Idéer Krönika
Den nya högern låter som den gamla vänstern
Nu för tiden vågar man knappt gissa om personer som i sociala medier ondgör sig över frihandel, storföretag och global kapitalism hör hemma till höger eller vänster. På några få år har en marknadsliberal konsensus inom den breda amerikanska högern försvunnit, skriver Johan Norberg i en rapport från Washington DC.
När jag häromdagen presenterade The Capitalist Manifesto i Washington DC invände min opponent att kapitalismen har svikit vanligt folk och mest gynnat rika och storföretag. Han menade att marknadskrafterna måste tämjas med tullar, industripolitik, högre minimilöner och mer generös välfärdspolitik.
So far, so familiar. Men det som gör motargumenten anmärkningsvärda var att de inte kom från någon vanlig vänsteropponent, utan från Chris Griswold, policychef på den ”nationalkonservativa” tankesmedjan American Compass.
Griswold är inte ensam i strävan efter en ny marknadskritisk konservatism. Bara veckor tidigare var det Trumphögerns intellektuella hopp, Sohrab Ahmari, som presenterade sin bok om kapitalismen, Tyranny Inc (2023). Hans samtalspartner var Bhaskar Sunkara, grundare av den hårdfört socialistiska tidskriften Jacobin. Sunkara utbrast förtjust att han fann ”överraskande nog mycket lite att kritisera”.
Det förstår man när man i Ahmaris bok läser att ”socialdemokratins insatser påminner oss om att det en gång fanns ett alternativ [till marknadens tyranni] – och att det en dag kan finnas ett igen”.
Nu för tiden vågar man knappt gissa om personer som på X klagar över den globala nyliberala konspirationen att krossa arbetarklassen är en övervintrad marxistisk sociologidocent eller en arg nationalkonservativ aktivist.
En tongivande krets vill slänga ut hela paketet med begränsad statsmakt, fri företagsamhet och frihandel.
På bara några år har en marknadsliberal konsensus inom den breda amerikanska högern ersatts med inbördeskrig, inte bara om kultur utan även ekonomi. En tongivande krets vill slänga ut hela paketet med begränsad statsmakt, fri företagsamhet och frihandel. Staten ska aktivt stödja vissa företag (traditionell fabriksindustri) medan andra (särskilt techbolagen) ska tyglas och gärna styckas.
Väljarna verkar också vara på väg. En opinionsundersökning från American Compass gör gällande att andelen republikaner som är ”ny höger” – kritisk mot storföretag och globalisering – nu är större än ”gammal höger” som föredrar frihandel, avreglering och låga skatter.
Vad var det som hände? Donald Trump, förstås, med sin plumpa karisma och hypnotiska makt över gräsrötterna. Genom att bryta sig in mot partietablissemangets vilja har han kunnat ignorera dess agenda. Men då Trump saknar det kognitiva tålamodet att utforma en egen ideologi har det uppstått efterfrågan på tänkare som kan förklara hur en Trumpsk arbetarklassnationalism kan se ut. Många känner sig kallade.
När det gamla störtar samman uppstår utrymme för nya karriärer. Många som bara månader tidigare var lojala republikaner inser nog likt Littlefinger i The Game of Thrones, att ”kaos är inte en avgrund, det är en stege”.
Men Trump hade inte kunnat göra så om inte den intellektuella marken redan var förberedd. I handelspolitiken är det lätt att se skiftet. När vi försvarade multinationella företag och frihandel för 20 år sedan kom motståndet från en vänster som menade att det gynnade redan rika länder, men eftersom de utgick från att ekonomin är ett nollsummespel trodde de att fattiga länder skulle skadas.
I ett nostalgiskt tidevarv står kreativ förstörelse inte högst på väljarnas önskelista.
Sedan dess har det blivit uppenbart att global kapitalism är det bästa som hänt ”det globala syd”. Men eftersom myten om ekonomin som ett nollsummespel fortfarande lever, har många dragit slutsatsen att det då måste vara vi i den rika världen som förlorar. Utländsk konkurrens har i själva verket även ökat amerikansk köpkraft och skapat fler och bättre jobb högre upp i värdekedjan, men i ett nostalgiskt tidevarv står kreativ förstörelse inte högst på väljarnas önskelista.
Skiftets omfattning pekar emellertid mot en större attitydförändring. ”Libertarianism är en filosofi för korkade människor”, som Trumps tidigare handelsrepresentant Robert Lighthizer säger, då den betyder att ”göra ingenting”. Sohrab Ahmari hånar klassiska liberalers ”stora skräck för staten” och enligt opinionsundersökningar är republikanska väljare inte längre mest oroliga för statliga ingrepp, skatter och regleringar, utan för ”wokeföretag”, globalisering och transaktivism.
***
Kanske saknar liberaler och konservativa helt enkelt sin gemensamma fiende socialismen. Den försökte modernisera samhället ovanifrån och väckte därför motstånd både hos frihetsvänner och traditionalister. När socialismen dog (eller tog en paus) ansåg många konservativa inte längre att hotet mot traditionella levnadssätt kom från statlig makt, utan från internationell handel, techbolag, invandrare och transor.
Då menar antiliberaler som Ahmari, Adrian Vermeule och Patrick Deneen att högern måste sluta vara rädd för staten och i stället expandera och använda den för ”the common good”. Med lagar och subventioner ska statliga tjänstemän mejsla fram dygdiga beteenden, goda samhällen och ett gott samtalsklimat. Ja tjena, lycka till med er traditionalism när en sådan obegränsad statsapparat hamnar i vänsterprogressiva händer.
Man önskar att de ägnade sig lite mindre åt dagens trumpiga modenycker och lite mer åt en historiemedveten konservativ som Edmund Burke: ”Staten har förmågan att förebygga mycket ont men den kan göra mycket lite positivt gott, inte i detta fall och kanske inte heller i något annat.”