Därför tog jag av mig slöjan

Jag gick i förskolan när mamma valde att börja bära slöja. Hon var i trettioårsåldern och kände att det nu var dags för henne att fullborda ännu ett steg mot vägen att bli en god muslim.

Hela hennes liv hade bestått av begränsningar av vad hon kunde ta på sig, men huvudbonad eller inte, detta fick hon välja själv. Mormor var från en tid då det koloniala modet stod i centrum och hade aldrig känt något tvingande behov av att täcka håret. Men från släktingar och familjevänner i Libanons flyktingläger fanns tydliga förväntningar, och trycket på min mamma var hårdare, och även om hon inte hade på sig slöjan fanns det strikta begränsningar på vad hon fick ta på sig. Under min uppväxt återkom hon ofta till att beslutet ändå var hennes eget: hur hon äntligen valde att ta på sig slöjan, och aldrig ångrade det.

I Sverige, när jag sedan upptäckte att allt fler av mina klasskamrater började bära slöja ville jag också det. Jag var 13 år gammal och var så övertygad som jag någonsin hade varit om att detta var rätt beslut för mig.

”Är du säker?”

Mamma var orolig när jag berättade om mitt beslut. Hon förstod inte hur jag kunde vilja ta på mig slöjan från en sådan ung ålder, till och med innan min storasyster hade gjort det. Att jag skulle välja en mer konservativ väg än vad både hon och mormor gjort verkade orimligt när jag växt upp i ett land som Sverige. Men jag var övertygad om att det var det bästa valet för mig, för jag trodde att slöjan var en självklar del av att bli vuxen, och jag ville hemskt gärna vara vuxen.

Att någon skulle känna sig tvingad att bära slöjan eller på något sätt se negativt på den föresvävade mig inte

Att slöjan är en så självklar norm i delar av Sverige kan verka orimligt. Även om jag bodde i en segregerad del av Malmö och sällan lämnade området så hade jag en familj som prioriterade utbildning över allt kulturellt och religiöst. Men i verkligheten var segregationen inte bara fysisk. På TV hade vi en parabol som visade arabiska barnprogram, på helgerna gick jag till en koranskola, och i grundskolan var de enda icke-muslimerna lärare. I förorten var det en minoritet som inte var muslimer, och allt omkring mig reflekterade detta.

Jag minns första gången en klasskamrat tog på sig slöjan. Det var i tvåan och hon kom in i klassrummet, och jag minns hur avundsjuk jag var. Alla i klassen ville höra hur det kom sig att hon tog på sig den, och hon berättade att hon ville och att det var hennes val. Hon var övertygad att det var hennes val, som åttaåring. Hon var övertygad att hon ville tillhöra en religion med strikta regler och vara en aktiv representant för den grupp hon växt upp i. Även som åttaåring visste jag att detta var ett stort beslut, men jag kände mest respekt över att hon kunde ta steget redan då. Att någon skulle känna sig tvingad att bära slöjan eller på något sätt se negativt på den föresvävade mig inte.

Alla försök till påverkan från det jag uppfattade som ”utevärlden” såg jag som en attack mot min tro

Från tvåan fram till sjuan fortsatte viljan att ta på mig slöjan växa. Allt fler släktingar, vänner och klasskamrater gjorde det, och snart bar den stora majoriteten av de kvinnor och tjejer jag kände slöja. Under högstadiet var vi tre tjejer i klassen som inte täckte håret. Varje gång någon valde att ta på sig den kändes det som om de blev mindre barnsliga, och bättre på allt som betydde något; att vara goda muslimer.

När jag äntligen bad om att få ta på mig slöjan försäkrade sig mamma om att jag visste att det var ett permanent beslut. Efter en påtvingad betänketid kunde jag ta klivet efter sommarlovet i åttan. Under en tid var jag mer stolt än jag någonsin hade varit. När en lärare frågade om jag verkligen kände att detta var rätt beslut för mig, kände jag mig kränkt. Jag förstod inte varför hon försökte förminska ett så stort steg i mitt liv, och antog att det var för att hon inte var muslim. Ibland fick jag höra om Frankrikes lag mot att bära slöja inom offentliga verksamheter, eller om personer som blivit attackerade på grund av att de hade den på sig. Historierna fick mig att hålla hårdare i slöjan och ökade behovet att försvara den. Alla försök till påverkan från det jag uppfattade som “utevärlden” såg jag som en attack mot min tro – en hållning som koranskolan jag gick på varje helg bekräftade. Min familj hade från tidig ålder lärt mig att respektera alla, vilken tro de än hade, och jag kunde inte förstå varför vissa inte ville respektera mig.

Detta förändrades när jag fick en allt större tillgång till nätet och till böcker. Jag hade alltid älskat att läsa och från sjuan och framåt fick jag äntligen läsa böcker från skolbibliotekets vuxenhylla. I böckernas värld förekom inte förortens segregation, och jag kunde plötsligt läsa om personer med alla möjliga sorters bakgrund. Jag lärde mig om andra kulturer, om sexualitet, och upptäckte min kärlek för vetenskap, politik och filosofi. Det stannade inte där, för vi hade fått skoldatorer och smarttelefonen började bli allt mer effektiv. En värld av kunskap öppnade sig för mina fötter.

En dag öppnade jag Youtube och sökte: “Why do women have to wear the hijab and not men?”. Första träffen var från den världskända muslimska predikanten Zakir Abdul Karim Naik. Någon som vid första anblicken tycktes åtnjuta stark respekt bland andra muslimer, men som jag idag vet är en hatpredikant. Han berättade hur en kvinna inom islam var en diamant som måste skyddas, att hennes skönhet inte borde vara för allmän beskådan. Hur hon får mer respekt om hon inte använder utseendet för att visa på sitt värde. Trots att han använde exakt samma ord som mamma, koranskolan och alla andra beslöjade kvinnor hade gjort hela mitt liv kändes ställningstagandet plötsligt helt annorlunda. I publiken satt hundratals män och nickade med som om de förstod. Men jag visste att de inte gjorde det, för de behövde inte ha på sig slöjan. Hur kunde de hålla med om att jag som kvinna blir smutsig om jag inte täcker mig, medan de har frihet att ta på sig vad de vill? För första gången såg jag en hyckleri som jag tidigare missat.

Slöjan är ett patriarkalt, teokratiskt verktyg för att kontrollera och begränsa kvinnor

Jag började fundera på om vi kvinnor tog på oss slöjan för vårt eget bästa, eller om det var något som i praktiken fråntog män eget ansvar. Jag tänkte tillbaka på alla gånger kvinnor snabbt gick för att ta på sig slöjan så fort en man kom in i huset. Hur ofta de klagade på hettan och på att deras hår föll av. Om kvinnan är en diamant som behöver täckas, var inte alla de kvinnor jag läste om på nätet och i böcker, värda respekt?

Samtidigt började min lillasyster uttrycka en vilja ta på sig slöjan och jag upptäckte att hon inte var redo. Under flera månader höll jag dessa tvivel för mig själv. Men ju mer jag tittade på slöjan med kritisk blick, desto fler problem upptäckte jag. Jag tänkte på alla de barn som hade på sig den från lågstadiet, och aldrig riktigt fick göra ett självständigt beslut. Jag tänkte på alla de män jag hörde kalla kvinnor utan slöja för slampor. Jag tänkte på alla de kvinnor som valde att ta på sig slöjan på ett unikt sätt, och hur de blev attackerade för att ha uttryckt sin individualitet. Och jag kom fram till slutsatsen att det omöjligt kunde vara deras självständiga val. För om det var det, så skulle den inte innebära så många begränsningar och krav.

Under nian bar jag fortsatt min slöja och kände mig för första gången inlåst. Samtidigt vågade jag inte ta av mig den. Jag självidentifierade mig som en “duktig flicka” och ville inte förstöra det. Jag försökte övertyga min lillasyster om att hon kanske ville vänta, men mötte samma motstånd från henne som det jag själv hade uttryckt. I slutet av nian kom jag fram till en slutsats. Slöjan är ett patriarkalt, teokratiskt verktyg för att kontrollera och begränsa kvinnor.

Jag har aldrig känt mig så fri och skamsen samtidigt, som när jag till slut upphörde att täcka håret. Vänner från grundskolan vände sig mot mig och familjevänner gav mig missnöjda blickar. Mamma accepterade snabbt mitt val, men jag kände att jag för första gången hade gått emot den bild hon hade av mig. Storasyster hade inget intresse av att börja bära slöja än, men hon hade i alla fall aldrig tagit av sig den. En släkting tog mig åt sidan och frågade om jag visste att kvinnor utan slöja hamnar i helvetet. Varje gång jag såg henne från den dagen kunde jag känna hennes dömande blick följa mig.

I dagens diskussion finns det två sidor som helt ignorerar den upplevda verkligheten för beslöjade kvinnor

När jag började gymnasiet kunde jag för första gången ta steget utanför förortens segregerade gränser. Där fann jag människor med alla möjliga sorters bakgrund och fick för första gången se hur annorlunda min uppväxt var från majoritetssamhällets. Samtidigt upptäckte jag att slöjans ställning inte förändrades där. Även här var den något man inte skulle förminska: dock från icke-muslimer som ville vara toleranta. Från de sidor jag hörde kritisera slöjan förstod de sig inte på den. För dem var det orimligt att en individ väljer slöjan utan tvång, och att konversera med dem om komplexiteten verkade meningslöst. Jag gick från att vara ensam med min kritik till slöjan, till att vara ensam med att förstå slöjan. En ny ensamhet infann sig.

I dagens diskussion finns det två sidor som helt ignorerar den upplevda verkligheten för beslöjade kvinnor. Den ena sidan blundar helt för hederskulturen och de patriarkala normer som ligger bakom slöjan, vilket sviker alla de unga tjejer som försöker ta del av de friheter som Sverige lovar är en rättighet. Den andra sidan vill förbjuda, begränsa och kontrollera i motsatt riktning, som om det dessa utsatta tjejer behövde var mer av hårdhänta inskränkningar av vad de får ha på kroppen.

Slöjan kan vara en konsekvens av förtryck, men utgör inte förtrycket i sig

Jag förstår viljan att vara tolerant. Beslöjade kvinnor är en skottavla för hatbrott mot muslimer. Jag har själv sett detta under min uppväxt och ingen kvinna borde behöva känna sig osäker på grund av hur hon klär sig. De har rätt när de påpekar att en tygbit kan betyda mer än en sak, men glömmer samtidigt vad den enligt min mening är: ett verktyg för kontroll. När de ska göra patriarkala analyser av omvärlden hittar de det i språk, populärkultur, ja snart sagt i allt, bortsett från i en religion.

Den andra sidan har ögonen öppna för förtrycket och hederskulturen, men missar viktiga nyanser. Mammas val att inte bära slöja gjorde henne inte fri, eftersom hon samtidigt levde i en miljö präglad av normer som begränsade henne på så många andra sätt. Slöjan kan vara en konsekvens av förtryck, men utgör inte förtrycket i sig, och att ignorera detta är att missförstå hederskulturen. Malala är inte begränsad för att hon väljer att täcka sitt hår. Vi kan ändå kritisera de strukturer som har lett henne till att känna behovet att ha på sig slöjan, utan att förminska hennes egen handlingskraft.

Jag vet att jag skulle ha haft det svårare att ta av mig slöjan om majoritetssamhället diskuterade mitt val var och varannan dag

I förorten finns det normer som inte finns någon annanstans i Sverige. Det var inte konstigt att jag kände behovet att bära slöja tidigare än vad mamma gjorde. Attacker som riktades mot kvinnor i slöja skapade en stark solidaritet: jag ville inte att mina systrar skulle stå ensamma. Därför blir jag orolig när jag hör kritiken riktas mot kvinnor i slöja, snarare än mot de strukturer och miljöer som leder dem till det beslutet. För jag vet att jag skulle ha haft det svårare att ta av mig slöjan om majoritetssamhället diskuterade mitt val var och varannan dag i medier, på TV och i kommentarsfältet på sociala medier. Jag kunde själv tänka igenom mitt beslut eftersom jag sakta började röra mig från ett strikt segregerat område, tack vare möjligheten att välja gymnasium.

Segregationen i Sverige är huvudskälet till att många av dagens unga tjejer inte presenteras några alternativ. Att ta på sig slöjan blir en självklar del av att växa upp. Men jag tittar idag på mina systrar som också lyckades ta sig ut från förorten. Storasyster som aldrig tog på sig slöjan för att hon kunde gå i en annan skola. Lillasyster som än idag har på sig slöjan, men som har gjort det till sin egen stil. Hon bär den som en turban, för att matcha t-shirts med metal-band och korta byxor. Hon har fått hantera två sidor som kritiserar henne för detta: muslimer som ser det som oacceptabelt att tolka hur man kan ha på sig slöjan, och rasister som skriker åt henne att åka hem till sitt land.

Jag tittar samtidigt på alla de barndomsvänner som fortfarande är fast i förorten. Vissa har på sig slöjan, andra inte. Men många har blivit bortgifta vid en tidig ålder och kommer snart få barn som fastnar i samma onda cirkel. Jag vet att slöjan inte är det som har låst fast dem där.

Det är segregationen som gömt alla möjligheter till ett annat sorts liv.

Lyssna också på veckans Smedjanpodd med Inas Hamdan och Eli Göndör

Tips på mer läsning: Muslimer i Sverige. Vad innebär det att leva som muslim i Sverige? (Timbro förlag, 2018)