DEBATT: Befria kulturen från Kulturdepartementet

Samhällsutvecklingen har gett Lars Gustafsson rätt. I sin berömda essä Problemformuleringsprivilegiet ställer Gustafsson upp hypotesen att offentligt stöd inte är neutralt, utan att det påverkar de mottagande institutionernas själva väsen. I takt med att bidragen ökar så minskar beroendet av publiken parallellt med att institutionen anpassar sig efter bidragsgivarens önskemål. Då blir kulturen lätt inåtvänd och en sak för de egna, snarare än för den breda allmänheten.

Men kulturen är för viktig för att man ska låta den kidnappas av skrivbordsradikaler på Kulturdepartementet. Därför måste vi göra upp med den kulturpolitik som tagit sig allt mer extrema uttryck under Alice Bah Kuhnke.

Listan kan göras lång, men den började med ingenting alls. Miljöpartiet gick nämligen in i Kulturdepartementet utan att ha någon direkt politik på området. För att avhjälpa detta tillsatte de en utredning som utmynnade i tolv utskällda förslag, bland annat bredbandsskatt, reklamfri kollektivtrafik och ”kvantifierade mångfaldsmål”, med ekonomiska sanktioner om målen inte uppnås. Rapporten blev formellt aldrig antagen, men den identitetspolitiska ansatsen i programmet har likväl kommit att genomsyra Bah Kuhnkes ministertid.

Museer har helt i enlighet med rapportens tredje punkt blivit centraliserade och fått order om att låta sin verksamhet styras av kritiska teorier med liten bäring på verkligheten. Man har också sett till att utse personer med ”rätt” värderingar till poster medan tid är. I april tog Barakat Ghebrehawariat plats i Nationalmuseums insynsråd och han kom snabbt att kritiseras för kopplingar till såväl Rättviseförmedlingen som Ibn Rushd.

Samtidigt har Historiska museet kommit att lansera en utställning, 100 % kamp, som blandar genuina sociala landvinningar med smal identitetspolitik och smutskastning av meningsmotståndare. Ola Wong har i en klok kommentar beskrivit hur häpnadsväckande ensidig den är. I sin iver att måla verkligheten i svart och vitt väljer man till exempel att nämna Ebba Busch Thors nollvision mot aborter i samma andetag som man skriver om attacker mot abortkliniker. Att Kristdemokraterna har stått bakom svensk lagstiftning i 30 år är ingenting som bekymrar Historiska museet, utan det väljer i stället fullt medvetet att lägga två formellt sanna påståenden bredvid varandra utan kontext och kopplar därmed dem samman.

Kulturen är för viktig för att man ska låta den kidnappas av skrivbordsradikaler på Kulturdepartementet.

Ibland går det för långt även för kultursektorn. När Svenska Filminstitutet föreslog krav på utbildning i ”normkreativitet” reagerade Eva Hamilton, ordförande för Film & TV-producenterna starkt i ett välformulerat brev. Hon poängterade både att det finns en principiell risk med politiska certifieringar – att de används även av andra som kan dra legitimitet av den första certifieringen – och en risk för att tvång och obligatorier hämnar skapelsekraften.

De senaste fyra åren av miljöpartistisk kulturpolitik har satt spiken i kistan för det nuvarande hopplocket av centralistisk kulturpolitik från 1970-talet, identitetspolitik från 2010-talet och liberala försök till artificiella marknadslösningar från 2000-talet. I stället för tanken att politiken kan och bör hålla sig borta från kulturen bör borgerligheten återgå till att försöka minska kulturpolitikens storlek genom genuina marknadslösningar, men också inse att den kvarvarande delen kräver aktiv politisk styrning även från höger. I annat fall lämnar vi en hel sektor fri för identitetsvänstern att dominera.

Vad svensk kultursektor behöver är institutionell konkurrens, men en genuin sådan kräver att även kulturpolitikens yttersta maktmedel – penningpungen – konkurrensutsätts från marknaden, mecenater och fria gemenskaper. Politikens främsta uppgift bör vara att skapa grogrund och kanaler för enskilda och gemenskapers kulturutövning. Det måste innebära en omfattande decentralisering av kulturpolitiken, men också en minskning av densamma.

I Zetterbergs efterföljd tror jag på ett samhälle där olika sfärer får samexistera och där inte allt är underordnat statlig styrning. Men till skillnad från många nyliberaler tror jag inte på att helt avskaffa allt kulturstöd. Det finns vissa värden som är värda att bevara. Det handlar om våra slott och herresäten, om museer, om viss scenkonst. Om att bevara sådant för eftervärlden som berättar om Sverige, vårt arv och vår plats i världen. Men det krävs att borgerliga kulturpolitiker börjar våga ställa krav på innehåll och inte blint låta tjänstemännen styra, ty de är inte neutrala och kultur kan inte vara neutral. Först när borgerliga politiker gör det kommer kulturradikalerna att tvingas slå reträtt.

Ett fritt och rikt kulturliv kan inte ta sin början på Kulturdepartementet.