Utanför terminalbyggnaden på Billunds flygplats sitter stortavlor från de danska näringslivsorganisationerna, Dansk Erhverv och Dansk Industri. Budskapet är enkelt ”Drop formueskatten”, slopa förmögenhetsskatten.

Socialdemokratins idé om att återinföra en förmögenhetsskatt, som lanserades samma dag som folketingsvalet utlystes, har under valrörelsen förvandlats till något helt annat än vad statsminister Mette Frederiksen tänkte för tre veckor sedan. Det som skulle locka vänsterväljare tillbaka till statsministerns i opinionsmätningarna sargade parti och återetablera Socialdemokratiet som garanten för klassisk välfärdsstatspolitik har förvandlats till ett allt mer kaotiskt politiskt haveri. Och i valrörelsens slutskede gör Socialdemokratiet allt för att tona ner frågan.

Frågetecken om vilka som egentligen ska betala och hur skatten ska beräknas har hopats. Varningarna om ”norska tillstånd” och företagarflykt har tvingat ledande socialdemokrater att utfärda löften om att inga entreprenörer ska drabbas, vilket givetvis skapat ännu fler frågetecken. Situationen blev knappast bättre när den liberala tankesmedjan Cepos häromveckan visade att nästan 3 000 av de hushåll som får del av regeringens stora fördelningsreform riktad till danskar med låga inkomster – några tusenlappar i kontantutbetalningar att köpa livsmedel för – även skulle behöva betala förmögenhetsskatt.

En av de första att kritisera tanken på en förmögenhetsskatt var chefen för den danska tillverkaren av vindkraftverk Vestas, Henrik Andersen, som hotade med att flytta utomlands om skatten blev verklighet.

Västra Jylland är Vestas-land. För om det är något som finns i överflöd i den här delen av Danmark, så är det vind. Men också företagsamma människor.

Lego grundades här och företagets huvudkontor ligger fortfarande några kilometer från flygplatsen i Billund. Vestas har däremot flyttat österut till Århus. Som författaren Dorte Nors, själv från Herning sex mil norr om Billund, skriver är Danmark ett land där ambition ofta antas vara synonymt med en geografisk rörelse österut. 

Det var dock i byn Lem, mellan de små städerna Ringkøbing och Skjern, som Hans Søren Hansen 1898 klev av tåget och etablerade sig som smed. Med tiden blev det en mekanisk verkstad och i samband med 1970-talets oljeprischocker började man experimentera med vindenergi – något borde ju den ständiga blåsten från Vesterhavet kunna användas till. I dag är Vestas en global jätte, men delar av företagets forskning och tillverkning sker fortfarande i Lem och Ringkøbing, där man nere vid fjorden kan se de enorma maskinhusen uppradade och redo för leverans till kunder runt om i världen.

Trakten har alltid varit ett starkt fäste för Venstre, det liberala partiet med rötter i lantbruket.

Men västra Jylland är också Venstre-land. Trakten har alltid varit ett starkt fäste för det liberala partiet med rötter i lantbruket. Partiet, som har sitt namn från den tid då Jyllands självägande bönder var avgörande för demokratiseringen av Danmark, dominerade inte minst dansk politik under 2000-talets två första decennier. Sedan förra valet är det dock, i väsentligt decimerat skick, en del av Mette Frederiksens blocköverskridande  regering. Att vara ordförande för Venstre i västra Jylland är, som framgår av politikkommentatorn Søs Marie Serups nya bok om Venstre, Vind eller forsvind (2026), att vara en dold maktfaktor i dansk politik. Posten innehas i dag av en fiskgrossist från Hvide Sande, precis där Ringkøbing fjord möter Nordsjön.

Att det är Venstre som i valtider har traktens bästa gräsrotsorganisation blir inte minst tydligt på vägen mellan Billund och Skjern. Vägarna kantas av Venstres valaffischer med partiledaren och försvarsministern Troels Lund Poulsen, men också lokala kandidater som transportministern Thomas Danielsen och folketingets talman Søren Gade. Kanske är det inte så konstigt. Detta är ett jordbrukslandskap präglat av stora gårdar med vackra och välskötta boningshus. Och som journalisten Marchen Neel Gjertsen konstaterade i Weekendavisen häromdagen är Venstre ett parti där det är en fördel att kunna mjölka en ko och manövrera en John Deere-traktor. 

Om man ska försöka förstå det borgerliga Danmark är detta en bra plats att börja på. 

***

För detta är vad statsvetaren Ann-Sofie Dahl, med en referens till det danska nationaleposet, tv-serien Matador, beskrivit som ”Matadorlandet”. Ett land av småföretagare, lantbrukare och köpmän. 

Matador, som ursprungligen sändes mellan 1978 och 1982, tecknar bilden av det moderna Danmarks framväxt. I centrum för berättelsen står den driftige företagaren Mads Skjern, bördig från den lilla staden med samma namn.

När Skjern i seriens första avsnitt kommer till den fiktiva småstaden Korsbæk på Själland – ambition är som sagt förknippad med rörelse österut – i slutet av 1920-talet ser han möjligheten att utmana stadens klassiska, men misskötta klädekipering. Han gifter sig med grishandlarens dotter, men motarbetas av stadens fina familjer, med bankfamiljen Varnæs i spetsen. Successivt bygger han upp en framgångsrik affärsverksamhet, startar en bank och har när serien slutar två decennier senare nyligen tagit flyget över Atlanten för att studera vad han ser som framtiden inom handeln – snabbköpet. 

Från entreprenören Skjern och grishandlaren Larsen till familjen Varnæs och den kulturradikale läkaren Hansen är Matador en skildring av borgerligt småstadsliv, där företagandet är en självklar del. Än i dag fortsätter serien att vara en central del i den danska självförståelsen och en naturlig referensram i det danska offentliga samtalet. Om Sverige är ett land som politiskt definieras av ingenjörer och välorganiserade metallarbetare, så är Danmark ett land präglat av bönder och småföretagare. Det är som Ann-Sofie Dahl skrev i boken Matadorlandet (2011) verklighetens motsvarigheter till Korsbæk som i betydande utsträckning fortsätter att definiera danskt samhällsliv. 

Ringkøbing och Skjern är båda exempel på precis den typen av platser. De är borgerligt småskaliga, med levande stadskärnor och där den lokala banken fortfarande har en framträdande roll på torget. I Ringkøbing heter den Landbobanken, och har rykte om sig att vara en av Danmarks mest välskötta. Med ingången till bankkontoret på hörnet av huset – precis som i fiktionens Korsbæk – söker sig tankarna naturligt till Mads Skjerns skapelse ”Omegnsbanken”.

Detta är långt från schablonbilderna av Danmark med lådcyklar, ett par Tuborg i Nyhavn och en ordentlig dos radikalism. Bara några månader på sommaren hittar västra Jylland in i vår föreställningsvärld om Danmark, med sandstränder och Legoland. För under stora delar av året är detta en ogästvänlig plats, där ingen kommer undan naturen och vädrets ständiga skiftningar. Köpenhamn är väldigt långt borta kulturellt, men historiskt sett också geografiskt.

Ur dessa förutsättningar kommer en kultur av självständighet, egenförsörjning och sparsamhet. Men också, som på så många andra platser där människor dagligen tvingats leva med naturens nyckfullhet, en sträng protestantism – på Jylland inte minst genom väckelserörelsen Indre mission inom den danska statskyrkan.

Det är värderingar som också har en framträdande plats i Matador. I ett av seriens första avsnitt kommer Mads Skjerns bror Kristen resande till Korsbæk. Kristen reser i andra klass och tar in på stadens bästa hotell. Mads noterar Kristens flotta vanor, och berättar hur han innan han startade sitt företag själv alltid reste i tredje klass och sov på stationens träbänkar. ”For at lægge skilling på skilling og få mit eget”, fyller barnen i. “Amen”, avslutar sonen Daniel det jysk-lutheranska mantrat. Sociologen Max Weber skulle ha nickat instämmande – det löper en rak linje från protestantismens etik till den moderna kapitalismens genombrott. 

Medan Själland historiskt dominerades av adel och godsägare tenderade bönderna på Jylland att äga sin egen mark. Det är förstås en viktig förklaring till kulturen av entreprenörskap och strävsamhet, men också till framväxten av den danska bondekooperationen, andelsbevægelsen, i slutet av 1800-talet. I dag handlar det om storföretag som Arla Foods och fläskexportören Danish Crown. Men båda är sprungna ur Jyllands självägande bönder och är fortfarande kooperativt ägda.

Det är också detta samhälle som samtida danska författare som Dorthe Nors i exempelvis romanen Blicken Pilen Filen (2016) och Stine Pilgaard i Meter i sekunden (2021) beskriver från varsitt perspektiv. Hos Nors är det den till Köpenhamn utflyttade Sonja som blickar tillbaka på uppväxtens Jylland, medan det hos Stine Pilegaard handlar om en ung kvinna som flyttar med sin familj till Västjylland och försöker finna sig till rätta där. Men i båda fallen är det ett Danmark av lantbruk, väder, religion, tystlåtna och handlingskraftiga män och kvinnor, folkhögskolor och Venstres väljarföreningar som skildras.

Visst har det också alltid funnits en köpenhamnsk borgerlighet, inte minst buren av Konservative folkeparti, som tenderar att vara det största borgerliga partiet i Köpenhamn och huvudstadens förorter. Men för att förstå det borgerliga Danmark är nyckeln det Danmark där man, som Stine Pilegaard skriver om trakten kring Ringkøbing, ”arbetar med vind, jord eller djur.”

***

För en svensk betraktare kan det stundtals vara svårt att fullt ut ta till sig lantbrukets betydelse i dansk politik. Det fanns en anledning till att konflikten med grisindustrin byttes ut mot en strid om kärnkraft när SVT i mitten av 00-talet skulle filmatisera Hanne-Vibeke Holsts roman Kronprinsessen (2002), som handlar en ung kvinnlig miljöminister i en socialdemokratisk regering. Om grisarna hade fått vara kvar hade intrigen sannolikt varit obegriplig för en svensk publik. Som ett folk av ingenjörer och metallarbetare har vi närmare till reaktorerna än till grisstallarna. 

I slutet av 1800-talet kom järnvägen till Skjern, och med den öppnades vägen ut i världen för de jylländska bönderna. Smör- och baconbåtarna började gå i skytteltrafik till England från hamnen i Esbjerg. Och några år senare etablerade bönderna på Jylland vad som skulle bli ett globalt varumärke, Lurpak. För nästan oavsett var i världen du i dag befinner dig kan du gå in en välsorterad mataffär och plocka upp ett silverfärgat paket danskt smör prytt med en vikingalur. 

Lantbruket är en dansk miljardindustri, och finns därför i bakgrunden av det mesta som händer i dansk politik. Någon kanske drar sig till minnes hur riskerna för konsumentbojkotter av danska mejerivaror i Mellanöstern var en faktor som vägdes in när den dåvarande danska regeringen hanterade krisen kring Muhammedkarikatyrerna hösten 2005. 

Dansk politik befinner sig mer eller mindre permanent i skärningspunkten mellan John Deere-grönt och grön omställning.

De senaste decennierna har det högindustrialiserade danska lantbruket dessutom i tilltagande utsträckning hamnat i konflikt med en annan dansk paradgren, miljö- och klimatmedvetenhet. Det är en konflikt som delvis utkämpas längs en vänster-högerskala, men kanske än mer längs en stad-land-axel.

Den pågående valrörelsen är inget undantag, där flera partier på vänstersidan, som Socialistisk Folkeparti och vänsterliberalerna i Radikale Venstre, går till val på att begränsa den industriella grisuppfödningen och kräver bättre djurhållning. Samtidigt utspelar sig en fortsättning på den hårda konflikt som ledde fram till att den nuvarande regeringens överenskommelse med lantbruket, industrin och miljöorganisationer om en koldioxidavgift på lantbruket – den så kallade grönne trepart. Nu handlar konflikten om föroreningar av grundvattnet, som kopplas till den besprutning av åkermarker som inte minst görs för att maximera uttaget av de grödor som används till grisfoder. Här har delar av vänstersidan krävt ett besprutningsförbud för att skydda dricksvattnet på många platser, medan Venstre menar att frågan precis som koldioxidavgiften ska hanteras genom en uppgörelse mellan politiken och lantbruket. 

Man skulle kunna beskriva det som att dansk politik mer eller mindre permanent befinner sig i skärningspunkten mellan John Deere-grönt och grön omställning. Och det gäller inte minst Venstre som under lång tid försökt balansera storstädernas miljöintressen med lantbrukets intresse.

***

I Ringkøbing-Skjerns kommun röstade 60,4 procent av väljarna på något av partierna i blå blok vid det senaste folketingsvalet i oktober 2022. Störst blev Venstre med 25 procent och på andra plats återfanns den tidigare Venstre-ministern Inger Støjbergs landsbygdspopulister i Danmarksdemokraterne. Lägg till detta 6,4 procent för den tidigare Venstre-statsministern Lars Løkke Rasmussens mittenparti Moderaterne och 4 procent för Kristendemokraterne, som inte klarar spärren till folketinget, men som har ett av sina få starka fästen här.

I valresultatet återfinns emellertid också berättelsen om den danska borgerlighetens svaghet och varför det i dag är få som ser ett realistiskt borgerligt regeringsalternativ, även om de blå partierna skulle trotsa opinionsmätningarna och samla 90 mandat vid valet på tisdag.

Sedan de stora framgångarna på 2000-talets två första decennier, då den danska borgerligheten ledd av Venstre och Anders Fogh Rasmussen stod som garanten för en stram migrationspolitik, har Venstre fallit sönder på ett sätt som för tankarna till 1970-talets vänstergrupper. Det är en process som Altingets politiska kommentator Esben Schjørring beskrivit som en autoimmun reaktion på de val som gjordes under borgerlighetens framgångsår.

Liberal Alliance, det marknadsliberala partiet som inte minst lockar unga väljare, kan ses som en reaktion på Venstres ovilja att under regeringsåren sänka skatter och söka konflikt vänsterut i den ekonomiska politiken. Moderaterne bildades efter att Lars Løkke Rasmussen efter valet 2019 inte fick med sig Venstre på strategin att sätta sig i regering med Socialdemokratiet. (Sedan hamnade Venstre ändå i en sådan regering tillsammans med Lars Løkke Rasmussens parti efter valet 2022.) Och Danmarksdemokraterne bildades när den dåvarande Venstre-ledaren Jakob Ellemann-Jensen, med politisk bas i Köpenhamn, inte backade upp sin på Jylland populära vice partiledare Inger Støjberg när hon ställdes inför riksrätt, och dömdes, för en olaglig myndighetsinstruktion under tiden som migrationsminister. 

Samtidigt har det andra traditionella borgerliga partiet, Konservative folkeparti, misslyckats med att ta över rollen som det ledande partiet till höger. Det såg ut att vara möjligt under några få månader inför valet 2022, men i stället maldes den dåvarande partiledaren, den populäre tidigare justitieministern Søren Pape Poulsen, ned av personliga skandaler och avled hastigt i en hjärnblödning under ett partistyrelsemöte våren 2024.

I rollen som koalitionspartner till Socialdemokratiet har Venstre av uppenbara skäl tvingats avstå rollen som borgerlighetens ledare.

I rollen som koalitionspartner till Socialdemokratiet har Venstre av uppenbara skäl tvingats avstå rollen som borgerlighetens ledare, och följdaktligen bestraffats av högerlutande väljare. Situationen blir inte enklare av att det parti i blå blok som tydligast gått framåt sedan förra valet är Dansk folkeparti, som satt upp röda linjer gentemot att samarbeta med Lars Løkke Rasmussen, vilket i praktiken omöjliggör bildandet av en blå regering. Det är för övrigt en animositet som är högst ömsesidig och går att spåra tillbaka till tiden då Løkke var statsminister i en regering med Dansk folkeparti som stödparti.

Konsekvensen av Venstres sönderfall är att inget borgerligt parti i dag samlar mer än cirka tio procent av väljarna. Trots att Venstres partiledare Troels Lund Poulsen i valrörelsen beskriver sig som blå statsministerkandidat, saknar dansk borgerlighet i dag ett parti som naturligt tar på sig den samlande ledarrollen och pekar ut riktningen på det sätt som Moderaterna under lång tid och med betydande skicklighet gjort inom svensk borgerlighet. Möjligheten att det kulturellt så borgerliga landet Danmark skulle få en ren borgerlig regering känns därför minst sagt avlägsen. 

***

Det tar tre timmar med lyntoget från stationen i Herning, som ligger bredvid Danish Crowns gigantiska grisslakteri, till Köpenhamns hovedbanegård. Det är en resa till en annan politisk värld.

I Hvidovre, sju kilometer sydväst om centrala Köpenhamn, är det politiska landskapet i princip det motsatta jämfört med i Ringkøbing-Skjern. Här röstade cirka 60 procent, 58,7 procent för att vara exakt, på något av partierna i rød blok vid det senaste folketingsvalet. 32,2 på Socialdemokratiet och 11,4 procent på Socialistisk folkeparti. Och så ser det i allmänhet ut på Vestegnen, förortsbältet väster om Köpenhamn. Det är här man sedan länge hittar några av de danska socialdemokraternas starkaste fästen.

Att kliva av pendeltåget vid Friheden station är som att kliva av i Fruängen, Älvsjö eller Västertorp, söder om Stockholm. Blandningen av småhusbebyggelse och flerfamiljshus i tre våningar är densamma som i stora delar av Stockholms Söderort. Och på samma sätt som Söderort länge var en symbol för folkhemmet, och under lång tid levererade stabilt höga socialdemokratiska valresultat har Vestegnen alltid varit en central del i berättelsen om den danska välfärdsstaten och Socialdemokratiet som bärare och garant för denna. 

För att knyta an till Dorthe Nors Jyllandsskildring är bruset i bakgrunden inte havet. Det är motorvägen. Precis som E4:an skär genom Söderort.

Vestegnen var en socialdemokratisk uppfinning, det var idén om den danska välfärdsstaten förverkligad.

Det var här Socialdemokratiet, efter andra världskriget, ville bygga det moderna Danmark. De danska arbetarna med snabbt stigande inkomster skulle slippa från de förslummade gamla arbetarkvarteren i centrala Köpenhamn och kunna leva medelklassliv. Väster om Köpenhamn byggdes moderna bostäder, motorleder och cykelvägar, små förortscentrum, skolor och idrottsplatser. Vestegnen var en socialdemokratisk uppfinning, det var idén om den danska välfärdsstaten förverkligad.

Danskarna är dessutom – i likhet med oss svenskar och övriga befolkningar i europeiska välfärdsstater – övertygade om att just den egna versionen av välfärdsstat är den främsta i världen. Det är anledningen till att det inte ens under de långa borgerliga regeringsinnehaven skett någon större reformering av den danska välfärdsstaten. Många i dansk borgerlighet har i decennier skytt konflikten med Socialdemokratin som av breda väljargrupper setts som garanten för välfärdsstaten. Exempelvis var Venstre under lång tid djupt traumatiserade efter att ha förlorat valet valet 1998 på en marknadsliberal reformagenda, och beskriver sig i dag som ett ”liberalt velfærdsparti”. 

Det är mot den bakgrunden man ska förstå det som hände på Vestegnen i höstens kommunalval. Överallt i Socialdemokratiets historiskt starka fästen tappade man väljare i stor skala. I Hvidovre tappade man över 10 procentenheter och såg sig till och med förbisprungna av Socialistisk folkeparti (SF) som blev största parti med 26,5 procent. Motsvarande utveckling syntes på resten av Vestegnen – från Albertslund till Gladsaxe – Socialdemokratiet tappade och SF gick fram. Det var valresultat som gjorde extremt ont för Mette Frederiksens parti.

Detta är en viktig del i berättelsen om SVM-regeringen, den blocköverskridande regering bestående av Socialdemokratiet, Venstre och Moderaterna, som bildades efter valet 2022. För lika mycket som den försvagat, eller rentav slagit sönder, det borgerliga alternativet i dansk politik, har den skapat en tilltagande ilska till vänster.

Det sägs att ingen egentligen gillar SVM-regeringen, och det ligger nog något i det. De flesta väljare till höger vill hellre ha en blå regering och de flesta till vänster föredrar en röd regering. Sakpolitiskt råder det dock inga tvivel om att SVM-regeringen varit en framgång ur ett borgerligt perspektiv. Framförallt har inkomstskatter, även för de med höga inkomster,  sänkts på ett sätt som tidigare borgerliga regeringar aldrig vågat göra. 

Avskaffande av helgdagen store bededag – den fjärde fredagen efter påsk – är en typ av teknokratisk politik med syfte att öka skatteintäkter och arbetskraftsutbud som uppskattas av såväl borgerliga politiker som av socialdemokrater på finansdepartement. Samtidigt är det aldrig uppskattat av väljarna att bli av med en ledig dag, vilket under valrörelsen resulterat i ett fascinerande gräl mellan regeringspartierna om vems idé det egentligen var.

Fundamentet under idén om Socialdemokratiet som garant för den danska välfärdsstaten skakade. 

Men detta är också reformer som skapat missnöje framförallt till vänster. Skulle inte en socialdemokratisk statsminister vara garant för att de med höga inkomster betalar höga skatter (vilket de i och för sig fortfarande gör) och att vanligt arbetande folk får en dag ledig? Fundamentet under idén om Socialdemokratiet som garant för den danska välfärdsstaten skakade. 

Det är därför Socialistisk folkeparti nu har bussreklam runt om i Köpenhamn med budskapet ”næste stop en rød regering”. Mette Frederiksen ska tvingas välja att gå vänsterut i nästa regeringsbildning. SF kanske enklast kan jämföras med det svenska Vänsterpartiet, men saknar den historiska belastningen. Partiet grundades redan 1959 efter att den karismatiske och folkligt uppskattade kommunistledaren Aksel Larsen uteslutits från det danska kommunistpartiet efter att ha tagit avstånd från sovjetkommunismen. 

Utmaningen från vänster var också anledningen till förslaget om en återinförd förmögenhetsskatt. Både betoningen av ekonomisk jämlikhet och tanken att använda den nya skatten för att finansiera mindre klasser i de lägsta årskurserna skulle bidra till att återupprätta bilden av Socialdemokratiet som garant för vänsterpolitik.

Men det är också på Vestegnen som en av dansk politiks största återkomster utspelar sig.

Få politiska partier i andra länder lär ha väckt lika starka känslor och blivit en referenspunkt i den svenska politiska debatten som Dansk folkeparti (DF). Under en period ansågs partiet stå för allt som Sverige inte skulle vara. När Folkpartiet 2004 övervägde övergångsregler för arbetskraftsinvandringen till Sverige från de nya EU-länderna satte Expressen rubriken ”Svensk folkeparti” på sin ledare. Några år senare traskade journalisten Lena Sundström runt på Nørrebro, den mångkulturella och vänsterradikala stadsdelen, i Köpenhamn och skrev en på alla svenska kultursidor hyllad bok, Världens lyckligaste folk (2009), om farorna som genom Dansk folkeparti gömde sig bakom det danska gemytet. Och när Sveriges Radio inför valet 2018 bad partiledarna att under rubriken ”Mitt Sverige” skildra sitt partis idéer genom en särskild plats, valde Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att åka till Danmark. Närmare bestämt till Hvidovre, där Dansk folkeparti hade fått sin första borgmästare, eller på svenska, en kommunalrådspost.

Sedan dess har det förflutit politiska evigheter. Sverigedemokraterna har nått valresultat som närmar sig DF:s rekordnivåer samtidigt som invandringsfrågan förlorat sin betydelse i dansk politik. Som en parallell till när Anders Fogh Rasmussen efter valet 1998 konstaterade att Venstre aldrig mer skulle förlora ett val på grund av välfärdsstaten, slog Mette Frederiksen när hon valdes till partiledare 2015 fast att Socialdemokratiet aldrig skulle förlora ett val på grund av invandringen. 

Därmed föll Dansk folkepartis existensberättigande. Från att ha varit största parti i blå blok med över 20 procent vid valet 2015, var man med 2,6 procent av rösterna på vippen att åka ur folketinget vid senaste valet i oktober 2022. Nästan alla såg DF som ett avslutat kapitel i dansk politik.

Men vid kommunalvalet i höstas stormade DF fram i Köpenhamns västra förorter. I Hvidovre gick man fram 4,4 procentenheter och fick 10,3 procent av rösterna. På många andra håll noterades fördubblingar av partiets väljarstöd. I opinionsmätningarna inför folketingsvalet ser mönstret ut att upprepas – Dansk folkeparti ligger nu på höga ensiffriga tal.

Det är dock inte en återkomst för invandringspolitiken som konfliktlinje i dansk politik som driver framgångarna – visst finns frågan fortfarande där, men i bakgrunden. I stället är det missnöjet med höga mat- och drivmedelspriser som får väljarna att söka sig till Dansk folkeparti. Inte minst har frågan om priset på köttfärs blivit symbolen. Danska familjer måste ha råd med sin kødsovs, köttfärssås, har varit partiledaren Morten Messerschmidts budskap det gångna året.  

Messerschmidt har också förvaltat den tradition av skicklig och uppseendeväckande kommunikation som alltid utmärkt Dansk folkeparti, och framgångsrikt tagit in den i sociala medier. Mycket riktigt var det DF som levererade ett av valrörelsens mest minnesvärda kampanjögonblick när partiledaren under några timmar en fredagseftermiddag i Faxe, söder om Köpenhamn, sålde bensin till det pris som skulle gälla om partiet fick igenom sina skattesänkningar på drivmedel. 

Köttfärs och bensin. Det är budskap som griper direkt in i Socialdemokratiets hjärtland. It’s the economy, stupid.

***

”En mærkelig regering”. Så beskrev Mette Frederiksen själv den regering hon leder på en presskonferens häromåret. Och det har bitvis varit en märklig valrörelse, där de som alltid tidigare brukat vara varandras huvudmotståndare nu mötts som ministrar i samma regering med ansvar för gemensamma politiska beslut. Det är inte så konstigt att det bland väljarna på båda sidor finns en längtan efter blockpolitikens återkomst. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Men när rösterna är räknade på tisdag kväll, och de sannolikt långa och komplicerade regeringsförhandlingarna avklarade, är det troligaste ändå att vi kommer att få se ännu en blocköverskridande regering. Kanske rentav en ännu märkligare.

För övrigt kan man, precis som många danska väljare av varierande partitillhörighet, hoppas att Lars Løkke Rasmussen får fortsätta som utrikesminister även i nästa regering. Som han visade under den akuta Grönlandskrisen i vintras är han precis den typen av rutinerad, trygg och slug politiker som en svår omvärld kräver.

Omslagsfoto med Mette Frederiksen och Troels Lund Poulsen i samband med en valrörelseduell hos TV2: Mads Claus Rasmussen/Scanpix Denmark