Idéer Essä
Den postmoderna nyliberalismen
Vi har vant oss vid att se liberaler och postmoderna som ideologiska motståndare, som höger mot vänster. Men kanske är likheterna fler än vad många tänker sig. Fredrik Segerfeldt har läst en ny bok som ser parallellerna mellan postmodernismens främsta tänkare Michel Foucault och en klassisk liberal som F A Hayek.
I augusti 2024 skrev jag en statusuppdatering på Facebook:
En tanke jag länge burit på:
Likheterna mellan postmodernismen och nyliberalismen. Bägge var rörelser som satte det individuella före det kollektiva, bägge var reaktioner mot efterkrigstidens stora moderna projekt och bägge var för decentralisering.Och ändå är det mest högern som gnäller på postmodernismen. Problemet kanske är, som vanligt, att högern inte längre är liberal.
Reaktionerna var de förväntade: främst kulturkrigshöger som ojade sig om woke. Men flera av mina mer akademiskt inriktade bekanta nämnde också att den brittiske statsvetaren Mark Pennington håller på med bok på just detta tema. Pennington, en klassiskt liberal professor i politisk ekonomi vid King’s College London som tidigare var okänd för mig, har sedan dess utkommit med Foucault and Liberal Political Economy: Power, Knowledge and Freedom (Oxford University Press, 2025).
Jag ska från början säga att det inte är någon läsfest. Det är en tung filosofisk text som förutsätter stora förkunskaper. Jag har fått jobba mig igenom den. Men eftersom jag hade sett så mycket fram emot den och eftersom jag tycker att temat är så intressant har det ändå varit upplysande läsning. Inte minst som att den vänder upp och ned på relationen mellan just klassisk liberalism och postmodernism.
Man kan illustrera borgerlighetens förhållande till postmodernismen över tid genom Timbros utgivning. I essän Den fula ankungen från 1997 skrev Carl Rudbeck, dåvarande redaktör för Smedjan, att ”[l]iberalismen är den ideologi som lättast låter sig förenas med den postmoderna attityden”. Han menade att liberalismen är postmodernismens politik och postmodernismen liberalismens estetik. Det här var på 1990-talet, med en liberal och reforminriktad borgerlighet.
Borgerligheten höll fortfarande på att göra upp med centralismen och det socialdemokratiska greppet om offentligheten. Vi hade fått låna makten 1991–94 och bidragit till att i grunden stöpa om landet, men var fortfarande djupt försjunkna i en liberal kritik av Sossesverige. Då var postmodernismens maktkritik och pluralism opportun för svensk borgerlighet.
Under 1990-talet var postmodernismens maktkritik och pluralism opportun för svensk borgerlighet.
Om vi åker ett och ett halvt decennium framåt i tiden är budskapet det motsatta. 2013 kom Johan Lundbergs Ljusets fiender i vilken Foucault avfärdas i svepande termer. Tio år senare publicerades Steven Hicks bok Postmodernismens förklaring, som till och med har Foucault i undertiteln. Nu var det kulturkrig för hela slanten.
Visst, jag håller med om att vänsterns förkastande av upplysning och förnuft är problematisk. Identitetspolitiken är destruktiv. Men samtidigt kan jag inte släppa det här med skepticismen. De konservativa som säger att en fransk revolution som ballade ur i terror och att en rysk statskupp som gav något ännu värre var upplysning på syra, har kanske en poäng. Jag tror att det finns en samhörighet mellan den klassiska liberalismens och postmodernismens maktkritik. När en sossepamp identifierar ett problem å andra människors vägnar och sedan dessutom har arrogans nog att beskriva hur problemet ska lösas känner jag en kombination av Foucaults kritik av de stora berättelserna och Hayeks ”the pretence of knowledge”. Och när en klassiskt liberal på allvar går i dialog med en fransk postmodern tänkare blir jag, som fransmännen säger med sitt ofta alltför sexuella språkbruk, förförd.
Men varför bry sig om en fransk vänsterintellektuell som varit död i flera decennier? Pennington motiverar detta inte bara med sitt, i egenskap av klassisk liberal, personliga intresse för Michel Foucault, utan också för att fransmannen är den förmodligen mest inflytelserika tänkaren inom samhällsvetenskap och humaniora de senaste 60 åren eller så. Han är mer citerad än alla nobelpristagare i ekonomi, sammanlagt.
Foucault dog för tidigt, men i slutet av sitt liv höll han ett antal föreläsningar som utgavs postumt. I dessa närmade han sig den klassiska liberalismen, så till den milda grad att många vänstertyckare varnade för ”nyliberalism”. Faktum är att det uppstått en hel litteratur kring Foucault och liberalismen.
Pennington ställer sig vid sidan om debatten om huruvida Foucault var liberal eller ej. I stället har han två ärenden: dels att förklara för liberaler att postmodernismen inte nödvändigtvis är deras fiende, dels att visa för postmoderna att liberalismen inte måste vara en motståndare. Tvärtom skissar han på en slags fusion av två idétraditioner som har mer gemensamt än de flesta verkar tro.
***
Vanligtvis brukar man placera klassiska liberaler i en av två kategorier. För det första rättighetsbaserade tänkare som utgår från icke-aggressionsprincipen. Tänk Robert Nozick. För det andra konsekvensetiska tänkare som menar att marknader och civilsamhälle är överlägsna politiken. Tänk Milton Friedman. Det finns enligt Pennington – och här håller jag med – en tredje variant, ”en icke-rationalistisk gren (av liberal politisk ekonomi) som betonar kulturell och ekonomisk pluralism, såväl som radikala gränser för mänsklig kunskap om jaget och samhälle”. Pennington ansluter sig till denna skola, med österrikaren F A Hayek i fokus, och skapar en ny variant av klassisk liberalism, en postmodern sådan.
I en särskilt intressant passage resonerar Pennington kring begreppet kreativ förstörelse och entreprenörskap, två begrepp centrala för en annan österrikisk ekonom, Joseph Schumpeter. Han noterar att många postmoderna kritiker av auktoritet sällan har några idéer om ekonomi. De förespråkar kulturell kreativ förstörelse och entreprenörskap, men tenderar att ignorera ekonomins behov av densamma. Det borde de inte göra.
Postmoderna kritiker förespråkar kulturell kreativ förstörelse och entreprenörskap, men tenderar att ignorera ekonomins behov av densamma.
Även på andra sidan finns det lärdomar att dra. Ta en klassisk äldre högerman med kulturkrigsböjelser som är aktiv på Facebook. Sådana tenderar att, om de vet vem han var, hata Foucault lika intensivt som de hatar Greta Thunberg, eller de tenderar att ha en lika avog inställning till postmodernism som till överdriven klimathysteri. De två företeelserna placeras i samma kategori: flumvänster.
Det borde de kanske inte. För när Greta Thunberg säger ”lyssna på vetenskapen” och hennes meningsfränder vill avskaffa demokratin med samma argument, då skulle Foucault förmodligen varna för scientism, det vill säga överdriven tro på vetenskap. Den franske filosofen förnekar inte vetenskapen, men är skeptisk och vill inte ge den makt över våra liv. Det kanske är så att vi värmer upp planeten, men vi bör inte acceptera att ge vetenskapsmännen makten över oss, inte ens diskursivt. Det finns ingen för alltid fastslagen kunskap, utan vetenskapen är en ständigt prövande process där olika hypoteser testas och tävlar mot varandra. Låter det bekant? Om så är fallet beror det kanske på att Hayek resonerar ungefär likadant.
Med hjälp av foucauldianska idéer, begrepp och perspektiv skissar Pennington fram ett tilltalande tankesätt som vänder upp och ned på det mesta, som att välfärdsstaten är en disciplinmekanism. Han föreslår helt enkelt en slags postmodern liberalism som är kritisk mot de rådande modernistiska varianter som dominerar i samtida politisk ekonomi, politisk filosofi samt de institutionella regimer som dessa främjar eller upprätthåller. Pennington använder alltså Foucault för att slå ett slag för radikal liberalisering av de västerländska samhällena och deras ekonomier. Något som, av naturliga skäl, nog får många att höja på ett och annat ögonbryn.
Trots den tunga läsningen är boken värd att kämpa sig igenom.