Samhälle Krönika
Därför lät regeringen sig utpressas av Kakabaveh
Den politiska vilden Amineh Kakabavehs inflytande, och de problem det skapar för Sveriges Natointräde, är en konsekvens av att S-regeringen saknar egentligt intresse för utrikes- och säkerhetspolitiken. För Socialdemokraterna framstod överenskommelsen med Kakabaveh som ett lågt pris att betala för att få behålla regeringsmakten, skriver Fredrik Johansson.
För exakt ett år sedan – den 21 juni 2021 – blev Stefan Löfven den första svenske statsministern som avsatts i en förtroendeomröstning i riksdagen. Drygt två veckor senare hade Centerpartiet meddelat att man även fortsättningsvis skulle stödja en socialdemokratisk statsminister, medan Liberalerna bestämt sig för att rösta nej och fullt ut avsluta den så kallade januariöverenskommelsen från 2019.
Därmed saknade Stefan Löfven ett parlamentariskt underlag för sin regering och blev beroende av den politiska vilden Amineh Kakabaveh för att kunna regera vidare. Januariavtalet behövde ersättas med Kakabaveh-avtalet, eller -avtalen för att vara mer korrekt.
Regeringen har låtit Kakabaveh få direkt inflytande över svensk utrikespolitik.
Det är ett beslut som kommit att bli höggradigt aktuellt i samband med den socialdemokratiska u-svängen i säkerhetspolitiken och beslutet att söka svenskt medlemskap i Nato. Sverige har en regering som inte bara är beroende av Kakabaveh, utan som också låtit henne få direkt inflytande över svensk utrikespolitik.
Det första avtalet från juli förra året var dock helt inrikespolitiskt. Amineh Kakabaveh hade ställt upp ett antal krav på Socialdemokraterna. Något formellt avtal verkar inte ha slutits, däremot fanns en överenskommelse som kom till uttryck i punkter i ”minnesanteckningar” . På papperslappen står nio punkter – i en intervju i Svensk Dagbladet dagen före statsministeromröstningen förklarade Kakabaveh att hon kommit överens med Morgan Johansson om åtta punkter.
Stefan Löfven återinträdde alltså på en diffus överenskommelse med cirka åtta till nio punkter. Men Kakabaveh lade i alla fall ner sin röst, så operationen hade i det perspektivet lyckats.
Ett antal av punkterna var kopplade till hedersförtryck, andra var traditionella vänsterkrav om exempelvis förbud mot ”vinstjakt”. Bland annat var man överens om att gemensamt motionera mot just ”vinstjakten”. En sådan enskild motion har lämnats in och avslagits under riksdagsåret. Däremot verkar Socialdemokraterna ha lyckats slingra sig ur Kakabavehs krav på ”Återställa fastighetsskatten för ’miljardärerna’”. Vissa vänstersvängar är farligare än andra för en socialdemokratisk regering.
46 dagar efter att han återinträtt som statsminister och i samband med det bedyrat svenska folket (och rimligen även talmannen) att han tänkte avgå om han inte fick igenom sin budget i december, så meddelade Stefan Löfven att han tänkte avgå alldeles självmant under hösten. Enligt Löfven själv var detta ingenting han visste i juli. Beslutet hade mognat fram och han hade därför på intet sätt vilselett vare sig riksdagen, talmannen eller svenska folket när han föranstaltat hur han avsåg att agera som statsminister i december.
Kakabaveh hade insett att hennes förhandlingsposition räckte betydligt längre.
I och med att successionen på den socialdemokratiska partiledarposten inleddes sattes återigen relationen till Kakabaveh i rampljuset. Stefan Löfven och Socialdemokraterna valde än en gång att lägga statsministerposten i händerna på en politisk vilde på vänsterkanten.
En ny förhandlingsrunda startade, men den här gången hade Kakabaveh insett att hennes förhandlingsposition räckte betydligt längre än till att kräva saker som Socialdemokraterna redan är för och där S genom sin maktlöshet kan agera tydligt men till intet förpliktigande (exempelvis motionera med Kakabaveh om vinstförbud). Den här gången skulle hon ta rejält betalt och flytta fokus från inrikespolitiken till utrikespolitiken. Och därmed till ett område där regeringen och inte riksdagen bestämmer.
Läs också:
Man kan gissa att det innebar en lättnad hos de socialdemokratiska partistrategerna: utrikespolitik spelar som bekant liten- eller ingen roll i svenska val (1968 brukar framhävas som en sorts undantag som bekräftar regeln). Och hela operationen med att byta partiledare hade naturligen först och främst valet i september 2022 i sikte.
För att säkra Kakabavehs stöd slöts därför ett avtal mellan henne och den nytillträdde partisekreteraren Tobias Baudin. Därmed hade den socialdemokratiska partiexpeditionen i ett avtal med en politisk vilde gjort utfästelser om enskilda delar av den svenska regeringens utrikespolitik. Det är unikt och exceptionellt, men utifrån de överväganden som den socialdemokratiska ledningen gjorde i november vägde det uppenbart mycket lätt.
Mindre än en månad senare ställde den ryska statsledningen sina ultimativa krav på den europeiska säkerhetsordningen. Den nya socialdemokratiska regeringens reaktion var senfärdig och det som i slutändan låg i korten – en svensk ansökan om medlemskap i Nato – fanns inte ens i föreställningsvärlden hos ledande regeringsföreträdare. Magdalena Andersson meddelade – också efter den ryska invasionen av Ukraina – att ett medlemskap vore ”destabiliserande” och Peter Hultqvist fann det lämpligt att på en internationell presskonferens brännmärka Ulf Kristerssons prognos om att Socialdemokraterna skulle svänga i Natofrågan som ”desinformation”.
Finland och oppositionen har drivit den svenska regeringen framför sig och utvecklingen skulle resultera i helt andra politiska överväganden. Avtalet mellan Tobias Baudin (vars intresse för Nato-frågan i övrigt har dominerats av hans oro över att den ska ta syre från den socialdemokratiska valkampanjen och hindra honom från att ”knacka dörr”) har inte varit någon fördel. För att uttrycka sig försiktigt.
Kakabavehs centrala roll i det socialdemokratiska regeringsbygget har också med plågsam tydlighet kommit att aktualiseras under våren. Dels genom misstroendet mot Morgan Johansson, dels genom de spektakulära turerna kring vårändringsbudgeten.
Den viktigaste förklaringen handlar om utrikes- och säkerhetspolitikens svaga ställning i regeringen.
Det finns många förklaringar till varför Socialdemokraterna på detta sätt låtit sig pressas av Kakabaveh. Detta är en unikt svag minoritetsregering, vars regerande byggt på olika motsägelsefulla konstellationer och överenskommelser. Regeringsinnehavet har kommit att skiljas från själva regerandet och både Magdalena Andersson och Stefan Löfven har i viktiga avseenden styrt på oppositionens ekonomiska politik och lidit nederlag i viktiga omröstningar. För att kunna sitta kvar har Kakabavehs röst behövts.
Men den viktigaste förklaringen handlar om utrikes- och säkerhetspolitikens svaga ställning i regeringen och bristen på beredskap och framförhållning. Ett svenskt Natomedlemskap har inte bara inte varit aktuellt, det har fram till nyligen attackerats våldsamt från ledande socialdemokrater.
På partikongressen i november ställde sig Peter Hultqvist i talarstolen och slog med betydande patos fast att något Nato-medlemskap aldrig skulle bli aktuellt så länge han var svensk försvarsminister. Att ett exklusivitetsavtal om svensk utrikespolitik mellan den socialdemokratiska partiexpeditionen och en politisk vilde skulle spela någon roll för svensk säkerhetspolitik låg uppenbart utanför hans föreställningsvärld.
Kontrasten mot Finland har varit stor. Där har det hela tiden funnits en Nato-option. I Sverige har regeringen ignorerat och motsatt sig riksdagens krav på att vi skulle deklarera en motsvarande option. Det viktigaste skälet är att man varit emot medlemskap, men ett annat har varit att det skulle påverkat inrikespolitiken. Frågan går djupare än de socialdemokratiska partiets relationer till Kakabaveh och handlar främst om en oförmåga till utrikes- och säkerhetspolitisk fantasi och därmed beredskap.
Amineh Kakabaveh har kunnat få utväxling på sin position i riksdagen därför att det hon begärde inte betydde något för den sittande regeringen. Nu visar det sig att det kan betyda betydligt mer för Sverige. Att det socialdemokratiska partiet kortsiktigt växlade in svensk utrikespolitisk trovärdighet i lättspenderad inrikespolitisk valuta är ett skäl till att utrikespolitiken borde bli en valfråga 2022.