Den blinda kulturrelativismen

”Tack gode gud att jag är svensk!” Det är den tanke som alltid slår mig när jag kommer hem från en reportageresa till Afrika eller Mellanöstern, fortfarande fylld av känslor och intryck från möten med människor som inte är lika lyckligt lottade som jag.

Tack gode gud att jag är medborgare i en rättsstat. Att jag inte kan bli godtyckligt frihetsberövad, att min egendom inte plötsligt beslagtas av en girig politruk, att jag kan uttrycka mig fritt utan repressalier, att jag kan delta i val som avgör vilka som skall styra mitt land. Att jag inte behöver muta makthavare för att få rätt i en tvist, att banksystemen fungerar som de skall.

Tack för att jag får kyssa min hustru offentligt utan att folk som ser oss gapar och skriker. Tack för att min dotter är lika mycket värd som mina söner och att hon kan göra egna fria val i livet. Tack för att religionen är skild från staten.

Tack alla ni som under århundraden byggde detta samhälle som i jämförelse med flertalet länder i världen är överlägset på de flesta punkter. Min tacksamhet känner inga gränser. Och min förundran över att inte fler begriper detta är likaledes gränslös.

Det råder en otrolig variation kvalitetsmässigt mellan olika kulturer i världen, och den som inte ser det måste vara blind.

”Kulturrelativism,” skriver Nationalencyklopedin, ”är en term som inom antropologin används för att beteckna både en moralisk attityd och ett forskningsmetodologiskt förhållningssätt till främmande kulturers sedvänjor och tankemönster.”

Vad beträffar den moraliska attityden så kan jag bara konstatera att det råder en otrolig variation kvalitetsmässigt mellan olika kulturer i världen, och att den som inte ser det måste vara blind.

När britterna styrde över Indien förbjöd de änkebränning, den hinduiska sedvänjan att en änka skulle låta sig brännas till döds på sin avlidne makes likbål. Britterna ansåg själva att de därmed utförde en civilisatorisk gärning, men det har inte stått oemotsagt. I dag skulle kanske ingen säga att änkebränning borde vara tillåten, i kulturrelativismens namn. I stället har begreppet ”den koloniala blicken” lanserats som ett annat sätt att ifrågasätta västerlänningars rätt att kritisera utomvästliga kulturer.

Den oerhört välskrivna, fascinerande och nyligen utgivna boken Den svarte mannens börda (Timbro förlag) av Fredrik Segerfeldt handlar om vår syn på kolonialism och slaveri genom tiderna. I det avslutande kapitlet som heter just ”Den koloniala blicken” börjar Segerfeldt med att påpeka att Rousseaus ädle vilde inte var så ädel, utan mer sannolikt en jägare inriktad på personlig överlevnad, med allt vad det innebar. Sedan tycks det som om Segerfeldt inte förmår spjärna emot längre, han måste få ge utlopp för all den harm som har ackumulerats inom honom sedan han för några år sedan på grund av en ny kärlek började vistas i Marocko.

Marockanerna krävs på en uppsjö av tillstånd, tvingas köa i timmar i stekande sol bara för att till slut sannolikt bli avvisade för att ett av dokumenten saknar en stämpel.

Han noterar villkoren för de marockaner som vill åka över Gibraltar sund till Europa, och jämför med de européer som vill åka till Marocko. Marockanerna krävs på en uppsjö av tillstånd, tvingas köa i timmar i stekande sol bara för att till slut sannolikt bli avvisade för att ett av dokumenten saknar en stämpel.

”Kontrasten när en europé kommer till Marocko är talande”, skriver Segerfeldt. ”Man tar fram sitt EU-pass och fyller i en liten lapp på flygplatsen om var man ska bo under vistelsen.”

”De vill ha oss, men vi vill inte ha dem”, konstaterar han. Och där, i det ögonblicket när han betraktar de marockanska passkontrollanterna, drabbas han av den koloniala blicken och ut forsar en fullkomlig litania.

Jag tycker deras uniformer ser så där auktoritärt tredje världenaktiga ut. Jag retar mig på att tio meter efter den kur vari en polis satt en stämpel i mitt pass och släppt in mig i landet står det en man med samma diktaturuniform och samma pistol och kontrollerar att det verkligen är en stämpel i passet. Några meter bort står de kamouflageklädda k-pistbärarna. Jag retar mig på att kungens porträtt finns på så många väggar.

Jag retar mig på den hela tiden närvarande religionen (…) Jag retar mig på att man inte kan köpa alkohol i de flesta restauranger, på att man inte bör kasta toalettpapperet i toalettstolen utan i en behållare bredvid och jag stör mig på fattigdomen, smutsen och kvinnoförtrycket.

Segerfeldt stör sig till och med på att man måste frysa inomhus i ett afrikanskt land. Han stör sig på trafikkaoset och de muttiggande tjänstemännen. Och på ojämlikheten mellan könen.

”Samtidigt”, skriver han, ”blir jag rädd för min koloniala blick. Hur mycket av min irritation bygger på vanlig kulturchock, och hur mycket beror på vit, europeisk arrogans sprungen ur kolonialismen?”

Måhända är det så att man måste ha en fläckfri kulturell stamtavla för att våga yttra sig kritiskt om främmande kulturer.

Det här är faktiskt ett av de intressantaste kapitlen i Segerfeldts bok och jag känner när jag läser det att jag skulle vilja lägga armen om honom och dämpa hans oro. ”Ta det lugnt, Fredrik,” skulle jag vilja säga. ”Det där med att det kan vara kallt inomhus får du kanske stå ut med, men resten av det du skriver är faktiskt adekvata, kritiska synpunkter.”

Fredrik Segerfeldt är långt ifrån den ende som har reflekterat över olikheterna mellan Europa och resten av världen. Journalisten och författaren Ryszard Kapuściński som dog i förtid 2007 ägnade nästan hela sitt vuxna liv åt reportageresor utanför Europa, till stor del i Afrika. Han jobbade för den statliga polska nyhetsbyrån PAP och var under lång tid Polens ende Afrikakorre. Han har skrivit en mängd ytterst läsvärda böcker, ofta med Afrikamotiv. I boken Ebenholts från 1998 för han bland annat ett resonemang som i dag skulle kunna beskrivas som ett uttryck för den koloniala blicken.

”Styrkan hos Europa och Europas kultur, i motsats till andra kulturer, består i förmågan till kritik, inte minst självkritik,” skriver han.

I konsten att analysera och undersöka, i det ständiga sökandet, i oron och tvivlet. Det europeiska tänkandet känner sina gränser, accepterar sin ofullkomlighet, det är skeptiskt, det ställer frågor. I andra kulturer finns inte detta kritiska sinnelag. Och där finns dessutom en benägenhet för det självbelåtna, att betrakta allt det egna som fulländat, man är kort sagt okritisk till sig själv. Skulden för allt ont lastas över på andra – andra krafter (konspirationer, agenter, främmande dominans i olika former). Alla former av kritik ses som illasinnade angrepp, som uttryck för diskriminering, som rasism och så vidare. Företrädare för dessa kulturer uppfattar kritik som en personlig kränkning, som ett avsiktligt försök att förnedra dem, ja, som förtryck. Om man säger att någons stad är lortig är det som att påstå att han själv är lortig, smutsig om öronen, halsen, naglarna. I stället för en självkritisk anda har företrädarna för dessa kulturer bröstet fullt av oförrätter, av komplex, avund, ilska, lynnighet och manier. Vilket gör dem kulturellt och strukturellt permanent oförmögna till framåtskridande, de förmår inte inuti sig själva bygga upp en vilja till förändring och utveckling.

Fri från dåligt kolonialistiskt samvete kan Richburg tala klartext och han gör det också.

Jag som har rest och arbetat som journalist i Afrika under många år kan bara lyfta på hatten och gratulera Kapuściński till denna skickligt komprimerade analys av ett av de största problemen i Afrika. Fredrik Segerfeldt bör känna sig lugnad av detta, och om han inte gör det så kanske det beror på det han själv antyder, att han innerst inne anar ett gnagande dåligt samvete gentemot Afrika i sin egenskap av svensk, trots att det svenska deltagandet i kolonialism och slaveri var marginellt.

Kapuściński kände inget av detta. Han var polack och kunde med gott samvete svära sig fri från alla koloniala försyndelser. Kanske spelade det in, i hans befriande öppenhjärtighet och förmåga att verbalisera sina kritiska iakttagelser.

Måhända är det så att man måste ha en fläckfri kulturell stamtavla för att våga yttra sig kritiskt om främmande kulturer. Ett slags identitetsmässigt alibi som gör en oantastlig för kritik. Ett exempel på det är den svarte amerikanske journalisten Keith Richburg. Han var i början av 1990-talet tidningen Washington Posts byråchef i Afrika och gjorde omfattande reportageresor över hela kontinenten. Det var en mycket dramatisk och turbulent tid med inbördeskrig och folkmord i ett stort antal länder, bland andra Liberia, Sierra Leone, Rwanda och Sudan. Richburg fick bevittna obeskrivliga grymheter och chockades av det han upplevde. ”Är det här verkligen mitt folk?” undrar han. ”Är jag verkligen en afrikansk amerikan?” Han samlade sina intryck i boken Out of America som han skrev efter avslutad tjänstgöring. A Black Man Confronts Africa, löd undertiteln.

Bokens titel alluderar förstås på Karen Blixens romantiska Out of Africa och Richburgs bok kan ses som en antites till Blixens. Fri från dåligt kolonialistiskt samvete kan Richburg tala klartext och han gör det också. Efter att under tre år ha rapporterat hem om mord, våldtäkter, avhuggna barnarmar och uppsprättade gravida magar kunde han bara göra en rimlig konklusion. ”Tack Gud”, skriver han. ”Tack Gud för att min namnlöse förfader, forslad över havet i kedjor och fotbojor klarade sig över levande. Tack Gud att jag är amerikan.”

Richburg fick utstå viss kritik för det drastiska påståendet, men man kan bara försöka fantisera om vad som hade hänt om en vit person hade uttryckt något liknande. Att svarta amerikaner skall vara glada för att deras förfäder förslavades och kom till ett land som utvecklades till en demokratisk rättsstat. Att de inte tvingas växa upp i Afrika.

Den svarte författaren Frantz Fanon som även kunde titulera sig psykiatriker, filosof och revolutionär var bördig från den franska besittningen Martinique i Västindien. Han är mest känd för boken Jordens fördömda som gavs ut 1961, samma år som Fanon dog. I boken gör han en psykoanalytisk granskning av kolonialismen och de koloniserade folken. Han vänder på perspektivet och låter oss betrakta kolonialismen från de svarta folkens synvinkel.

De inföddas och de vitas stadsdelar kompletterar inte varandra. De båda zonerna står emot varandra. Kolonialistens stad är solid, helt av sten och järn. Den har upplysta och asfalterade gator, stängda soplårar som döljer rester av sådant som man aldrig ser och inte ens kan ana. Den vite mannen visar heller aldrig sina fötter utom möjligen på badstranden, men då är den infödde för långt bort för att se dem. Dessa fötter skyddas av solida skor, även om gatorna är rena, släta, utan håligheter eller skarpa stenar. Kolonialistens stad är en mätt och lat stad. Den är ständigt proppad med goda saker. Kolonialistens stad är de vitas, främlingarnas stad.

Man kan väl säga att den stad som Fanon skildrar till stor del uppfyller de krav som Fredrik Segerfeldt ställer på en välordnad urban miljö. Så vad är då problemet?

När den kolonialiserade ser in i kolonialistens stad så är det med kättja och missunnsamhet i blicken. Han drömmer om att äga allt detta, att äga det på alla sätt: att sitta vid kolonialistens bord, sova i hans säng, helst ligga med hans kvinna. Den kolonialiserade är full av avund. Kolonialisten vet om det. Han överraskar infödingens simmiga blick och anmärker beskt, på sin vakt: ”De vill ta vår plats.” Det stämmer. Det finns inte en kolonialiserad, som inte någon gång om dagen drömmer om att sätta sig på kolonialistens plats.

Said anser att européer är medfött oförmögna att förstå Orienten, eftersom vi hela tiden låter vår blick styras av en förutfattad bild av vad Orienten är.

Senast världen fick bevittna den process där den ”kolonialiserade” förverkligade sin dröm om att ta över den vite mannens plats var när apartheid avskaffades i Sydafrika i början av 1990-talet. Landets kommersiella centrum Johannesburg var tidigare en stad som stämde till punkt och pricka på Fanons beskrivning av ”kolonialistens stad”. Svarta behövde särskilt tillstånd för att vistas där under apartheidtiden. I dag är det en stad där svarta och vita har samma rörelsefrihet och där kriminaliteten har vuxit explosionsartat sedan apartheid föll. Vita utgör en minoritet i gatubilden. Man avråds starkt från att vistas utomhus på kvällen och inte ens dagtid kan man känna sig någorlunda säker.

Frantz Fanon kunde tydligen förutsäga detta. Vad skall vi dra för vidare slutsatser av det?

Edward Saids bok Orientalism anses vara ett standardverk i sin genre, en bok som många hänvisar till men som jag tror att ganska få egentligen har läst. Den är inte så enkel att ta sig igenom, bland annat därför att Said brukar en invecklad poststrukturalistisk analysmodell när han resonerar kring Europas syn på Orienten. Det jag ändå tycker mig förstå är att Said anser att européer är medfött oförmögna att förstå Orienten, och då menar han primärt arabvärlden eller den muslimska världen, eftersom vi hela tiden låter vår blick styras av en förutfattad bild av vad Orienten är. Den bilden, som till stor del handlar om barbari och brist på respekt för människovärde, har formats i århundraden av upptäcktsresanden och äventyrare.

Men betyder det att den bilden är alltigenom osann? Vittnar inte de senaste årens turbulenta utveckling i ”Orienten”, alltså Mellanöstern och Nordafrika, om att något är allvarligt fel i dessa länders samhällssystem?

Vad säger kulturrelativisterna om det? Förfaller de till samma bortförklaringar som Ryszard Kapuściński skriver om, att skylla på ”andra krafter, konspirationer, agenter, främmande dominans i olika former”?

Vittnar inte de senaste årens turbulenta utveckling i ”Orienten”, alltså Mellanöstern och Nordafrika, om att något är allvarligt fel i dessa länders samhällssystem?

Det fanns en tid när författare inte behövde frukta anklagelser om att hysa den koloniala blicken. En av mina favoriter bland dessa är Georg August Wallin. Han föddes 1811 i ett enkelt tjänstemannahem på Åland och blev som mycket ung docent i orientalisk litteratur. Han studerade arabiska och reste förklädd till muslimsk pilgrim genom stora delar av arabvärlden. Hans förklädnad och språkhantering var så övertygande att han kunde besöka Mecka som en av de allra första vita utlänningarna utan att avslöjas.

Boken Källan i fjärran öknen är en underbart vacker skildring av hans egenartade liv, en sammanställning av Wallins texter med förord av Göran Schildt. ”En steg för steg skeende förvandling av en nordisk småstadsborgare och akademiker till nästan fullständig identitet med en muhammedansk skriftlärd och världsmedborgare”, skriver Schildt. I dag skulle Wallin troligen beskyllas för kulturell appropriering.

Jag äger ett gammalt tummat exemplar av boken som jag brukar läsa ungefär en gång om året. Den tjänar som en motvikt till de för mig ofta obegripliga diskussionerna om rasifiering, identitetspolitik och postmodernism som sköljer över mig i medierna.

I ett av sina sista brev skriver Wallin, döende i syfilis som han troligen ådrog sig redan vid utresan i Paris: ”I livets dagsresa hade jag ett mål, att före solens nedgång komma fram till källan i fjärran öknen. Men mitt ök var uthungrat, dess puckel tom på fett, hägringen på vägen förde mig vilse, varför jag hungrig och törstig, med en beduins lugn och tacksamma alhamdo lillah (prisad vare Gud) lägger mig där natten kommit över mig, i den grop jag skrapat i sanden, för att avbida vad Herren skall sända med den randande morgonen: liv eller död.” Att det var skillnad på kultur och kultur var Wallin helt klar över. Men vem sade att den åländska kulturen skulle vara överlägsen den arabiska? Det kanske var tvärt om. Men skillnad var det.