Den amerikanska polariseringens senaste offer
I ett polariserat amerikanskt medielandskap har New York Times länge ansträngt sig för att erbjuda ett öppet debattforum där alla intressanta åsikter kan få plats – oavsett politisk hemvist. Efter att chefen för ledar- och debattsidan tvingats bort efter att ha publicerat ett kontroversiellt inlägg av en konservativ senator frågar sig allt fler om den tiden är förbi, skriver Janerik Larsson.
På HBO kan man ta del av TV-serien ”The Loudest Voice”, om hur Roger Ailes med hjälp av Rupert Murdochs kapital byggde upp Fox News som under första kvartalet i år återigen var den amerikanska TV-kanalen med störst publik.
Det intressantaste i serien (och boken med samma namn) är att den lyfter fram förklaringen till varför Ailes snabbt kunde skapa en TV-kanal som fick så många tittare. I TV-serien ger Ailes förklaringen som kort kan sammanfattas i att han vände sig till den stora majoritet av ”middle America” som de ”fina” amerikanska medierna föraktade och ville omvända till mer vänsterradikala uppfattningar om världen. Fox News bekräftar i stället ”middle America” – det var hans enkla men kommersiellt geniala idé.
Till saken hör att Ailes själv hyste samma åsikter. Han hade tidigare varit rådgivare till bland annat de konservativa presidenterna Richard Nixon, Ronald Reagan och George H W Bush, men blev också rådgivare till Donald Trump.
Efter Fox News kom den politiska polariseringen i amerikanska medier att förstärkas. Valet 2016 av Donald Trump som ständigt utmålar de amerikanska medierna som sin (och nationens) värsta fiende har ytterligare förstärkt utvecklingen. Om man som jag följt amerikanska medier i mer än fyra decennier är utvecklingen blott alltför tydlig. Två av TV-kanalerna (CNN, MSNBC) har gjort vad man kan för att bekräfta Trumps bild av dem.
Den kampen har tveklöst varit kommersiellt gynnsam – om än alls inte i samma grad som den varit för Fox News. Trumphatet har också hjälpt presidenten att ständigt dominera det amerikanska medieutbudet ända sedan den dag då han sommaren 2015 med hjälp av Roger Ailes lanserade sin presidentvalskampanj.
New York Times, NYT, har länge ansträngt sig för att ha ett öppet debattforum där alla intressanta åsikter kan få plats – oavsett politisk hemvist. Där har man också gett plats åt intressanta kolumnister som Bret Stephens och Ross Douthat. Stephens har en tydligare högerprofil än Douthat, men båda har alltid markerat tydlig distans till Trump.
Hur det blir framöver för dessa och andra som brukat erbjudas utrymme på NYT:s op-ed-sida får framtiden utvisa, men nyligen inträffade ett medialt drama som kan få långtgående konsekvenser inte minst för New York Times varumärke och position i samhällsdebatten.
Efter polisvåldet som ledde till George Floyds död utbröt våldsamma kravaller i många amerikanska städer. Stor skadegörelse i form av bland annat nedbrända polisstationer och butiker som tömdes på varor ledde till att den konservativa senatorn Tom Cotton erbjöds att skriva på NYT:s debattsida om vad han ansåg borde göras.
Adam Rubenstein, medarbetare på NYT:s op-ed-redaktion och tidigare redaktör på nu nedlagda konservativa tidskriften Weekly Standard, höll i kontakten med Cotton och artikeln publicerades. Det har efteråt framkommit att Rubenstein fick ta del av flera olika versioner av artikeln innan slutversionen var klar.
Då artikeln publicerades utbröt en revolt på NYT:s nyhetsredaktion. I synnerhet afroamerikanska medarbetare reagerade mot att Cotton menade att presidenten i likhet med tidigare presidenter skulle använda den reguljära militären för att få slut på upploppen.
Running this puts black @nytimes writers, editors and other staff in danger. pic.twitter.com/wCy4LMov5x
— roxane gay (@rgay) June 3, 2020
NYT:s högste chef A.G. Sulzberger försvarade inledningsvis publiceringen och ledar- och debattredaktionens högste chef James Bennet. Bennet rapporterar till Sulzberger och inte till NYT:s publicistiska chefredaktör Dean P. Baquet. Men Sulzberger vek sig för revolten på redaktionen och Bennet, som ansetts vara den starkaste kandidaten att efterträda Baquet som snart förväntas gå i pension, avgick.
Det kan vara förklaringen till Sulzbergers kovändning
På op-ed-sidan infördes en lång ursäktande ”förklaring” till varför man begått misstaget att publicera Cottons artikel.
Jag läste Cottons artikel strax efter att den publicerats och noterade att detta var vad som nu kunde förväntas av en ambitiös republikansk politiker med sikte på Vita Huset. I artikeln länkas till en nästan 600-sidig bok (The Role of Federal Military Forces in Domestic Disorders, 1945–1992) vilket understryker att tanken att använda militärmakt för att få slut på upploppen alls inte är något brott mot amerikansk praxis. Cotton gör också klar åtskillnad mellan våldsamheterna som pågick och de fredliga manifestationer som riktade protester mot det som skett i Minneapolis.
Cotton pekar på att president George H.W. Bush beordrade U S Army Seventh Infantry och 1 500 marinkårssoldater att skydda Los Angeles under de upplopp som följde efter polisövervåldet mot afroamerikanen Rodney King 1992. Cotton citerade presidenten som samtidigt klart tog avstånd från vad som hänt King (”what I saw made me sick”).
Läs också: I öppna samhällen motverkas rasismen
Publiceringen av Cottons artikel ledde till att många prenumeranter sade upp sina prenumerationer. Det kan vara förklaringen till Sulzbergers kovändning. Kathleen Parker, kolumnist på Washington Post, har sammanfattat domen över NYT i formuleringen ”free speech collapsed from embarrassment”. Att yttrandefriheten bröt samman på grund av pinsamheten som NYT ställt till med är tveklöst högst adekvat. Parker konstaterar att den som gynnats är Cotton medan tidningen förlorat ansiktet. Hennes krönika slutar med dessa vassa formuleringar:
It is probably telling that the Cotton protest largely took place on Twitter, where it was sure to gain momentum. It doesn’t take much courage to join a gang and cancel an opinion — or ruin a career. It does take great courage, on the other hand, to stand alone against a tide of pitchfork-wielding Twitter tyrants and defend a free exchange of ideas, even if some of them are bad.
I korthet: Protesten ägde till stor del rum på Twitter. Det krävs inte mycket mod att gå med i ett gäng och avbryta en åsikt – eller förstöra en karriär. Å andra sidan kräver det stort mod att stå ensam mot en ström av högaffelförsedda twittertyranner och försvara ett fritt idéutbyte, även om några av idéerna är dåliga.
Yttrandefriheten har numera många fiender. På amerikanska universitet har åsiktsförbud blivit allt vanligare. I den amerikanska författningens första tillägg förbjuds kongressen att inskränka på yttrandefriheten. Men i dag kommer sådana hot från andra håll.