Därför kastar SD sten i glashus
Sverigedemokraternas film om rasistiska strömningar i Socialdemokraternas historia är inte så mycket en smutskastningskampanj som ett försök att flytta debatten bort från partiets egen historia. Sverigedemokraterna vill slippa rasistanklagelser och prata sakpolitik i stället – och övriga partier har allt att vinna på att göra dem till viljes.
Socialdemokraternas historia har sina mörka kapitel. Om dessa, till exempel framstående socialdemokraters flirt med rasbiologin och etableringen av Rasbiologiska institutet, har SD:s tidning Samtiden producerat en dokumentär. Den publicerades i onsdags, och Socialdemokraterna är provocerade:
– Att SD, ett rasistiskt parti i dagens samhälle, försöker legitimera sin politik genom att lyfta detta är absurt, är partisekreteraren Lena Rådström Baastads kommentar till SVT Nyheter.
Men det är inte vad Sverigedemokraterna försöker göra. De vet lika väl som alla andra att deras egen mörka historia ligger betydligt närmare i tiden än Socialdemokraternas. När Jimmie Åkesson själv gick med i SD stod det fortfarande i partiprogrammet att personer som invandrat efter 1970 oavsett medborgarskap skulle deporteras. Filmen om Socialdemokraterna är en sten i ett glashus – men Sverigedemokraterna har inte kastat den i hopp om att träffa Socialdemokraterna, utan i syfte att förstöra glashuset.
Eller, med andra ord: Sverigedemokraterna vill inte primärt blottlägga Socialdemokraternas rasistiska rötter, utan göra sig av med hela debatten om rasistiska rötter.
Sverigedemokraterna möts ofta av argumentet att de är rasister. Ibland, framför allt när det gäller enskilda partimedlemmar, är det inte opåkallat, som är partiets (dåvarande) pressassistent Mikael Bystedt kallade araber ”jordens avskum”. Ibland är det en slentrianmässig stämpel som sätts på samtliga SD-väljare, vilket varken är rättvisande eller produktivt.
Oavsett vilket är det uppenbart att partiet och dess anhängare är trötta på det. Sverigedemokraterna vill göra sig av med själva diskussionsämnet ”SD:s bruna rötter”, och filmen om de bruna fläckarna på Socialdemokraternas historia (fläckar som för övrigt inte är unika för Socialdemokraterna) är verktyget. Genom att länka till den kan den sverigedemokrat eller SD-väljare som blir anklagad för rasism enkelt säga ”men du då”, eller åtminstone påpeka att partiet som så länge hade monopol på regeringsmakten minsann har ett obehagligt förflutet det också.
Därmed blir det svårare att hänvisa till Sverigedemokraternas bruna rötter. Givetvis finns en betydande skillnad mellan att ha haft rasistiska strömningar på 30-talet, då få av dagens aktiva socialdemokrater över huvud taget var födda, och på 90-talet. Men den distinktionen är inte lika enkel och svartvit som skillnaden mellan ”rasistisk historia” och ”ingen rasistisk historia”.
Vill man vinna väljare från Sverigedemokraterna bör man fokusera på sakpolitik.
Det är inte allt Sverigedemokraterna har fått ut av Samtidens film. Socialdemokraternas historiska band till rasbiologin har nu lagom inför valet blivit föremål för en hel del medial uppmärksamhet, inte minst eftersom filmen slirar så mycket på sanningen att dess narrativ måste bemötas. Exempelvis presenteras texter på Aftonbladets ledarsida på 1930-talet som exempel på socialdemokratiska åsikter, trots att tidningen inte blev socialdemokratisk förrän på 50-talet.
Som grädde på moset plockade Youtube dessutom bort filmen dagen efter att den hade publicerats. Mer vatten på sin kvarn hade de som hävdar att sverigedemokrater censureras och tystas inte kunnat önska sig. Videotjänsten, som har återpublicerat filmen med en varning för att klippet ”kan vara olämpligt för vissa användare”, hänvisar till förekomsten av nakna personer i historiska bilder.
Framför allt är filmen dock ett sätt för Sverigedemokraterna att styra bort diskussionen från partiets egna rötter. De vill diskutera sin sakpolitik – och i det här fallet bör övriga partier göra dem till viljes.
Vid det här laget är det uppenbart att Sverigedemokraternas väljare helt enkelt inte bryr sig om partiets rötter. Novus sammanställning av de olika partiernas sympatisörer visar dessutom att SD:s väljare är de enda som inte anger ”ideologi och grundläggande värderingar” som den viktigaste orsaken till sitt val av parti, utan partiets politik i sakfrågor. Med andra ord: Vill man vinna väljare från Sverigedemokraterna bör man fokusera på sakpolitik, inte vilka värderingar som präglar och har präglat partiet.
Sverigedemokraterna verkar vara övertygade om sin egen förmåga att vinna konkreta politiska debatter. Det är naturligt, eftersom Sverigedemokraterna lever i föreställningen att deras politik vore den bästa för Sverige. För dem som inte delar den uppfattningen – vilket rimligtvis borde vara alla som är anhängare av andra partier – bör ett sakpolitiskt fokus vara minst lika önskvärt. Det är ju så man övertygar dem som lutar åt att rösta SD om att man själv erbjuder ett bättre alternativ.
Att flytta fokus från partihistoria till konkret politik kan gynna Sverigedemokraternas konkurrenter mer än det gynnar SD.