Samhälle Essä
Den late lagstiftaren belastar samhället
Det svenska utredningsväsendet brukade vara bra på att göra det juridiska grundarbetet. Numera ser vi tyvärr flera tecken på lathet, där lagstiftarna underlåter att utreda konsekvenserna av lagarna eller att samordna lagstiftningen. Till sist är det enskilda och företag som drabbas, skriver Christina Wainikka.
”Land ska med lag byggas” är en sentens som återfanns redan i de gamla svenska landskapslagarna. Utan en väl fungerande lagstiftning, och lagstiftningsprocess, är det svårt att få ett fungerande samhälle. Vi befinner oss dessvärre på ett sluttande plan, där lagstiftaren alltmer backar från denna roll. Detta är något som slår mot hela samhället och inte minst mot företag.
I Sverige har vi en tendens att skratta lite åt vår traditionella lagstiftningsprocess. Lite raljant fnissar vi över att politiker tillsätter utredningar som ska fundera över hur lagstiftningen ska utvecklas på bästa sätt. Det fanns något väldigt bra med den processen, inte minst eftersom lagstiftaren då fick ett bra beslutsunderlag. Numera ser vi tyvärr tendenser till en alltför lat lagstiftare.
Ett exempel på den late lagstiftaren är när det hänvisas till att ”detta lämnas över till rättstillämpningen”. Det lagstiftaren, såväl nationellt som på EU-nivå, då gör är att säga att den aktuella frågan är för svår så den får domstolarna lösa. När vi talar om att domstolar svävar iväg och agerar lagstiftare så beror det till viss del på att lagstiftaren faktiskt lämnat den rollen till domstolarna.
Det är illa nog att beslutanderätten aktivt ges till domstolar i stället för de lagstiftande församlingarna. Än värre är att detta får praktiska konsekvenser, inte minst för enskilda medborgare och för enskilda företag. När en fråga lämnas till rättstillämpningen låter lagstiftaren bli att utreda vad som ska gälla. Även aktörer som vill göra allt rätt kan därför faktiskt inte veta vad som är rätt, hur många advokater som än anlitas för att utreda frågan.
Ett exempel på detta kan hämtas från upphovsrättens område. Från förra årsskiftet gäller nya regler om att information ska lämnas om hur upphovsrättsligt skyddade prestationer har använts. Oklart är vilket utnyttjande som täcks av detta ansvar, den frågan lämnas till rättstillämpningen. Inte ens företag som vill göra allt rätt vet när de har en laglig skyldighet att lämna information och när de inte har det.
Kontentan är att privatpersoner och företag får ta kostnader för att lagstiftaren inte gör det den ska.
För att frågan ska hamna i domstol måste parter, som kan ha velat göra allt rätt, bli osams om vad lagstiftningen innebär. Båda ska också ha resurser att lägga ner på att tvista i domstol. Det handlar inte bara om att ha råd att anlita advokater, det handlar väl så mycket om att ha tid att lägga ner på att hantera processen. Den som vinner tvisten får sina rättegångskostnader täckta av motparten, men kontentan är ändå att privatpersoner och företag får ta kostnader för att lagstiftaren inte gör det den ska.
Ett annat exempel är när lagstiftaren helt duckar för vissa frågor, helt enkelt inte ens belyser att det kan uppstå krångliga tolkningsfrågor. Hit hör till exempel det EU-direktiv som finns kring skyddet för företagshemligheter. För att något ska kunna klassas rättsligt som företagshemlighet måste det vara fråga om information.
Information hanterades, före direktivets tillkomst, på helt olika sätt i medlemsstaterna. Skillnaden låg inte i själva definitionen av information, utan om vad det var för rättslig företeelse. Kan information stjälas och därmed straffas som vanlig stöld? Eller krävs speciallagstiftning med ansvar för företagsspioneri eller dataintrång?
Före direktivet fanns alltså helt olika synsätt på detta inom EU. Då hade det kunnat vara bra om detta klargjordes i den lagstiftningsprocess som ledde fram till direktivet. Direktivet är dock fullständigt knäpptyst. Inte ett enda kommatecken om denna helt avgörande fråga. Inte blir det bättre av att frågan ser ut att betraktas olika i medlemsstaterna, vilket kan få förödande konsekvenser för företags möjligheter att skydda sina företagshemligheter.
Ett tredje exempel på den late lagstiftaren kan också hämtas från upphovsrätten. För den som tar sig för att vilja kolla upp något i lagen blir lagstiftarens lathet väldigt tydlig. Upphovsrättslagen är fullständigt oöverskådlig. Lagstiftningen har gjorts om i olika omgångar, vilket har gjort att det har behövts petas in nya regler. Det betyder att det finns paragrafer som fått en bokstav som tillägg till sitt nummer. Vi talar nu inte om bara 40 a §. Vi talar om att vi till och med har en 52 p § upphovsrättslagen. P är ganska långt fram i alfabetet.
***
Inte nog med att det har blivit väldigt rörigt. Det är även för jurister svårt att se hur olika delar av upphovsrätten hänger ihop. Hade det varit fråga om en perifer lagstiftning som bara rör ett fåtal, som växtförädlarrätten, hade man kanske kunnat leva med en krånglig lagstiftning. Upphovsrätten berör dock alla som skriver en text, tar en bild, ritar en teckning eller skapar ett datorprogram. Alla dessa skulle behöva en lagstiftning som går att läsa. För dryga tiotalet år sedan utreddes en ny upphovsrättslag, men det har inte lagstiftaren brytt sig om (eller mäktat med) att genomföra. Kvar sitter alla kreatörer, alla privatpersoner samt alla företag och undrar vad som faktiskt gäller.
Ett sista exempel på den late lagstiftaren är när lagstiftaren inte ser till att lagstiftning från olika områden hänger ihop. För till exempel ett företag som ska följa viss lagstiftning kan det innebär en situation där de samtidigt måste göra en viss sak och är absolut förbjudna att göra samma sak. Det kan handla om att det ställs krav på hantering av viss information samtidigt som GDPR förbjuder exakt just det. Lagstiftaren har inte brytt sig om att se till att helheten i systemen fungerar. I vissa fall kommer långt senare tydliggörande riktlinjer, men i en mellanfas lever företag i en osäkerhet. (Just det här är löst nu men det var en reell konflikt.)
Vi behöver en lagstiftare, både nationellt och inom EU, som inser att land ska med lag byggas.
Vad behöver vi? Vi behöver en lagstiftare, både nationellt och inom EU, som inser att land ska med lag byggas. Det krävs en lagstiftare som inte är ”trigger happy” i att snabbt skapa en ny lagstiftning för att ett visst fenomen är på allas läppar utan en lagstiftare som ser till att den lagstiftning som ska följas faktiskt går att följa.
Hur åstadkoms det? Ett första viktigt steg är att se till att lagstiftningsförslag är teknikneutrala och principbaserade. Ett exempel på motsatsen är ovan nämnde 52 p § i upphovsrättslagen. Den tillåter parodier på vissa digitala plattformar. För andra digitala plattformar och i andra sammanhang gäller annan reglering för parodi. Teknikneutralt och principbaserat? Knappast.
Ett andra viktigt steg är att säkerställa att grundläggande principer beaktas genom hela lagstiftningsprocessen. Vi ser exempelvis flodvågor av lagstiftning som påverkar företagens villkor. Lagstiftningen i sig är ofta motiverad med hänvisning till hållbarhet eller anpassning till en ny digital verklighet. För den som skärskådar lagstiftningen med beaktande av grundläggande principer som äganderätt och marknadsfrihet blir analysen rätt skrämmande. I sig blir varje lagstiftningsinsats en liten inskränkning, men sammantaget blir det en snabb marsch åt fel håll.
En lagstiftare som inte förstår sin roll blir farlig. En lagstiftare som inte bryr sig om kvaliteten på den lagstiftning som tas fram blir en belastning. De som drabbas är enskilda individer och enskilda företag. Ska vi ha det så?