Samhälle Åsikt
Den nya rivningsvågen är inte marknadsdriven
Teknokraterna har fortfarande inte lärt läxan från 1950- och 60-talens rivningsvågor. Nu riskerar vi att upprepa misstagen, förstöra viktiga kulturmiljöer och ännu en gång bygga städer som värjer sig från mänskliga värden, skriver Lars Anders Johansson.
För teknokraterna är bostäder inte hem för människor utan, med modernismens portalgestalt Le Corubisers berömda formulering, ”maskiner att bo i”. Le Corbusier inspirerades i sin syn på bostadens rationalitet av de Atlantångare som låg i transportteknologins frontlinje för hundra år sedan. I dag är Atlantångarna historia, men Le Corbusiers syn på hur människor ska leva och bo lever vidare bland arkitekter, stadsplanerare, sociala ingenjörer och märkligt nog även bland somliga marknadsliberaler.
Under efterkrigstiden drabbades många svenska städer av omfattande rivningsvågor. De stenstäder som byggts bara ett halvsekel tidigare föll offer för grävskoporna och gav plats åt modernistisk bebyggelse. Inte för att marknaden efterfrågade det, utan för att den modernistiska tidsandan krävde det. Detta är viktigt att komma ihåg: rivingsvågorna var inte ekonomiskt motiverade, de var inte marknadsdrivna, de var inte nödvändiga.
Domusvaruhusen har kommit att stå som symbol för efterkrigstidens rivningsraseri. Dessa tidiga köplador uppfördes ofta på de mest attraktiva tomterna vid torgen i städernas centrum, ofta i städer där de socialdemokratiska kommunpamparna och kooperationen stod varandra nära. Inte heller Domusvaruhusen efterfrågades av marknaden, och efter bara något årtionde hade de flesta av dem stängt. Men de hus som rivits för att ge plats åt dem var borta för alltid.
En annan symbol för rivingsvågen finns i hjärtat av Stockholm. I Klarakvarteren revs palats från 1600- och 1700-talet liksom stenhus från förra sekelskiftet för att ge plats åt modernistiska kontorshus och varuhus. Inte heller denna stadsomvandling drevs fram av marknadskrafterna. Faktum är att det länge var svårt att hitta hyresgäster till de nya fastigheterna.
Men det var inte bara stenstäderna som föll offer för grävskoporna. Även villastäder och trädgårdsstäder låg i skottlinjen. Villaboendet hade alltid varit ett rött skynke för modernisterna (även om flera av dem ritade praktfulla funkisvillor själva) eftersom det ansågs ineffektivt. Således jämnades småhusområden som Hagalund i Solna med marken för att ge plats åt de enorma lamellhus som står där i dag.
Teknokrater som uppträder under marknadsliberal flagg använder ofta prisargumentet selektivt.
Man hade kunnat tro att utfallet av 1950- och 60-talens rivningsvågor skulle stämma till eftertanke, men dessvärre ser vi många av den tidens misstag återupprepas i dag. Återigen är det en felaktig föreställning om effektivitet som ligger bakom skövlingen omistliga kulturvärden.
Men om det under efterkrigstiden framförallt var socialdemokrater som krokade arm med de ideologiska modernisterna är det i dag påfallande ofta förment marknadsliberala argument som anförs av de teknokrater som ser effektivitet som det allt överskuggande målet för stadsutveckling. Effektivitet i bemärkelsen största möjliga antal bostäder på minsta möjliga yta.
Denna kvantitativa syn på stadsutveckling har kommit att överskugga väsentliga frågor som vilken typ av stadsmiljöer och vilken typ av bostäder vi vill ha. Teknokrater som uppträder under marknadsliberal flagg använder ofta prisargumentet selektivt. Vad någon är beredd att betala för en tomt anförs när det kan motivera en utveckling som de själva förespråkar, till exempel rivning av villor för att uppföra flerfamiljshus.
Att människor flyttar in i flerbostadshusen (för att de inte har råd att bo i den typ av bostäder de föredrar) tar dessa teknokrater sedan till intäkt för att “marknaden har talat” – det finns en efterfrågan. Deras marknadsliberalism sträcker sig dock inte längre än de enskilda exemplen. De är inte beredda att ifrågasätta den omfattande politiska styrning som är grundorsaken till att det finns ett underskott på den typ av bostäder och stadsmiljöer som flest efterfrågar, vilket gör att människor tvingas hålla till godo, och att det lönar sig för en exploatör att spränga in flerfamiljshus i villaområden.
Hade vi haft en fungerande bygg- och bostadsmarknad hade utbudet speglat efterfrågan. Vi vet tämligen väl vilken typ av bostäder och stadsmiljöer människor trivs i och uppskattar. Det är villastad, trädgårdsstad och tät innerstad av stenstadskaraktär. Dessa preferenser har stått sig över tid. Trots detta fortsätter man att bygga den typ av stadsmiljöer färst efterfrågar: modernistisk förortsbebyggelse.
Orsakerna är flera: dels kortsiktiga kommunpolitiker som inte vågar släppa till tillräckligt med byggbar mark för nya villaområden, vilket gör markpriserna på de små plättar som upplåts så höga att enbart stora exploatörer har råd. Dels ett ideologiskt motstånd från teknokrater som betraktar villaboende som ineffektivt och privata trädgårdar som slöseri med byggbar mark. Det sammanfaller också med att man anser att människor inte ska ha möjlighet att äga och köra bil.
***
En paradoxal effekt av utvecklingen som driver fram den så kallade villaomvandlingen, det vill säga att villaområden förtätas sönder till oigenkänlighet, är nämligen att den politiskt skapade bristen på villaområden gör de få villaområden som finns kvar i storstadsregionerna än mer attraktiva. Detta i sin tur driver upp priserna även på lägenheter i och i anslutning till villaområdena. Har man inte råd att bo i en villa kan man i alla fall bo i ett område med villor. Det blir ett slags kannibalisering där byggandet av flerfamiljshus i villaområden parasiterar på de värden som villorna tillför, samtidigt som dessa värden försvinner i takt med att villorna rivs för att ge plats åt fler villaområden.
Att omvandla villaområde till innerstadsstadsdelar hade inte nödvändigtvis varit någonting negativt i städer som växer organiskt. Hade innerstaden fått växa naturligt utåt, samtidigt som nya villaområden byggdes längre ut hade det varit frågan om en organisk stadsutveckling, driven av utbud och efterfrågan. Problemet är att den organiska stadsutvecklingen upphörde redan på 1930-talet, då den traditionella stadsplaneringen ersattes av en modernistisk. Tillsammans med ett antal andra politiska problem, till exempel hyresutvecklingen och försöket att kompensera bostadsbristen med miljonprogrammet, har den organiska stadsutvecklingen och det marknadsdrivna bostadsbyggandet helt omkullkastats. Att då fläckvis anföra marknadsargument när det i själva verket handlar om exploatörer som skor sig på ett dysfunktionellt system som politiken skapat är direkt ohederligt.
Ett aktuellt exempel är Birkaområdet i Nacka, där kommunen vill låta riva kulturhistoriskt värdefulla villor från förra sekelskiftet.
Ett aktuellt exempel är Birkaområdet i Nacka, där kommunen vill låta riva kulturhistoriskt värdefulla villor från förra sekelskiftet för att låta en exploatör uppföra flerfamiljshus. Det hela motiveras med den tunnelbanestation som kommer att byggas i närheten i samband med tunnelbaneutbyggnaden till Nacka. För att staten ska finansiera tunnelbana har Nacka gått med på att bygga ett visst antal bostäder inom ett visst tidsintervall.
Tyvärr har man i alltför liten utsträckning reflekterat över vilken typ av bostäder som ska byggas, vilket gett teknokraterna fria händer att maximera antalet små lägenheter trots att det är stora lägenheter och småhus som det råder brist på. Birkaområdet har funnits i mer än ett sekel och dess magnifika sekelskifteshus skänker glädje inte bara åt de boende i husen utan också alla som bor och rör sig runtomkring. Närheten till en vacker, kulturhistorisk miljö är en tillgång, inte minst i ett område som centrala Nacka där mycket av det som byggts under 1900-talet är själlöst och fult.
Så tänker emellertid inte teknokraterna. För dem existerar varje enskilt hus i ett vakuum, och de kan, eller vill, inte se några andra värden än prislappen på det enskilda huset. Att en exploatör är beredd att betala ett högt pris för att köpa och riva ett gammalt sekelskifteshus och ersätta det med ett högt flerfamiljshus tolkar de som att “marknaden har talat”. De kan inte se att närheten till Birkaområdet driver upp värdet på fastigheterna runt omkring. Teknokraterna är nämligen bara marknadsliberala när det passar deras agenda och enligt deras agenda är sekelskiftesvillor kort och gott ineffektiv markanvändning.
Från sitt snäva teknokratiska synsätt där funktion alltid är överordnat form och andra kvaliteter tror de också att närhet till tunnelbana per definition är något positivt och värdehöjande. Men faktum är att i Storstockholm saknar de mest attraktiva förorterna i Djursholm, Bromma, Lidingö, Nacka, tunnelbana, medan de minst attraktiva förorterna, “utsatta områden” eller “no go-zoner”, ligger runt tunnelbanestationer. Dessa tunnelbaneförorter med sin höga täthet motiverades dessutom med samma typ av argument som dagens teknokrater vill förtäta sönder områdena kring de nya tunnelbanestationerna. Det fanns en anledning till att Lidingöborna återigen tackade nej till tunnelbana 2016 i samband med Sverigeförhandlingarna.
Det teknokratiska sättet att betrakta stadsutveckling skapade under den modernistiska epoken stora sår i våra städer som ännu inte har läkt. De omänskliga och onaturliga stadsmiljöer som skapades under miljonprogrammet skapar problem än i dag. En humanistisk marknadsliberalism skulle kunna vara en motkraft mot dagens teknokrater. Men det måste vara en marknadsliberalism som ser fler värden än kortsiktig effektivitet. En marknadsliberalism som också förmår uppfatta värdet i attraktivitetsskapande faktorer som vacker arkitektur, närhet till naturområden och välbevarade kulturmiljöer.
En sådan marknadsliberalism skulle verka för en bygg- och bostadsmarknad där människors preferenser kommer till uttryck vad gäller stadsplanering, arkitektur och upplåtelseform. Kort sagt en marknad där utbudet strävar efter att möta människors efterfrågan.