Den feministiska utrikespolitiken är en olöslig ekvation
Saudiarabien tar plats i FN:s kvinnokommission, och det finns orsak att tro att Sverige är en bidragande orsak. Regeringens har uppenbara svårigheter med att leva upp till sitt feministiska epitet. Problemet är att regeringen vill använda utrikespolitiska förbindelser till plakatpolitik, men plakatpolitik skadar i sin tur utrikespolitiska förbindelser.
I fredags (21/4) valde medlemsländerna i Ecosoc in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission. 47 av 54 länder röstade för. Omröstningen är inte offentlig, men regeringens vägran att berätta hur Sverige röstade talar sitt tydliga språk. ”FN är en organisation som består av medlemsstater, där alla har lika rätt att delta i organisationens arbete”, var jämställdhetsminister Åsa Regnérs (S) kommentar.
Nu är det inte Saudiarabiens rätt att delta i FN:s arbete som ifrågasätts, utan hur ”världens första feministiska regering” kan låta det finnas oklarheter kring huruvida den röstat in ett stat som förvägrar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter i kvinnokommissionen.
Eller, för att tala klarspråk: Vad som ifrågasätts är huruvida regeringen lever upp till sina feministiska ambitioner.
Det är inte första gången, heller. När handelsminister Ann Linde (S) bar slöja vid ett officiellt besök i Iran, där kvinnor enligt lag är tvungna att bära slöja, väckte det kritik.
I februari 2015 gav regeringen ett annorlunda intryck. Margot Wallström (S) gav en korrekt beskrivning av Saudiarabien som en absolut monarki med spöstraff för bloggare och bristande rättigheter för kvinnor: ”Då är det klart att vi inte kan använda något annat ord än diktatur.”
Då fick utrikesministern i stället kritik för att inte förstå de utrikespolitiska realiteterna och till följd av det bryta ned Sveriges relationer med ett land vi annars skulle kunna påverka.
Både kritiken mot regeringen i dag och mot Wallström 2015 är befogad. Å ena sidan: En regering som saluför sig som världens första feministiska regering framstår som hycklande om den inte tar ställning mot länder som förtrycker kvinnor. Å andra sidan: En ansvarsfull regering kan inte riskera värdefulla diplomatiska förbindelser för ett ställningstagande som dessutom riskerar att minska vårt inflytande över just landet som förtrycker kvinnor.
Har man högljutt marknadsfört sig som en banbrytande feministisk regering, så förväntar väljarna sig kraftfulla åsiktsdeklarationer. Däremot kommer länder som Saudiarabien inte att ge kvinnor rättigheter på grund av en svensk ministers uttalande, hur rätt den svenska ministern i fråga än har. I praktiken blir det kraftfulla ställningstagandet helt enkelt plakatpolitik.
Ska man däremot lyckas påverka ett land som Saudiarabien i rätt riktning krävs tid, tålamod och framför allt beredskap att göra avkall på högljudda fördömanden, hur korrekta de än är. Sådana går kanhända hem hos väljarkåren, men inte i utrikespolitiken.
Att bedriva en feministisk utrikespolitik både på pappret och i praktiken blir en olöslig ekvation. Plakatpolitiken hindrar den långsiktigt fungerande politiken. Men oavsett vilket finns det anledning att fundera en extra gång innan man väljer in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission. Ett nej hade förmodligen inte blivit något diplomatiskt problem. Ett ja är däremot väldigt svårt att motivera.