DEBATT: Kristendomen ligger bakom idén om mänskliga rättigheter

På senare tid har den politiska debatten om religionens roll i samhället svängt. Om tron tidigare har beskrivits som en tillgång, tenderar den numera att beskrivas som ett problem som ska hanteras – utan att det klargörs vad som är problematiskt med en religiös livsåskådning. Båda förhållningssätten – ”religion” som odelat positiv eller odelat negativ – leder dock fel.

Exempel på det senare förhållningssättet illustreras av flera uttalanden från både vänstern och högern. När Socialdemokraterna aviserade att de gick till val på att förbjuda samtliga konfessionella friskolor, på grund av vad som kan ha skett på några få av dessa, sade civilminister Ardalan Shekarabi (S) i SVT:s Agenda: ”Vi tror på ett sekulärt samhälle, där religionen i huvudsak är privat, och att religionens roll i det offentliga livet är begränsad.” I en kommentar till TT om varför hon motsatte sig muslimska böneutrop sade Växjös kommunalråd Anna Tenje (M) att hon ”gillar det sekulära samhället och försvarar gärna det”. Jämför dessa uttalanden med hur det har varit tidigare när religionen nästan ensidigt har beskrivits som en ”positiv kraft”. Nu har pendeln svängt till den andra ytterligheten.

I Göteborg fick det konsekvensen att kommunala bidrag till barn- och ungdomsverksamhet drogs in för att man gjorde samma bedömning av en kristen scoutkår som av våldsbejakande islamister med motiveringen att det i båda fallen handlade om ”religiös verksamhet”. Det är ungefär samma logik som om man skulle dra in statens stöd till idrottsrörelsen på grund av läktarvåldet.

Att alla livsåskådningar har rätt att komma till tals innebär inte att alla är likvärdiga.

Att Sverige är ett pluralistiskt samhälle, där olika livsåskådningar bör få komma till tals och ge sina bidrag till offentligheten, borde vara en oproblematisk inställning. Men att alla livsåskådningar har rätt att komma till tals innebär inte att alla är likvärdiga.

I många kyrkor, och även andra religiösa sammanhang, har det vid ett flertal tillfällen höjts röster om behovet av att se det positiva i alla religioner; kristen tro, islam, hinduism och buddhism tillsammans. De anses helt enkelt samtliga ha en inneboende kraft för ett bättre och fredligare samhälle i en tid då den liberala demokratin leder till en allt starkare värdenihilism. Kontentan: Sverige och stora delar av västvärlden lever på lånad tid och religionerna bär på lösningen till våra problem.

De flesta religioner binder samman människor i en trosgemenskap och genererar ett värdesättande av livets andliga värden. Detta är okontroversiellt. Det är inte heller ett problem att en mångfald av livsåskådningar med sanningsanspråk kommer till tals i ett pluralistiskt samhälle. Det är snarare en temperaturmätare för ett öppet och fritt samhälle.

Det är dock inte detta som har skapat den västerländska etiken som har gett oss det öppna och fria samhälle där man även vill värna främlingen, den svage, och den faderlöse. Denna etik kan härledas ur den specifika berättelsen om den korsfäste nasaré, som var de marginaliserades vän. Som religionssociologen vid Baylor University i Texas, med en hedersdoktorstitel vid Lunds universitet, Rodney Stark skriver i The Rise of Christianity (1996):

Kristendomen förnyade livet i de grekisk-romerska städerna genom att erbjuda nya normer och sociala relationer för att hantera flera av de brådskande stadsproblemen. I städer som präglades av hemlöshet och fattigdom erbjöd kristendomen välgörenhet såväl som hopp. I städer fyllda av nyanlända och främlingar erbjöd kristendom omedelbart ett sammanhang. I städer fyllda av föräldralösa och änkor erbjöd kristendomen en ny och utökad familjekänsla. I städer som slets sönder av etniska stridigheter erbjöd kristendomen en ny grund för social solidaritet. Och i städer som mötte epidemier, bränder och jordbävningar erbjöd kristendomen effektiva omvårdnadstjänster.

Ett av Starks många exempel är synen på kvinnan bland de tidiga kristna jämfört med den grekisk-romerska kulturen. Bland invånarna i Rom var det inte ovanligt att flickbebisar övergavs på sophögar. De kristna å sin sida lyckades rädda flera flickbebisar som hade lämnats ute att dö.

Vår nutida tanke att det är finare att vara offer än förövare blir otänkbar utan den korsfäste Kristus, menar Holland.

I podcasten ”Unbelievable?” samtalade historikern Tom Holland, känd för sina böcker om Roms kejsare, och Nya testamentet-forskaren N T Wright i somras om Paulus brev. Enligt Holland, som inte är bekännande kristen, har vi Nya testamentet att tacka för flera av de rättigheter vi i dag tar för givna: ”Begreppet folkrätt, för att ta ett exempel, eller mänskliga rättigheter, de går inte tillbaka till grekiska filosofer, de går inte tillbaka till det romerska imperiet – de går tillbaka till Paulus”.

Vår nutida tanke att det är finare att vara offer än förövare blir otänkbar utan den korsfäste Kristus, menar Holland. I en artikel i New Statesman från 2016 skriver han att kristendomen ”är den främsta anledningen till att de flesta av oss som bor i postkristna samhällen fortfarande tar för givet att det är ädlare att lida än att orsaka lidande. Det är därför vi generellt förutsätter att alla människors liv är lika värdefulla.”

Holland är inte ensam. Även den välkände psykologen Jordan Peterson gör samma bedömning. I en artikel i Wall Street Journal i juni 2018 summeras hans syn på Bibelns betydelse:

”Bibeln är”, skriver Peterson, ”på gott och ont, den västerländska civilisationens grunddokument”. Det är den yttersta källan till vår förståelse av gott och ont. Dess uppkomst ryckte bort den antika uppfattningen att de mäktiga hade rätt att helt enkelt förtrycka de svaga, en förändring som var ”inget annat än ett mirakel.” Bibeln utmanade, och besegrade så småningom, en värld där dödandet av människor för underhållning, barnamord, slaveri och prostitution helt enkelt var något som tvunget måste finnas.

Det var inte Sokrates, Gautama Buddha eller Muhammed som gav upphov till den idé om människans okränkbara värde som i stort sett hela vår civilisation bekänner sig till. Ändå förs det ofta fram i debatten att religion i allmänhet skulle vara något positivt.

Det var inte Sokrates, Gautama Buddha eller Muhammed som gav upphov till den idé om människans okränkbara värde.

I kontrast till Holland och andra historiker intar många religionsvetare snarare ett sociologiskt än ett ideologiskt synsätt på religiösa övertygelser – religion är alltid resultatet av dess utövare i varje givet sammanhang. Det går inte att säga att ett visst religiöst uttryck är mer i linje med urkunderna än ett annat, menar man. Givetvis landar detta väl i en kultur som ogärna rangordnar olika värderingars ursprung. Därav den valhänta diskussionen kring svenska och/eller demokratiska värderingar. Även om alla religioner inte kan vara sanna, har de ändå samma goda idéer, menar man.

Samtidigt säger alla livsåskådningar något om den yttersta verkligheten, om människan, om livet, om döden, om meningen med livet, och så vidare. Det får i sin tur mer eller mindre rimliga konsekvenser i praktisk handling.

En person som ofta lyfts fram i debatten om religionernas positiva bidrag är den franske politiske tänkaren Alexis de Tocqueville (1805–1859). I sitt mest kända verk Demokratin i Amerika lyfter han fram hur religion, trots en mångfald av uttryck, utgör fundamentet för ett samhälle som håller ihop. Dock är det hela tiden den kristna tron som Tocqueville syftar på, vilket är uppenbart när man läser Demokratin i Amerika.

De första kristna predikade trots allt inte samhällsaktivism, utan en korsfäst och uppstånden Kristus.

I ett annat sammanhang gör han dessutom en kritisk analys av både islam och hinduism. Även om han i den förra såg vissa överlappande aspekter med en kristen världsbild, betraktade han islams ”sociala och politiska tendenser […] som oroväckande” då det saknas en idé om separation av moské och stat. Hinduismen å sin sida, med i synnerhet kastsystemets hierarkiska syn på människans värde, såg Tocqueville som oförenlig med demokratins idé.

Både föreställningen att staten eller överheten inte styr över människors djupaste övertygelser och idén att varje enskild människa har samma okränkbara värde, är avgörande för ett öppet och fritt samhälle. Detta har varit några av den kristna trons unika bidrag i människans historia.

Även om den kristna trons centrum – att människan blir frälst av nåd och inte genom goda gärningar – exkluderar all form av överlägsen attityd gentemot andra trosutövare, finns de resurser som krävs för att motarbeta västvärldens värdenihilism på ett unikt sätt i den kristna tron.

Den kristna kyrkan, i de fall den lobbar för det positiva med ”religionerna” och religionsdialog, behöver inse att de resurser man värdesätter i första hand uppstår i spåren av just kristen förkunnelse – det vill säga evangeliet. Annars reduceras tron till en form av moralism. De första kristna predikade trots allt inte samhällsaktivism, utan en korsfäst och uppstånden Kristus.