I Labours promenadseger i det brittiska valet i juni fick partiet 33,7 procent av rösterna – 1,6 procent mer än i valet 2019 – men 63 procent av platserna i parlamentet. Samtidigt fick Reform UK – Nigel Farages högerpopulistiska parti – 14,3 procent av rösterna men bara 0,8 procent av platserna. Det är konsekvensen av ett valsystem med relativ majoritet i enmansvalkretsar (hädanefter majoritetsval), det vill säga att den kandidat som får flest röster i varje valkrets vinner hela valkretsens politiska representation. Det är, åtminstone i Storbritannien, ett alltmer ogillat system.  Enligt National Centre for Social Research vill 53 procent av britterna nu gå över till ett proportionellt valsystem – den högsta noteringen sedan mätserien påbörjades år 1983.

Majoritetsval får även andra olyckliga effekter. I ett amerikanskt presidentval är det för stora delar av befolkningen poänglöst att rösta mer än som en symbolhandling. Eftersom väljarnas röster omsätts i ett antal elektorer från varje delstat, och eftersom den kandidat som får flest röster i delstaten vinner samtliga elektorer, är utfallet i en majoritet av delstaterna i praktiken avgjort på förhand. Kalifornien kommer inte rösta på Donald Trump och Wyoming kommer inte rösta på Joe Biden. I stället är det väljarna i ett antal vågmästardelstater (swing states) som avgör valet – inför höstens val talar man om sju stycken, som tillsammans befolkas av drygt 60 miljoner amerikaner (hela landet har över 330 miljoner invånare). Det innebär att de politiska kampanjerna riktas mot dessa väljare, vars intressen kan komma att få oproportionellt inflytande.

Visst är det lätt att sympatisera med uppfattningen att alla röster borde vara lika mycket värda.

Till skillnad från de ofta kritiserade majoritetsvalsystemen är det svenska proportionella valsystemet sällan i blickfånget. Alla röster på partier som når över fyraprocentspärren bär i stort sett samma vikt på mandatfördelningen, vilket upplevs som rättvist och som att ingen röst blir bortkastad.

Visst är det lätt att sympatisera med uppfattningen att alla röster borde vara lika mycket värda i ett demokratiskt valsystem, i meningen att de får likvärdig inverkan på mandatfördelningen. Reformivriga britter och amerikaner bör dock betänka vad de har, inte bara vad de saknar. Och vi svenskar borde fundera mer över vilka problem som finns med det svenska valsystemet.

***

I majoritetsval måste ledamöter ta större hänsyn till sina väljares intressen eftersom de väljs direkt av de som bor i valkretsen. Det kan jämföras med Sverige, där den lokala förankringen ofta är svag eller i vissa fall obefintlig. I valet 2022 valdes exempelvis en skånsk sverigedemokrat in som ledamot från Västerbotten – som han aldrig hade besökt. Den lokala förankringen i majoritetsval stärker också ledamoten relativt dennes parti – partierna kan inte hur som helst styra ledamöter genom partipiskan, som i sin tur som företeelse är betydligt svagare. Om väljarna i ledamotens valkrets uppskattar dennes arbete kan partiet räkna med att straffas av väljarna om ledamoten petas.

I Sverige är styrkeförhållandena direkt omvända. Om en riksdagsledamot röstar emot partilinjen följer typiskt sett att denne blir av med utskottsuppdrag, för att i nästa nomineringsprocess petas från listan.

Senast aktualiserades detta av den omtalade könstillhörighetslagen. Moderaten Ellen Juntti och socialdemokraten Patrik Björck trotsade sina partipiskor och blev följaktligen avlägsnade från civilutskottet respektive skatteutskottet. Staffan Danielsson, då centerpartist, utestängdes från möten med riksdagsgruppen för att han upplevdes besvärlig i migrationspolitiken och petades från valbar plats i efterföljande riksdagsval. Under regeringsåren hade Miljöpartiet en “rebellfyra” som offentligt kritiserade regeringens politik och som därför fick lämna sina uppdrag. Huruvida någon av dessa riksdagsledamöter bättre företrädde sina väljares uppfattning än partilinjen är en fråga som över huvud taget inte ställdes.

Lösningen är inte att införa majoritetsval i enmansvalkretsar i Sverige. Men det går faktiskt att stärka de enskilda riksdagsledamöternas ställning och deras lokala förankring, utan att förlora valsystemets proportionella fördelning.

I Finland har man proportionella val precis som i Sverige, men neutral valsedel och obligatoriskt personval. Det går alltså inte att bara rösta på ett parti. I stället skriver man ett nummer på sin valsedel, och numret motsvarar en kandidat med tillhörande partitillhörighet (plats 1 används inte). En enskild kandidats placering på partiets kandidatlista har ingen betydelse mer än i vilken ordning namnen presenteras – om partiet får ett mandat i valkretsen och kandidaten får flest röster från sitt parti så får denne platsen. Om partiet får tre mandat, och kandidaten får tredje flest röster i sitt parti, får denne också en plats.

Men vi har ju redan personval, kanske någon vill invända. Det är sant, men mer i teoretisk mening än praktisk. Bara 2 av riksdagens 349 ledamöter kryssade sig in riksdagen i valet 2022. Övriga 347 har sin placering på listan – det vill säga oftast partiets valberedning – att tacka för sin plats. Personvalsspärren på fem procent av partiets röster i valkretsen är ett effektivt hinder för att den balansen ska ändras.

I Finland är 200 av 200 riksdagsledamöter personvalda. Det stärker deras lokala förankring, ger väljarna större inflytande och gör dessutom ledamöterna mer kända bland dem de representerar.

I detta nu pågår en parlamentarisk valsedelsutredning med uppdrag att ta ställning till om Sverige borde gå över till ett system med gemensamma eller neutrala valsedlar. Utredningen borde också få i uppdrag att överväga obligatoriskt personval. Grunden i den representativa demokratin är nämligen att väljarna utser sina företrädare. Vilka som bär den representationen är för viktigt för att lämpas över på lokala partiavdelningar att bestämma.

Det finns nog inget annat demokratiskt land där man röstar så sällan som vi gör i Sverige.

När valsystemet ändå ses över borde antalet riksdagsledamöter halveras men de som blir kvar stärkas genom att det administrativa stödet behålls på samma nivå som i dag så att ledamöterna kan ha egen personal och få mer gjort. Mandatperioderna borde förlängas för att främja långsiktiga reformer, samtidigt som väljarna konsulteras oftare.

Det finns nog inget annat demokratiskt land där man röstar så sällan som vi gör i Sverige. Trots att sjukvård, kollektivtrafik, skola och stadsplanering debatteras flitigt i mellanvalsperioden hamnar kommun- och regionvalen i skuggan när det väl är dags att rösta eftersom de delar valdag med riksdagen. För många väljare avgör valet av parti till riksdagen hur man röstar i kommun- och regionvalen, snarare än partiernas politik på de lägre nivåerna. Den kanske viktigaste valsystemreformen av dem alla vore därför att införa separata valdagar för å ena sidan riksdagen, å andra sidan kommuner och regioner, vilket är norm i resten av Europa.

Förutom övergången till fyraåriga mandatperioder på 1990-talet har det svenska valsystemet mest genomgått kosmetiska förändringar de senaste 50 åren. Sverige borde inte dra på sig de problem majoritetsval skapar i andra länder. Däremot borde vi göra oss till en bättre förebild när britterna ser sig om efter ett lämpligt proportionellt valsystem att ta efter. Det nu gällande fyller riksdagen med anonyma knapptryckare och sätter ansvarsutkrävandet i kommuner och regioner ur spel.

Omslagsfoto: Jessica Gow/TT