Den moraliska plikten att betala kontant
Redan om fem år är risken att det inte längre lönar sig för handlare att ta emot kontanter. Sverige ligger i framkanten av utvecklingen mot ett kontantfritt samhälle, vilket både är ett säkerhetsproblem och ett integritetsproblem. Ju fler som fortsätter att använda kontanter, desto tryggare är vi alla.
Förra veckan blev en rullstolsbunden man lämnad vid vägkanten i värmländska Ekshärad. Han hade beställt färdtjänst, men eftersom han enbart hade kontanter att betala med ville inte färdtjänsten köra honom. I stället blev han stående i timmar, tills en förbipasserande såg honom ”hälften livlös och alldeles täckt av mygg” och hjälpte till.
Sådana situationer är tyvärr ett tecken i tiden. Kontanter, som borde vara det mest självklara betalmedlet av alla, har slutat vara ett självklart betalningsmedel. I storstäderna tar många caféer och restauranger inte längre betalt i kontanter, och att kunna betala utan kort i kollektivtrafiken har blivit en sällsynthet. Enligt forskare kan Sverige komma att bli världens första kontantfria land. Redan 2023, beräknar ett forskarlag vid Copenhagen Business School, kan det sluta löna sig för handlare att använda kontanter. Riksbankens experter säger att de sista sedlarna kan ha försvunnit om bara tolv år.
Det är ett problem på flera sätt. Till att börja med är kontanter i praktiken en del av civilförsvaret. Som Smedjan tidigare har skrivit uppmanar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i informationshäftet ”Om krisen eller kriget kommer” oss alla att ha kontanter hemma. Elektroniska system är känsliga för attacker som inte skulle råda på en enda fysisk tjugolapp. Det finns en trygghet i betalmedel som varken kan hackas, ligga nere på grund av tekniska problem, eller kapas.
Att kunna betala kontant är även en fråga om integritet. Förespråkare av ett kontantfritt Sverige framhäver gärna hur mycket den ekonomiska brottsligheten skulle bli lidande om kriminella inte längre kan gömma sina transaktioner för staten (som om kryptovalutor inte existerade). Andra, som fackförbundet Handels, varnar för att det är lättare för företag att erbjuda svartjobb eller hålla sina pengar undan statens långa arm. Men precis som i övervakningsfrågan är det inte bara personer med förorenat mjöl i påsen som har nytta av möjligheten att använda kontanter.
Vill man behålla möjligheten att handla kontant bör man anstränga sig att leva som man lär.
Att ha en privat sfär även inom privatekonomin är även det en form av trygghet. Det bör finnas gränser för hur mycket kunskap som finns att tillgå om varje individ, för även om det är en främmande tanke för en klassisk svensk statsindividualist, är staten inte alltid att lita på. Den har inte alltid rent mjöl i påsen, den heller.
Att kontanter är viktiga verkar vara en uppfattning större delen av Sveriges befolkning delar. Enligt en Sifo-undersökning tidigare i år vill sju av tio svenskar behålla möjligheten att betala med kontanter. Trots denna starka majoritet verkar Sverige röra sig i rakt motsatt riktning.
Lösningen är förstås inte att förbjuda kontantfria caféer eller bli någon form av 2000-talsluddit. Men vill man, som majoriteten av svenskarna, behålla möjligheten att handla kontant bör man anstränga sig att leva som man lär. Butiker, restauranger och färdmedel behöver känna av att människor vill använda kontanter. Därför bör den som vill värna den personliga integriteten och samhällets motståndskraft, så fort det är möjligt, räcka fram en sedel i stället för ett kort. Gör vi inte det riskerar vi nämligen alla att förlora den möjligheten – och därmed en del av vår självständighet.