Den maskerade lobbyisten

Är företaget Amazon ”ondskan personifierad”? Den fantasifulla frågeställningen utgör ansatsen i Karin Petterssons senaste kolumn i tidningen Aftonbladet.

Karin Pettersson var tidigare politisk chefredaktör på Aftonbladet. I början av året lämnade hon dock den tjänsten till förmån för en ny roll hos Schibsted, som äger Aftonbladet, som ”Director of Public Policy”. För politiskt orutinerade läsare kan meddelas att detta är bolagslingo för ”lobbyist”. Enligt pressmeddelandet har Pettersson i uppgift att ”förstå den roll ett bolag som Schibsted spelar i samhällsutvecklingen” och att detta är ”avgörande för koncernens strategi och affär framåt”. I tjänsten ingår även ”Schibsteds tredjepartsrelationer med de digitala jättarna Facebook och Google”.

Så långt inga problem. Verklighetens lobbyism har inget gemensamt med den sinistra bild av korruption och skumraskaffärer som tecknas i diverse Hollywood-filmer. Lobbyism innebär att kommersiella och ideella intressen i organiserad form förklarar sina problem och bevekelsegrunder för politiker och myndigheter. De senare är ofta beroende av lobbyisters synpunkter för att få till rätt utformning av nya lagar och regler. En helt vanlig remissrunda syftar just till att inhämta sådana synpunkter till regeringen och dess tjänstemän. Det moderna samhället skulle inte fungera utan lobbyism.

Låt mig alltså vara kristallklar: jag har inget att invända mot att Schibsted, eller någon annan, har lobbyister. Jag har heller inget emot att Karin Pettersson arbetar som lobbyist.

Men korrekt lobbying bedrivs med så öppna kort som möjligt, i synnerhet när den fokuserar på frågor som ligger till grund för demokratin. Efter att Pettersson slutade som chef för Aftonbladets ledarsida fick hon en egen kolumn i samma tidning. Hon har dessutom blivit en återkommande skribent på tidningens kultursida. I samtliga av hennes hittills nio artiklar utför hon sitt lobbyistuppdrag, fast maskerat som redaktionell text.

Ingenstans i texten får vi veta att Karin Pettersson har betalt – mycket bra betalt – för att lobba just den åsikten.

Den första artikeln, publicerad på kultursidan den 17 mars, är en bredsida mot Facebook och Youtube. Vi sägs vara ”fast i jättarnas värld”, där ”kommersialism och algoritmer” alltmer styr vårt tänkande och förvandlar oss till demokratiföraktande fascister. Pettersson beskriver, synbart från ett neutralt journalistperspektiv, hur politiker i både USA och Europa alltmer diskuterar hur ”företagen använder sin marknadssituation för oschysst konkurrens”. Ingenstans i texten får vi veta att Karin Pettersson har betalt – mycket bra betalt – för att lobba just den åsikten gentemot just dessa politiker. Eller att angreppen på Facebook och Youtube är en del av ”Schibsteds tredjepartsrelationer” med Facebook och Google (som äger Youtube).

Sedan dess har arbetet fortgått i exakt samma stil. Den 22 april skrev hon om Facebooks grundare Mark Zuckerberg och jämförde honom med Kejsare Augustus som ”konsoliderade enväldet och permanent kväste idén om maktdelning och att de som styr svarar inför folket”. Den femtonde juni handlade det också om Facebook, denna gång om hur plattformen används av Filippinernas bisarre och brutale president Duterte för att förfölja journalister. Den 29 juni behandlades hatet mot fotbollspelaren Jimmy Durmaz. Udden var inte riktad mot hatarna, utan gled elegant över i kritik mot plattformar där hat kan spridas.

Den sjunde augusti hoppade hon på Twitter. Den 21 augusti beskrev hon sociala medier som något av en förutsättning för högerextrema opinionsframgångar. Den fjärde september, alltså innan riksdagsvalet ens hunnit hållas, skrev hon om hur sociala medier förvridit valrörelsen. Den 19 september skrev hon ett rungande försvar för EU:s kommande upphovsrättsdirektiv, som av många beskrivits som ett dråpslag mot sociala plattformar. (Den gången var hon dock ärlig nog att uppge att hon arbetar med att lobba för nämnda direktiv.) Och den tredje oktober publicerades den ovan nämnda artikeln om Amazon. (Företaget är inte ondskan själv, erkänner Pettersson generöst, men ”vi kan inte lita på att Amazon vill oss väl”).

Det försåtliga med Petterssons envetna angrepp på arbetsgivarens konkurrenter är att delar av hennes kritik är välgrundad. Det stämmer att starka känslor ger större spridning i sociala medier än vad kyliga analyser gör. Det stämmer att dessa plattformar kan bli ett vapen i antidemokratiska krafters arsenal.

Men vad Pettersson med pedantisk noggrannhet förtiger är att de precis lika gärna kan fungera tvärtom. Att livestreama övergrepp mot demonstranter var till exempel en metod som demokratikämpar använde under den arabiska våren. Så kringgicks censuren i länder där medierna kontrolleras av statsmakten.

Hennes jobb är att angripa och delegitimisera redskapet. Inte av politiska skäl, utan av kommersiella.

Sociala medier fungerar alltså exakt som alla andra redskap. Det är användaren som avgör hur redskapet används. Ett gevär kan brukas av en jägare som vill föda sin familj, eller av en extremist som vill mörda en folkvald politiker. Journalistens jobb är att granska redskapens användare och motiv. Men Karin Petterssons journalistik är en maskerad. Hennes jobb är att angripa och delegitimisera redskapet. Inte av politiska skäl, utan av kommersiella. Cheferna på Aftonbladet är inte bara medvetna om detta, de är en del av det. Tidningen blandar medvetet journalistik med lobbyism och sätter konsekvensneutraliteten på undantag utifrån krassa affärsintressen.

Vi som är bekanta med såväl Pettersson som hennes yrkesgärning känner igen mönstret. Redan den nittonde april 2012 skrev hon om sin redaktions strategiska beslut att ”höja det politiska priset för den som använder sig av hatretorikens tankefigurer”. Med detta avsågs, precis som i fallet Durmaz, inte de faktiska hatarna utan dem som hon av politiska skäl ville förknippa med hatarna. I samma artikel jämfördes den dåvarande Neo-chefen Paulina Neuding med Anders Behring Breivik. Två månader tidigare hade hennes anställde, och sedermera efterträdare, Anders Lindberg skrivit att tidningen Axess och Timbro (som driver denna webbtidning) delar föreställningsvärld med Breivik.

Att stå för en borgerlig, liberalkonservativ eller konservativ politik kunde alltså rendera jämförelser med mannen som slaktade 77 oskyldiga människor. Det var så Karin Pettersson och hennes hantlangare ”höjde det politiska priset”. Och nu gör hon samma sak igen, fast med kikarsiktet inställt mot Facebook, Google och andra företag som konkurrerar med hennes uppdragsgivare. Det är därför Duterte, Augustus och diverse näthatare ges huvudroller i hennes kritik mot sociala plattformar som de flesta mest använder för att gratulera gamla kompisar på födelsedagen eller garva åt gulliga kattungar.

Uppdragen har varierat, men metoden har varit konstant. Det finns varken politiska åsikter som ska bemötas eller ekonomiska medtävlare som ska besegras. Det finns bara fiender, och fiender förtjänar ingen nåd.

Innebär då detta att Karin Pettersson är ondskan personifierad? Nej, det gör det inte. Men vi kan inte lita på att hon vill det demokratiska samtalet väl.