Den banala indignationen

Är slöjklädda kvinnliga basketspelare på elitnivå ett hot mot det sekulära samhället? Det exemplet möter läsaren av Ann Heberleins bok Den banala godheten. Heberlein försvarar det svenska basketbollförbundets vägran att tillmötesgå detta krav och förklarar att det inte utgör diskriminering av någons tro eftersom reglerna gäller lika för alla.

Som ganska ofta vid läsning av den här boken delar jag den principiella utgångspunkten, men inte slutsatsen. Även som religions- och islamkritisk ateist kan jag tycka att man borde utforska möjligheten att ta fram slöjor som går att spela basket i, så att också den som känner behovet att skyla sig offentligt kan delta i tävlingar vars tanke är just att vara arenor för alla, bortom politik och religion.

Är jag därmed ett exempel på den naiva och banala godhet som Heberlein menar utmärker Sverige? Den omfattar i så fall också det internationella basketförbundet som sedan i mars tillåter idrottsanpassade slöjvarianter. Jag tror sekularismen överlever.

Jag saknar Vilhelm Moberg och hans försvar för obändiga svenskar som inte kröker rygg och anpassar sig efter herrefolk och majoriteter.

Heberlein vill med ställningstaganden mot slöja och andra religiösa uttryck slå ett slag för att definiera svenska värderingar. I en mening tror jag att hon hamnat rätt. Det är mycket svenskt att bli hemuler som vill standardisera och lagfästa det mesta i tillvaron utifrån vår egen föreställning om vad som är rätt och riktigt. Men det finns goda argument för att denna svenska värdering är sämre än mer tillmötesgående och toleranta synsätt, en kritik som formulerats av både Tove Jansson och Gunnar Ekelöf. Och när Heberlein vill upphöja diverse svenska majoritetsuppfattningar till självklart rättesnöre för såväl politik som etik, saknar jag Vilhelm Moberg och hans försvar för obändiga svenskar som inte kröker rygg och anpassar sig efter herrefolk och majoriteter.

Den banala godheten saknar inte angelägna diskussionsämnen. I en av bokens bästa passager tar Heberlein upp rektorn som lät en misstänkt och sedermera dömd våldtäktsförövare gå kvar på samma skola som sitt offer. Det var efter ett tag hon, offret, som inte orkade längre och bytte skola. Här borde förstås rektorn ha ingripit och flyttat förövaren.

Jag är dock inte lika säker som Heberlein på att förklaringen bakom rektorns agerande är en vilja att framstå som god, i linje med bokens tes att detta driver i stort sett alla i offentligheten som inte tycker som Heberlein. Jag misstänker att frånvaron av agerande snarare beror på svensk flathet och konflikträdsla.

Att hävda att papperslösa lever med i stort sett samma rättigheter som svenskar är helt enkelt falskt.

Boken lider av två stora problem. Det första är att den gapar över för mycket. De korta kapitlen hoppar i upprörda staccaton från ett ämne till nästa: terror, integration, migration, tiggare, slynglar som badar i kalsonger och hur kvinnor ska få vara klädda när de spelar basket. Den efterlyser diskussion, men det är svårt när andra ståndpunkter avfärdas som obegripliga och destruktiva, och när föreslagna lösningar kan inskränka sig till att sluta dalta med kriminella. Bokens första del är inte sällan som att läsa en hundra sidor lång arg insändare.

Det andra problemet är de tendentiösa beskrivningarna. Tillvaron för papperslösa beskrivs exempelvis som att de har ”i det närmaste samma rättigheter” som infödda. Man kan tycka att de papperslösa ska kallas illegala och att polisen ska lägga mer resurser på att avvisa dem från landet, men att hävda att de lever med i stort sett samma rättigheter som svenskar är helt enkelt falskt. De saknar tillgång till socialförsäkringar, den vita arbetsmarknaden och hela rättssamhället. Blir de påkörda av en bil gör de bättre i att halta därifrån än att påkalla polisens uppmärksamhet. Sak samma om de blir rånade, lurade eller våldtagna. Ger de sig tillkänna åker de ut.

Papperslösa och asylsökande kontrasteras mot en MS-sjuk kvinna som dött på en toalett, dagen efter att hon fått avslag på sin ansökan om utökad personlig assistans. Denna tragiska anekdot är allt läsaren får veta om den assistansersättning som är det mest utbyggda välfärdssystemet under 1990- och 2000-talet, och som trots besparingar efter konstaterat fusk på senare år fortfarande har betydligt mer resurser än i våra grannländer. Det är inte heller en rättvisande beskrivning.

Beskrivningen och kontrasteringen ovan är ingen enstaka lapsus, utan ett genomgående mönster. Med så många felaktigheter och vinklade beskrivningar blir läsaren hela tiden tvungen att korrigera och fylla i. Då uteblir möjligheterna att gå vidare till en seriös värderingsdiskussion. Beklagligt, men felet är i detta fall inte samhällsdebattens, utan författarens.