Debatt: ”Frihandel kan bli ett redskap för förtryck”

Johan Norberg jämförde i God Morgon Världen i P1 11/3 tullar med att bomba den egna statens hamnar. Det var ett drastiskt men i grunden korrekt sätt att beskriva hur destruktivt tullar påverkar ekonomin i ett land. Tullar är dumma och handelskrig för det mesta förödande för alla berörda parter.

Christoffer Fjellner (M) drev samma poäng mot handelsminister Ann Linde (S) i Agenda samma kväll. Fjellner avvisade EU-tullar och förordade i stället juridiska motåtgärder mot USA med stöd av WTO:s regelverk. Linde höll med om att tullar är dumma, men gav trots det sitt stöd till motåtgärder som bara skulle förvärra krisen.

Samtidigt räcker det inte med att vi resolut och tydligt avvisar tullar som verktyg för att bygga en bättre och rättvisare värld. Trump har gått vilse men han har inte bara fel. Det finns allvarliga problem inom världshandeln som borde åtgärdas innan de får mycket allvarliga konsekvenser för både ekonomi och demokrati.

Den norska regeringen har låtit viljan att handla med Peking sätta munkavle på landets tidigare aktiva utrikespolitik.

Robert T Atkinson förklarade i en pedagogisk artikel med titeln ”The Trojan Dragon” i National Review (9/2) hur Kina genom industrispionage, stölder, copyrightbrott, import- och ägandebegränsningar, subventioner och andra åtgärder, som alla direkt strider mot den frihandel som Xi Jinping låtsades predika vid fjolårets möte i Davos, skaffar sig fördelar på andra länders bekostnad. Kina accepterar uppenbarligen inte frihandelns grunder.

Det drabbar förvisso även Kina ekonomiskt men gör det också möjligt för landet att genom att strunta i regelverket slå ut konkurrenter i andra länder. Det innebär dessutom, kombinerat med Kinas ökade kontroll över råvaror i många utvecklingsländer, att världens mäktigaste kommunistdiktatur får en ännu starkare ställning både ekonomiskt och politiskt. Ytterst utgör detta också ett hot mot demokratin inte bara i landets grannländer. Många internationella bolag har redan anpassat sin verksamhet i Kina till kommunistpartiets önskemål. Ofta har man också låtit Peking styra hur företagen agerar utanför Kina när det gäller yttrandefrihetens gränser.

Norge är ett deprimerande tydligt exempel på ett land som, efter att ha drabbats av repressalier efter att ha gett Nobelpriset till en kinesisk dissident, har låtit förödmjukelsen gå mycket långt. Den norska regeringen har låtit viljan att handla med Peking sätta munkavle på landets tidigare aktiva utrikespolitik. Numera tycker Oslo att demokrati i Kina är en mycket dålig idé. Åtminstone ingen idé som är värd att sätta laxexporten i fara för.

Atkinsons artikel i National Review avslutas med ett antal mindre väl valda förslag på stöd och subventioner till amerikansk industri. Även han konstaterar dock tidigare att tullar inte är effektiva som verktyg för att skapa rättvisa regler. Det finns bättre sätt att möta det hot som i första hand Kinas flagranta brott mot rättvis konkurrens utgör.

Cecilia Malmström argument mot tullar är för det mesta väl valda. Samtidigt är EU dessvärre inget dygdemönster när det gäller frihandel och rättvis konkurrens. EU släpper inte sällan in råvaror men lägger höga tullar på förädlade produkter baserade på samma råvaror. Signalen är tydlig – fattiga länder ska inte konkurrera för mycket med chokladfabrikanter i Belgien och Tyskland. Den gemensamma jordbrukspolitiken är en fruktansvärt kostsam sammansvärjning mot  bönderna i utvecklingsländerna. Kopplingen till frihandel, rättvisa och moral lyser med sin frånvaro. Dessutom har EU tagit lång tid på sig för att få till frihandelsavtal med viktiga utvecklingsländer. Det beror inte bara på att förhandlingarna är komplicerade.

Frihandel är viktig, men inte viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter.

EU:s allt hårdare krav på att koppla handelsavtalen till krav inom till exempel miljö- och jämställdhetsområdet komplicerar förhandlingarna om en mer öppen handel. Det är inte alltid lätt att veta vilka paragrafer som finns med för att förbättra världen och vilka som i första hand gör det svårare för andra länder att konkurrera, alternativt att alls kunna ingå avtal med Bryssel.

Ett mer lokalt exempel på hur svårt det här med frihandel dessvärre är var ett nyligen avhållet seminarium på Stockholms Handelskammare. Handelskammaren är visserligen en intresseorganisation och inte ett parti men den brukar för det mesta stå för något slags marknadsliberal linje i samhällsfrågor. Det seminarium jag tänker på hade som tema de nya möjligheterna att handla med Iran. Representanter för regimen i Teheran berättade om hur svenska företag kan tjäna pengar både på produktion på plats och handel med landet.

Handel främjar ofta utveckling och ökad frihet – med sambandet är inte självklart. Den regim som gjorde reklam för sitt lands möjligheter är världens största sponsor av terror. Landet är i praktiken en religiös diktatur där både oppositionella och homosexuella mördas i regimens fängelser. Ett av regimens prioriterade mål är att förinta staten Israel. Ett annat är egna kärnvapen. Är det ett land som vi vill handla med?

Frihandel är viktig, men inte viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter. Det är bra om så många länder som möjligt finns med i det liberala handelssystemet. Det är dock inte rimligt att acceptera att diktaturer får agera enligt sina egna regler utan att någon reagerar och kräver förändring.