Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Debatten om public service kom för sent

Sveriges Television väntade till en vecka efter omröstningen i riksdagen innan de tog upp frågan om den nya public service-skatten till debatt i Opinion Live. Hade SVT tagit sitt uppdrag på allvar skulle medborgarna fått insyn i frågan i god tid före omröstningen. I stället lät SVT den vara i medieskugga tills beslutet väl var fattat och finansieringen säkrad för de kommande sex åren.

SVT valde att låta debattera den nya public servicefinansieringen en vecka EFTER att riksdagen röstat om saken.

I förra veckan upplät Sveriges Television hela sitt debattprogram Opinion Live till frågan om public service, med anledning av den nya finansieringsmodell som röstats igenom av riksdagen veckan före. Programmet, som blev ytterst rörigt och ostrukturerat, kom att handla om public services vara eller inte vara i största allmänhet, med en tung uppställning höga chefer från SR och SVT på den ena sidan och en brokig skara politiker och opinionsbildare på den andra sidan, däribland Smedjans redaktör Blanche Jarn.

En fråga som infann sig var varför SVT valde att lägga debatten först efter att riksdagen röstat igenom den nya finansieringsmodellen. Om programbolaget velat leva upp till sin höga svansföring och spela rollen som något slags omistlig institution för samhällsinformation hade det varit rimligt att låta debatten äga rum före omröstningen. Nu fick tillställningen snarast karaktären av legitimering av ett redan fattat beslut.

Detta intryck förstärktes också av den argumentationslinje som public serviceföreträdarna valde. Programledaren Belinda Olsson redovisade resultatet av en opinionsmätning som SVT låtit göra där ungefär 60 procent av de tillfrågade uppgav att de tyckte att public service var värt pengarna (annorlunda såg det ut på programmets egen Facebooksida där 80 procent av dem som röstat svarade att de inte tyckte att det var värt pengarna).

Grävveteranen Janne Josefsson förklarade för tittarna vilken fantastisk ”affärsmodell” public service är. Nu gällde det bara att skapa ett programinnehåll som övertygade allmänheten. Tacka tusan för att den som jobbar på public service tycker att det är en fantastisk ”affärsmodell”, problemet är bara att det är just denna modell som gör att programbolagen inte behöver ta hänsyn till vad finansiärerna, det vill säga vi, vill ha, de tvingas ju ändå att betala. En verklig affärsmodell bygger inte på tvång.

När frågan om public services osaklighet och partiskhet kom upp envisades företrädarna, som de brukar göra i sådana sammanhang, med att hänvisa till Granskningsnämnden för radio och tv. Problemet är bara att Granskningsnämnden inte har i uppdrag att granska saklighet och opartiskhet över tid. Den granskar endast enskilda uttalanden, inte tendensen i ett helt program, än mindre i hela programutbudet. Faktum är att det inte finns någon instans som följer upp och utvärderar hur väl SVT, SR och UR lyckas med sitt uppdrag att leverera saklig och opartisk journalistik. Inte ens programföretagen själva visar något intresse för dessa frågor, av de rapporter de årligen skickar till regeringen att döma.

Hade SVT tagit sitt uppdrag på allvar hade debatten lyfts i god tid innan den skulle behandlas i riksdagens kammare, för att medborgarna skulle få en möjlighet att bilda sig en uppfattning i frågan.

Att det finns skäl att utvärdera sakligheten och opartiskheten är uppenbart. Även om Sveriges Television och Sveriges Radio alltjämt åtnjuter ett förhållandevis högt förtroende hos allmänheten, är det på nedgående och dessutom ojämnt fördelat bland olika väljargrupper. Högst förtroende för public service har miljöpartister, som händelsevis också råkar vara den grupp som utgör runt hälften av de anställda i företagen. Lägst förtroende har sverigedemokratiska väljare, vilka också helt tycks lysa med sin frånvaro bland medarbetarna. Borgerliga väljare är också mer skeptiska än rödgröna, vilket speglar proportionerna bland medarbetarna i företagen.

Visst kan det tyckas storsint att Sveriges Television upplåter programtid åt att debattera sin egen existens, och låter sina motståndare komma till tals i den egna kanalen. Men det är symptomatiskt att det sker först efter att riksdagen röstat igenom en finansieringsmodell som utraderar det sista elementet av frivillighet för medborgarna. Från och med årsskiftet är alla med en inkomst tvungna att betala för ett programutbud som de inte har efterfrågat, än mindre kan påverka eller ställa krav på.

Frågan om den nya public service-skatten har befunnit sig i närmast kompakt medieskugga fram till själva omröstningen. Hade SVT tagit sitt uppdrag på allvar hade debatten lyfts i god tid innan den skulle behandlas i riksdagens kammare, för att medborgarna skulle få en möjlighet att bilda sig en uppfattning i frågan. Allra intressantast hade förstås varit om de borgerliga politiker som enhälligt röstade för den nya modellen, på tvärs med sina egna väljare, hade ställts mot väggen.

Programmakarna bakom Opinion Live och deras kollegor på SVT, SR och UR kan glädjas åt att under sex år ha sin finansiering säkrad och att inte behöva bry sig om vad den betalande allmänheten anser om saken. Då kan de också kosta på sig en liten debatt om frågan, när den väl är avgjord, för att visa att de minsann tar saken på allvar.