Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Svend Dahl: Därför räckte SD-Kinnunen upp handen i klimatdebatten

För ett parti som vill växa och ta ansvar för regeringsmakten gäller det att ta väljarnas oro över klimatförändringarna på allvar. Det gäller även för Sverigedemokraterna, konstaterar Smedjans chefredaktör Svend Dahl.

Sverigedemokraternas klimatpolitiske talesperson Martin Kinnunen på partiets landsdagar i Västerås häromveckan. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det kanske viktigaste ögonblicket i Agendas klimatdebatt i SVT i söndags var när politikerna i studion fick frågan om de alla var överens om att Sverige ska klara målen om utsläppsminskningar till 2030.

Även Sverigedemokraternas klimatpolitiske talesperson, Martin Kinnunen, räckte lite försiktigt upp handen. När han strax därefter fick ordet underströk han att det knappast är en enkel resa, men att vi ”ska arbeta för att nå det, definitivt”.

I den allmänna debatten har det länge målats upp en bild av Sverigedemokraterna som klimatskeptiker. En återkommande tanke har varit att klimatfrågan skulle kunna vara en pusselbit för att ytterligare stärka SD:s position på landsbygden och bland väljare som är trötta på höga drivmedelspriser. Men det har också handlat om en tanke att ett ifrågasättande av klimatförändringarna skulle kunna erbjuda samma radikala polariseringsmöjlgheter som invandringen gjorde för några år sedan. 

Men det vi såg i Agendadebatten var i stora drag en eftertänksam och resonerande klimatpolitiker.

I diskussionen betonade Kinnunen klimatpolitikens komplexitet, att olika åtgärder måste vägas mot varandra för att nå resultat till en rimlig kostnad för samhället och för hushållen. (Det vill säga som på de flesta andra politikområden.) Därför går det inte heller att förlita sig på några enkla och stora symboliska åtgärder. I tonalitet låg han nära klimatminister Romina Pourmokhtari (L), som också deltog i debatten, och som även hon vid flera tillfällen återkom till betydelsen av både effektivitet och folklig legitimitet i klimatpolitiken.

Populistiska partier är i grunden avspeglingar av starka väljaropinioner.

Egentligen borde Kinnunens uppräckta hand inte komma som en överraskning för någon.

Populistiska partier är i grunden avspeglingar av starka väljaropinioner. Framgångarna bygger på förmågan att identifiera och mobilisera kring stora folkliga opinioner som andra partier av ett eller annat skäl ignorerat. 

Så var det i migrationspolitiken.

Under lång tid visade mätningarna att fler väljare ville minska invandringen än öka den. Men politiken gick i motsatt riktning. I takt med att detta blev allt tydligare, och allt fler väljare kom att se invandringen som en av de viktigaste frågorna, växte Sverigedemokraterna.

I klimatfrågan är situationen en helt annan.

Därför har de som menar att SD skulle vara intresserade av att profilera sig klimatskeptiker och som motståndare till grön omställning fel. 

SOM-institutet har under lång tid mätt den svenska klimatopinionen. Av mätningarna framgår att den stora majoriteten svenska väljare – 85 procent – i den senaste undersökningen är mycket eller ganska oroade över klimatförändringarna. 

Frågan lyder: ”Om du ser till läget idag, hur oroande upplever du själv följande inför framtiden: Förändringar i jordens klimat?” Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2001–2022.

Att vara klimatskeptiker är följaktligen en marginaluppfattning bland väljarna. Andelen som inte alls är oroade över klimatförändringarna har legat stabilt kring två procent genom åren. Medan de som inte är särskilt oroade – för övrigt en position som mycket väl kan innebära att man ser problemen men samtidigt tror att de går att lösa genom mänsklig påhittighet – uppgår till 13 procent i den senaste mätningen.

Även majoriteten SD-väljare är mycket eller ganska oroade över klimatförändringar.

Det stämmer att Sverigedemokraterna är det parti som i SOM-institutets mätningar har störst andel väljare som inte är särskilt oroliga eller inte alls oroliga. Men även majoriteten SD-väljare – 61 procent – är i den senaste mätningen mycket eller ganska oroade över klimatförändringar.

För ett parti som vill växa och dessutom gör anspråk på att sitta i regeringen, och kanske en dag leda den, vore det helt enkelt politiskt korkat att inte ta väljarnas oro över klimatförändringarna på allvar. Det skulle rentav riskera att äventyra den position som näst största parti som Sverigedemokraterna mödosamt byggt upp sedan riksdagsinträdet.

Däremot är det uppenbart att väljarnas krav på klimatpolitiken ökat. I allt fler väljares ögon räcker det inte med symbolpolitiska åtgärder och manifestationer. Klimatpolitiken har blivit ett viktigt politikområde som måste behandlas därefter.

Miljöpartiets svaga stöd i opinionen, det ökade stödet för kärnkraftsutbyggnad och det tilltagande intresset för att diskutera effektiviteten i klimatåtgärderna är ytterst uttryck för denna förändring. Förbättrad effektivitet och folklig legitimitet i klimatpolitiken var i själva verket en inte oväsentlig del i det mandat väljarna gav Tidöpartierna.

Det var därför Martin Kinnunen räckte upp handen och i princip lät som klimatministern.