
Det var det här Socialdemokraterna hade så förtvivlat svårt att förstå. För dem är politiken ett swingerparty där målet är att, tja, komma dit man vill. De kunde inte alls förstå hur fyra partier kunde välja varandra även efter en förlust. Stefan Löfven gick mer eller mindre till val 2014 på att ett par allianspartier skulle kliva över staketet och hjälpa honom regera. Vi som arbetade i alliansens hjärta förstod givetvis hur fåfängt det var, men för honom verkade det självklart. C och L, de två partier han utsett till sina blivande partners, skulle nog komma krypande när dammet väl lagt sig, sa han med ett hånflin som fick Annie Lööf att rage-twittra om ”män som inte förstår ett nej”.
Kan alliansen splittras eller helt enkelt upphöra? Ja, naturligtvis. Inget, utom möjligen anslagen till svenska myndigheter, varar för evigt. Men det blir i så fall en svår och smärtsam process. Allianspartierna har under dessa fjorton år lärt känna varandra på djupet. De kan varandras gränser, och förstår varandras interna spänningar och kulturer. De bråkar naturligtvis, faktiskt mycket oftare än vad medierna förmår förmedla. Men det är bråk inom familjen, inte med grannen. Om man bortser från att det inte finns något beslutande organ, ingen gemensam kongress, så fungerar alliansen i stort sett som ett parti med betydande interna skillnader. Man kan jämföra med de amerikanska Demokraterna under 1900-talet: en bred koalition med såväl liberala som konservativa inslag. Och utomordentligt stark vi-känsla.
Så jo, alliansen överlever nog även de senaste konflikterna. Det är inte alliansen som sådan, utan dess nuvarande format, som är det stora frågetecknet. Det vill säga, borde alliansen bli ännu lösare eller tvärtom fördjupas till något som påminner mer om tyska CDU/CSU? Vilken av dessa riktningar är den mest logiska, när alliansen på grund av Sverigedemokraternas framväxt inte längre kan hoppas på egen majoritet?
Men mer om det i någon annan krönika.