Delningsekonomin och egenmakten

Jag har alltid varit svag för Sandra Bullock. Kanske bidrog det till att göra inledningsscenen i The Net från 1995 extra minnesvärd. Där beställer hennes karaktär Angela Bennett pizza på nätet. Det räcker med några enkla klick för att välja storlek och pålägg, innan ett meddelande talar om att pizzan levereras om 45 minuter. Kanske inte den mest storslagna av framtidsvisioner, men nog så imponerande för en teknikintresserad tolvåring.

Ungefär tio år efter Angela Bennets äventyr grundades Onlinepizza. Det är ett företag som sällan eller aldrig nämns när man pratar om delningsekonomi. Kanske för att det inte är så tydligt vad som delas, utöver själva pizzan.

Då är det lättare att se vilken förändring Uber har inneburit för taxinäringen, eller Airbnb för hotellbranschen. Dessa två aktörer har blivit synonyma med delningsekonomin, eftersom de gör idén tydlig i sin enkelhet. Någon har en bil som inte utnyttjas. Någon annan har ett rum över. Genom att de börjar köra taxi eller hyra ut rummet till en turist utnyttjas resursen, personerna tjänar pengar, och konsumenten gynnas genom ett ökat utbud, lägre priser och fler alternativ. De enda förlorarna är de gamla feta katterna som kör gammeltaxi eller driver vanliga hotell.

Det är inte en felaktig bild av delningsekonomins fördelar och möjligheter. Men det är långt ifrån en komplett bild av vad som egentligen förändrats.

Det illustreras om inte annat av hur företeelsen uppfattas. ”Den hajpade delningsekonomin är ett exempel på vad som sker när en gammal företeelse får ett nytt, häftigare namn. Folk har, som Hasse Alfredsson sjunger, alltid bytt grejer med varann”, skriver exempelvis Naomi Abramowicz i Expressen.

Visst har vi det. Förutom att grannar lånat socker och gräsklippare av varandra rätt länge finns det definitivt exempel på företeelser som syftat till att öka resursutnyttjandet. När den automatiska tvättmaskinen kom var det inte alla som hade råd att skaffa en. Tvättstugan blev ett sätt att dela på utgiften. De svenskar som skaffat andelar i så kallade time share-lägenheter i Florida eller på Kanarieöarna är kanske inte heller så imponerade av allt snack om delningsekonomi.

De enda förlorarna är de gamla feta katterna som kör gammeltaxi eller driver vanliga hotell.

När jordbruket industrialiserades i Tyskland på 60-talet konstaterades att alltför många bönder köpte dyra och sällan använda maskiner som skördetröskor, i stället för att gå ihop med granngården och skaffa en gemensam. Det gjorde jordbruket mindre lönsamt och därmed mindre produktivt. Lösningen blev så kallade maskinringar, ekonomiska föreningar som med bidrag från staten köpte in maskinerna och hyrde ut dem till bönderna. Idén importerades till Sverige på 1990-talet. Ett tidigt exempel på statligt understödd delningsekonomi?

Nja, vissa skillnader tycks ändå finnas. Den som ville låna eller åka med i en bil till lägre kostnad än att hyra eller köpa en var på Hasse Alfredssons tid hänvisad till vänner och bekanta. Att fråga en främling om han eller hon kunde tänka sig att skjutsa dig en bit för en liten slant var nog uteslutet för de allra flesta.

Faktum är att fokuset på ”delning av resurser” – och därmed själva begreppet delningsekonomi – riskerar att skymma sikten för de mer grundläggande omvälvningar som digitaliseringen innebär.

Om vi i stället använder begreppet plattformsekonomi framstår exempelvis taxiapparna i ett annat ljus. Att en genomsnittlig bil står stilla 96 procent av tiden var ju sant även innan Uber grundades. Den stora skillnaden är att Uber sänkt tröskeln till att utnyttja bilen och bli taxichaufför. Man måste visserligen fortfarande skaffa taxilegitimation, vilket kostar både tid och pengar, men den övriga processen är enklare och snabbare.

Att ”dela med sig av sin tid mot ersättning” brukar kallas att ha ett jobb.

Uber definierar inte sig själv som ett transportföretag, utan som ett IT-företag. Det tillhandahåller bara den plattform som etablerar relationen mellan tjänsteleverantören (chauffören) och kunden, agerar mellanhand för betalning (mot en viss avgift, förstås) och marknadsför tjänsten.

Uber möjliggör visserligen att fler stillastående bilar kan utnyttjas som resurser. Men framför allt kopplar företaget samman människor som vill erbjuda tjänsten ”chaufför” med kunder som vill dra nytta av den tjänsten. ”Delningen” av bilen är en mindre sak i jämförelse med möjligheten för nästan vem som helst att få tillgång till hela Stockholms taximarknad.

Eller ta de matleveranstjänster som poppat upp i storstäderna de senaste åren, ett annat omtalat exempel. I många fall sker leveranserna med cykel eller vespa. Att kalla det delningsekonomi leder tanken till att det är cykeln som delas, när det snarare är resursen tid: någon har tid över att åka och hämta min mat åt mig.

Man kan förstås invända att det inte låter som delningsekonomi, utan som helt vanlig ekonomi. Att ”dela med sig av sin tid mot ersättning” brukar kallas att ha ett jobb. Skillnaden är att en student eller arbetslös som tidigare velat tjäna en extra slant på sådan verksamhet behövde leta upp ett budföretag, skicka in ett CV och ett personligt brev, åka på intervju, och förhandla om lön innan han eller hon till sist fick arbetskläder och en företagscykel. I plattformsekonomin kan man helt enkelt ladda ner appen, sätta sig på cykeln och börja leverera. (I praktiken, som jag återkommer till, är det tyvärr inte alltid så enkelt.)

Detta är revolutionen som inte var möjlig för 20 år sedan. Att det finns en överkapacitet av en resurs är i och för sig en nödvändighet för att den ska kunna delas, som Alexander Funcke och Andreas Bergh, två av forskarna bakom Timbros Sharing Economy Index, skriver i inledningen på sin rapport. Ändå tycks det som att det ökade resursutnyttjandet, delningen, inte alls är huvudsaken i delningsekonomin. Att bilpooler inte existerade på 70-talet berodde inte på att det inte fanns outnyttjade bilar, eller på att folk på den tiden var så ogina att de vägrade dela bil med andra, utan på att transaktionskostnaderna var för höga, förtroendet mellan främlingar för lågt, och arbetet för stort med att koppla ihop en outnyttjad resurs med en tänkt användare.

Produktionsförhållandena har därmed omvänts. Den digitala plattformen har bemäktigat henne.

Det för oss tillbaka till pizzan. Onlinepizza är inte ett intuitivt eller omtalat exempel på delningsekonomi eftersom det inte är företaget som levererar pizzorna: det gör pizzeriorna själva. Men Onlinepizza är ett utmärkt och intuitivt exempel på plattformsekonomi, eftersom de utgör en digital plattform som kopplar samman ett antal små, fristående leverantörer – pizzeriorna – med kunder som vill köpa produkten på ett sätt som pizzeriorna inte själva kan erbjuda.

Plattformen, möjligheten att precis som Sandra Bullock gå in och klicka fram en pizza, hade blivit allt för dyr för en enskild pizzabagare att utveckla. Möjligheten att nå alla i en storstad som Stockholm, att marknadsföra sig till en massmarknad, hade likaså inneburit en oöverstiglig uppgift för den lokala pizzerian. Med Onlinepizza som mellanhand är det enkelt.

I detta bredare perspektiv kan vi också se hur andra företeelser utgör delar av plattformsekonomin. I ett avsnitt av ”En varg söker sin pod” berättar författaren Liv Strömquist om ett mycket populärt Instagram-konto med flera miljoner följare. Kontot är startat av en tjej i 20-årsåldern och fokuserar helt och hållet på hennes rumpa. Ett typiskt inlägg består i att hon sitter i bikini på stranden, och filmar när hon reser sig upp borstar bort sanden från sin bakdel.

Detta har blivit så populärt att tjejen bakom kontot blivit rik och kan leva lyxliv. Om vi för en stund bortser från den diskussion om sexualitet och utseendefixering som också går att föra i anslutning till detta, så gör Liv Strömquist en intressant poäng. Om samma tjej för 20 år sedan hade velat tjäna pengar på sin fantastiska rumpa hade hon varit utlämnad till människor med kapital, etablerade kanaler eller andra resurser. Givet att hon inte hamnat i sliskiga och exploaterande sammanhang hade hon kanske hade kunnat få jobb som modell, men merparten av det värde hon skulle skapa genom att ha en efterfrågad derrière skulle tillfalla dem som anställde henne.

Genom att det finns en digital plattform som hon själv kan utnyttja för att marknadsföra sin verksamhet, för att hitta och bygga relation med sin publik, tillfaller nu frukten av hennes arbete och behag ingen annan än henne. Möjligen anställer hon någon assistent som tar bilderna åt henne, sköter presskontakter eller andra tråkiga sysslor. Produktionsförhållandena har därmed omvänts. Den digitala plattformen har bemäktigat henne.

Förändringen tycks vara betydligt större än att vi, som vi alltid har gjort, ”lånar grejor av varann”.

På ett liknande sätt kan man se att Spotify och andra digitala musiktjänster har förändrat maktförhållandena i musikindustrin. (Skivbolagen tycks ha varit intelligenta och förutseende nog att skaffa ansenliga andelar i de flesta sådana tjänster.) Amazon är inte ett förlag, men erbjuder ändå en plattform som aspirerande författare kan använda för att nå en världspublik genom att publicera sig själva. Kvalitetssäkringen och urvalet får kunderna sköta.

Andy Weir, författare till The Martian som senare blev storfilm med Matt Damon, publicerade från början ett kapitel i taget på sin webbplats. Han fick en del fans, som föreslog digital publicering hos Amazon. Tre månader senare var det internetjättens mest sålda bok. Först då passade det för de traditionella förlagen, som fick äta upp sina refuseringar av Weirs manus och buda hem rättigheterna för en dyr penning.

Instagram, Spotify och Amazon skiljer sig från aktörer som Onlinepizza eller Uber genom att inte enbart vara digitala plattformar, utan också företag som erbjuder varor eller tjänster i mer traditionell bemärkelse. Det betyder att de inte täcks in i definitionen som exempelvis Timbro använder i Sharing Economy Index. Men deras funktioner som plattformar kan ändå hjälpa oss att förstå vad det som kallas delningsekonomi är, och vad det är som egentligen förändrats i ekonomin för att motivera ett nytt begrepp. Och säga vad man vill om plattformstjänsterna, men förändringen tycks vara betydligt större än att vi, som vi alltid har gjort, ”lånar grejor av varann”.

Man kan tycka att det är onödigt för Uber-förare att vänta tolv veckor på taxilegitimation när de ändå bara kör efter en GPS.

Men är inte plattformsekonomin bara ett sätt att slippa de lagar och regleringar som politiker byggt upp för en viss bransch? Samåkningstjänster som Uber Pop (numera nedlagd i Sverige) konstaterades ganska snart vara olagliga, och ledde till att ett antal chaufförer blev upptaxerade. Otillåtna uthyrningar med Airbnb, till exempel i strid med bostadsrättsföreningars regler, är ett annat känt exempel.

”Att hyra ut sin lägenhet svart blir inte finare för att det sker via Airbnb. Och svarttaxi blir inte bättre för att det heter super duper car sharing service och sköts via en app”, som Abramowicz skriver i Expressen.

Kritiken är inte utan poänger. Många av plattformstjänsterna har utmanat befintliga regleringar och branschöverenskommelser. Kravet på taxameter har en gång i tiden kommit till för att skapa transparens och konsumentskydd för taxikunder, men är på många sätt irrelevant när det, som i fallet Uber, både finns en prisuppskattning på förhand och ett sätt att kontrollera att chauffören inte åker onödiga omvägar.

Även om lagstiftningen och regleringarna förändras för att anpassas efter den nya verkligheten måste de nya företagen ändå ofta möta politiken på halva vägen. Man kan tycka att det är onödigt för Uber-förare att vänta tolv veckor på taxilegitimation när de ändå bara kör efter en GPS, men det är bara att tugga i sig.

Det verkar dessutom förhastat att säga att tjänsterna bara är ett sätt att konkurrera genom att undgå regleringar. Som Alexander Funcke, Andreas Bergh och Joakim Wernberg skriver i Timbro Sharing Economy Index skulle det i så fall innebära att plattformstjänsterna är fler och mer utvecklade i länder med hårda och många regleringar. I själva verket tycks det vara tvärtom. Länder med hög grad av ekonomisk frihet har också en större andel delningsekonomi.

Avslöjandet handlade mer om de höga skatterna på arbete och om Wisterbergs dåliga sinne för pengar, än om slavliknande löner.

Lönekonkurrensen då? Den som startar en budfirma och anställer folk med allt för låga löner riskerar att sättas i blockad av en ilsken fackförening. I plattformsekonomin är man ofta egenföretagare, som tillåts ta betalt hur mycket eller lite man vill. Lagstiftningen gör gällande att så länge inte förhållandena påminner för mycket om en anställning – exempelvis genom att man bara har en uppdragsgivare – är det fullt tillåtet.

Även i fall där personer anställs kan lönenivåerna sjunka. Under våren 2017 körde nättidningen Breakits reporter Erik Wisterberg hem mat till folk genom plattformstjänster som Foodora och Uber Eats. Efter 18 timmar för Uber Eats var hans snittlön 39 kronor i timmen. Ett riktigt scoop om hur delningsekonomin innebär dumpade löner? Kanske det, men avslöjandet handlade i så fall mer om de höga skatterna på arbete och om Wisterbergs dåliga sinne för pengar, än om slavliknande löner.

Uber Eats betalar nämligen ersättning utifrån en algoritm som ger mindre pengar i lågtrafik, och mer i högtrafik. Förutom att detta relaterar till utbud och efterfrågan på matleveransmarknaden finns förstås en sidopoäng. Uber Eats är ett typiskt extraknäck, något som till exempel en student gör för att tjäna lite pengar vid sidan av. Det verkar inte så smart att behandla det som ett heltidsjobb mellan nio och fem, eftersom ersättningen är låg stora delar av den tiden.

Det är dock de tiderna Erik Wisterberg jobbar som journalist, och därför åker han under sitt första pass runt i flera timmar utan att göra en enda leverans. Hur mycket snittlönen vid det laget har sjunkit framgår inte, men att det snedvrider Breakits granskning råder det inga tvivel om.

Vid hög efterfrågan betalar plattformen ut en garanterad minimiersättning: 300 kronor i timmen brutto vid tillfället för Breakits granskning. Men när arbetsgivaravgift, inkomstskatt och Ubers avgift är avdragna blir det knappt något kvar, skriver Wisterberg surmulet. Okej, men vad sägs om att rikta dina klagomål mot regeringen i stället för mot Uber?

Hos Foodora går det bättre. Där blir snittlönen 168 kronor i timmen före skatt, motsvarande en heltidslön på ca 27 000 kronor. Samma dag släpper dock Breakit också ett annat avslöjande: Foodora förlorar pengar på varje leverans. Uppmärksamma läsare kan ana varför.

Vad sägs om att rikta dina klagomål mot regeringen i stället för mot Uber?

Vad timlönerna hamnar på när marknaden mognat och svalnat återstår att se. (Om det är någonstans mellan Wisterbergs botten- och toppnoteringar finns nog inga skäl till oro för slavlöner.) Liksom om denna del av plattformsekonomin, leveranser, upphämtningar och hjälp i vardagen (minns någon butlern i tunnelbanan?) är långsiktigt hållbar, eller bara lever på högkonjunkturen och de förment låga lönerna.

Det är kanske talande att en av de mest uppmärksammade aktörerna i den så kallade gig-ekonomin, Yepstr, marknadsför sig med frasen ”hjälp från ungdomar”. Ingen kan väl klaga på att någon handfallen tonåring får låg lön, precis som man själv fick på sitt första sommarjobb en gång i tiden. Det intressanta på lite längre sikt är om plattformsekonomin också kan innebära en bakväg till sådana enkla jobb – som i princip bortrationaliserats av den svenska lönemodellen – och sänkta trösklar till dessa jobb. Det vore sannerligen välbehövligt för den svenska arbetsmarknaden, där utrikes födda och unga utan gymnasieutbildning har arbetslöshetsnivåer på över 15 procent.

Det skulle förstås också ge plattformsekonomins kritiker vatten på sin kvarn, eftersom de skulle få rätt i att tjänsterna använder låga löner som konkurrensmedel. Mer ärligt hade varit att reformera den svenska arbetsmarknaden öppet och genom politiska överenskommelser. Men, som talesättet lyder: teknik slår politik.

Som talesättet lyder: teknik slår politik.

Den som vill åka på en weekend till Barcelona kan vid ett givet tillfälle välja mellan cirka 19 500 Airbnb-lägenheter. I en stad där det går tio turister på varje invånare är det inte konstigt att korttidsuthyrning är lönsamt. Enligt rapporten ”Från bostad till hotell” från Hyresgästföreningen är beläggningsgraden 73 procent, att jämföra med 75 för hotellbranschen. Delningsekonomin blir snabbt attraktiv när det finns en tydlig efterfrågan på överkapaciteten.

I fallet Airbnb är det inte utan problem. När man plötsligt plockar bort runt tre procent av bostadsbeståndet och avsätter det för korttidsuthyrning, mestadels till turister – det Hyresgästföreningen kallar hotellifiering – kommer det också att driva på hyresnivåerna uppåt.

Det problemet har vi inte, än så länge, i Sverige. Alliansregeringen försökte 2012 göra det tillåtet för bostadsrättsinnehavare att hyra ut bostaden utan tillstånd från föreningen. Det blev nedröstat i riksdagen efter oavgjort vid första röstningen. Regeringen fick nöja sig med lite friare hyressättning för andrahandsuthyrning, vilket inte verkar ha gjort underverk med bostadsbristen.

Skälet var förstås att resursutnyttjandet i bostadsbeståndet var lågt. Om rörligheten varit bättre skulle 40-talisterna ha sålt sina villor och flyttat till mindre lägenheter. Småbarnsfamiljerna skulle ha tagit över och fått mer plats. I stället visar statistik från SCB att ensamstående över 65 år i genomsnitt har 112 kvadratmeter till sitt förfogande. Familjer med två barn har 33 kvadratmeter per vuxen person.

Det beror till stor del på skatteregler och regleringar – allt från reavinst- och flyttskatten till bruksvärdessystemet – men det förändrar inte att frågeställningen som Barcelona-exemplet väcker är intressant. Har invånare i en stad rätt att begränsa eller påverka hur en resurs ska användas, och vem som nyttjar den?

Den som vill åka på en weekend till Barcelona kan vid ett givet tillfälle välja mellan cirka 19 500 Airbnb-lägenheter.

Barcelona, Berlin och flera andra städer runt om i världen gör i alla fall sitt bästa för att stoppa Airbnb. EU-kommissionen har lovat att ta fram ett tjänstedirektiv för plattformstjänster. Förhoppningsvis blir det inget som av bara farten sätter stopp för utvecklingen som påbörjats.

Mycket tyder nämligen på att plattformsekonomin bara börjat växa. Om du kan föreställa dig en produkt som är bra att ha ibland, men som är dyr eller används sällan, då kan du nog utgå från att en plattformstjänst är på gång. Alex i Solsidan kommer inte att ha en lövblåsare att låna ut till Ove om det går att hyra en på nolltid. Hobbysnickare lär inte behöva köpa en bandsåg eller slipmaskin som bara ska användas ett par timmar om året.

Med teknikutvecklingen följer också en del nya möjligheter. Varför ska folk äga en robotgräsklippare om de lika gärna kan be någon annans svänga förbi lite senare?

Och apropå robotar experimenterar Uber med självkörande bilar på ett par ställen i USA. (Volvo är fordonsleverantör, efter att Tesla för några år sedan bestämde sig för att utveckla tjänsten själv.) När du kan beställa en hyrbil i en app som levererar sig själv till din garageuppfart försvinner de flesta skäl att äga en bil.

Man kan fråga sig om en sådan transporttjänst ens tillhör delnings- eller plattformsekonomin, eller något bortom den. Det kommer ju inte att vara enskilda personer som äger bilarna, utan Uber självt.

Har invånare i en stad rätt att begränsa eller påverka hur en resurs ska användas, och vem som nyttjar den?

Samma fråga kan man ställa kring den kategori av tjänster som skapas med blockkedjetekniken, där behovet av en mellanhand som skapar tillit och sköter medlandet försvinner. Tänk dig till exempel att en artist sprider sin låt på en strömningstjänst med blockkedjan som grund. De som vill betala för att lyssna kommer att kunna skicka pengarna direkt till artisten – eller via ett smart kontrakt till ett ”konglomerat” där artisten får 50 procent, ljudmixaren 10, producenten 15, och så vidare. Inget skivbolag, ingen mellanhand. I stället för att Spotify erbjuder plattformen gör decentraliserade datorer det, genom en app som någon kodat och lagt i molnet. Prototyper finns redan, exempelvis i blockkedjan Ethereum. Plattformstjänster, fast utan plattformsföretag. Är det den yttersta formen av plattformsekonomi?

Det skulle hur som helst innebära att transaktionskostnaderna för delningstjänster sjunker kraftigt ännu en gång. Mer av det värde som skapas av en tjänst eller en resurs skulle komma till den som gör resursen tillgänglig, eller erbjuder tjänsten. Vilket förstås gör det ännu mer lönsamt att göra det.

Angela Bennett hade varit nöjd. Men kanske undrat varför det fortfarande ska behöva ta 45 minuter att få en pizza levererad.