Definitionen av en förrädare
Att kalla någon för en Judas, Brutus eller Quisling innebär inte ett förminskande av brotten hos de ursprungliga bärarna av dessa namn. Tvärtom innebär användningen av namnen som synonymer till förrädare i största allmänhet att minnet av de historiska förräderierna hålls levande.
När Dante Alighieri i Den gudomliga komedin i början av 1300-talet detaljerat redogjorde för helvetets geografi reserverade han den nionde och lägsta kretsen, med det grymmaste straffet, åt historiens värsta förrädare. Tre namngivna personer, Judas, Brutus och Cassius, tillbringade där evigheten som tilltugg åt Satan själv, underjordens härskare.
Judas Iskariot hade sålt ut sin vän och läromästare, tillika Guds son och mänsklighetens frälsare, för 30 silverpenningar och pekat ut Jesus för översteprästen Kajafas soldater med en kyss. För detta brott fick han inte bara tillbringa evigheten på helvetets botten, i käftarna på den onde själv. Hans namn skulle också komma att bli liktydigt med förrädare. För all framtid skulle ”Judas” komma att användas som synonym till förrädare. Alla vet vad som åsyftas när någon kallas för Judas.
Samma sak gäller Marcus Junius Brutus, romersk senator och politiker som tillsammans med Gaius Cassius Longinus var pådrivande bakom mordet på den romerske diktatorn och fältherren Julius Caesar. För detta förräderi placerade Dante dem sida vid sida med Judas i Djävulens käftar i Infernos nionde krets. Även Brutus namn har blivit liktydigt med förrädare i mer allmän betydelse. Et tu Brute, ”även du, min Brutus”, citatet som tillskrivs den döende Julius Caesar, har blivit bevingat.
Judas och Brutus har fått den hårdaste dom som eftervärlden hade kunnat ge: deras namn är för evigt förknippade med skammen som svek och förräderi innebär för alla rättskaffens människor. Namnen används i överförd betydelse. Var och en förstår att den som kallar någon annan för Judas inte menar att personen ifråga sålt ut Guds son för trettio silverpenningar. Likaså förstår alla att den som kallar någon annan för Brutus inte nödvändigtvis menar att vederbörande har konspirerat till att knivmörda en högt uppsatt politiker. Att kalla någon för Judas eller Brutus innebär inte ett förringande eller förminskande av dessa historiska gestalters respektive förräderier; tvärtom stärker det historiens dom över dessa eftersom minnet av deras förräderier hålls vid liv.
Hade Dante Alighieri varit verksam i dag och fått möjlighet att uppdatera sin skildring av helvetet skulle han sannolikt ha inkorporerat ytterligare personer att trängas med de namngivna förrädarna i den lägsta kretsen. En av de självskrivna skulle ha varit den norske politikern och militären Vidkun Quisling, som tog över makten i Norge under den tyska ockupationen, sedan den lagligt valda regeringen gått i exil i Storbritannien. Under den tyska ockupationen och Quislings styre fängslades 35 000 norrmän och 1 400 dog i koncentrationsläger. 770 av Norges då 2 100 judar deporterades. Av dessa dödades 741 i tyska läger. Deporteringen av de norska judarna organiserades av den norska nazistorganisationen Hirden, direkt underställd Quisling.
Namnet Quisling kom redan under dennes livstid att börja användas som synonym till landsförrädare. 1941 använde Winston Churchill begreppet i ett tal inför den amerikanska kongressen. Efter andra världskriget har Quisling kommit att användas i överförd betydelse för att på samma sätt som Judas och Brutus beskriva förrädare i största allmänhet. Att kalla någon för quisling innebär inte nödvändigtvis att man anklagar någon för att ha sålt ut sittland och sitt folk till nazisterna. Inte heller innebär det ett förminskande av den historiske Vidkun Quislings faktiska gärningar. Tvärtom innebär det att namnets funktion som synonym till förrädare förstärks och minnet av det historiska förräderiet hålls levande.
Att kalla någon för quisling innebär inte nödvändigtvis att man anklagar någon för att ha sålt ut sittland och sitt folk till nazisterna.
När den kristdemokratiska kommunpolitikern Sara Skyttedal använde ordet quisling i en tweet som uttryckte frustration över att Centerpartiet valt att lämna den borgerliga alliansen och gå över till att bli ett stödparti åt Socialdemokraterna, förstod alla att hon inte menade att Centerpartiet, eller Socialdemokraterna, var landsförrädare som skulle sälja ut Sverige till en nazistisk ockupationsmakt.
Alla som läste tweeten förstod också att hon inte tog i försvar eller förringade de illdåd som begicks under den tyska ockupationen av Norge. På samma sätt som alla hade förstått att om hon i stället använt Judas eller Brutus inte hade menat att Lööf sålt Guds son för trettio silverpenningar, eller anstiftat knivmord på romerska diktatorer.
Det sägs att tonläget i den svenska debatten har blivit hårdare sedan den flyttade ut i sociala medier. Kanske är det inte så konstigt, när avståndet mellan känsla och publicering bara är en knapptryckning. Samtidigt kan det vara värt att hålla i minnet att allt inte nödvändigtvis var bättre förr. 1985 använde statsminister Olof Palme formuleringen ”quislingar och landsförrädare” i en debatt i riksdagens kammare, en formulering som han fick utstå kritik för på ledarsidorna.
Var det klokt och lämpligt av Sara Skyttedal att beskriva Centerledaren som en Quisling? Jag tycker inte det. Överdrifter och hårda ord hjälper sällan debatten framåt. I de lägen då debattens vågor stormar som högst är ett sammanbitet lugn oftast att föredra. Dessutom serverade hon sina meningsmotståndare ett gyllene tillfälle till den typ av semantisk pseudodebatt som är så populär på den politiska vänsterkanten. Frågan är dock om inte de illvilliga missförstånden och medvetna vantolkningarna av Skyttedals tweet bidrar minst lika mycket till vulgariseringen av samtalet som tweeten i sig.
En gyllene regel i all debatt är att bemöta motståndarens bästa argument, inte hennes sämsta, och att inte ägna sig åt medvetna missförstånd och vantolkningar. Den som låtsas att Skyttedal menade något annat än förrädare med sitt ordval bör själv i fortsättningen undvika alla former av liknelser och bildspråk eftersom det kommer att tolkas bokstavligt. Så mycket torftigare debatten skulle bli om dessa allt vanligare läsningar blev regeln.