Idéer Krönika
Därför har DN Kultur fel om nyliberalismen
Vänstern brukade beskylla nyliberalismen för att ha orsakat högerpopulism. Numera heter det istället att nyliberalism är samma sak som auktoritär högerpopulism. Fredrik Segerfeldt läser DN Kultur och konstaterar att vänstern fortsätter att ha fel om liberalismen.
Det som skulle bli så bra. Efter Berlinmurens fall åkte vi liberaler segerrusigt genom decennierna som på en räkmacka. Inte bara hade vi besegrat ett system byggt på centralplanering och förtryck, dessutom hade kapitalismens spridning över världen i det närmaste utrotat den globala fattigdomen. En initial triumfatorisk eufori övergick så sakteliga i mättnad och orkeslöshet.
Och helt plötsligt fick vi en ny motståndare, en oväntad kraft som kom in lite från sidan. Den var så annorlunda att det ännu inte ens finns någon allmänt accepterad nomenklatura. Men vi vet alla vad det handlar om: en statskramande, antiliberal och kulturkrigande rörelse med motstånd mot en tänkt liberal elit, migration och handel som kärna. Den är, något motsägelsefullt, global till sin karaktär. Låt oss i denna text kalla den nyhögern.
Denna nya rörelse var inte bara en ideologisk motståndare utan vår själva motsats.
För oss kulturradikala och globaliseringsvänliga liberaler med minskad offentlig maktutövning som viktigaste prioritering var denna nya rörelse inte bara en ideologisk motståndare utan vår själva motsats. Trots denna uppenbara dikotomi står sedan ett tag tillbaka en strid om såväl denna krafts ideologisk-politiska tillhörighet som om orsakerna till dess framgångar. Vi återkommer till den. Låt mig först göra en omväg.
För vänstern var tiden efter murens fall så klart långt värre än för oss. Att deras system inte visade sig ha levererat något annat än Gulag och armod ledde till en hel del själsligt sökande. Vad i hela friden ska vi göra nu, frågade de sig.
En del försökte skriva om historien med påståenden om att välfärdsstaten – uppfunnen av en tysk konservativ och utvecklad av en brittisk socialliberal – i själva verket var en socialistisk uppfinning. På det sättet kunde den liberala demokratin med rättsstat och marknadsekonomi – genomgående liberala idéer – göras om till en om inte socialistisk så i alla fall en socialdemokratisk konstruktion. Eftersom det kapitalistiska väst hade både skola och sjukförsäkring var segern i kalla kriget också socialdemokratisk, uttrycktes det tunna halmstrået som. Socialismens kärna – att lägga produktionsmedlen i ”hela folkets händer” – suddades bort från fotografierna.
Men det skorrade av naturliga skäl så falskt att vänstern snart lämnade denna retorik bakom sig. I stället utvecklade de en ny strategi som gick ut på att strunta i historiematerialismen och i stället fokusera på mjukare frågor av mer eller mindre symbolisk karaktär. På andra sidan Atlanten ledde detta till wokeismen som spred sig till Västeuropa i allmänhet och Sverige i synnerhet: Trygga rum, strukturell rasism och vithetsstudier. För något decennium sedan var detta högsta mode. Men när de mest galna delarna av denna rörelse stärkte nyhögern och samhället gick i auktoritär riktning gick luften ur wokeismen.
Ett tredje steg för vänstern var därför att skylla nyhögerns framgångar på, mycket riktigt, nyliberalismen. Här anslöt sig vänstern till den typ av förenklade förklaringar som man ibland kan hitta till höger. Enligt den senares analys är det svensk migrationspolitik som gjort att liknande politiska krafter har haft framgångar i Indien, Brasilien, Ungern, Filippinerna och USA. Och enligt den förras narrativ är det nyliberalismen som gett skjuts åt nyhögern i Frankrike, Danmark, Italien, Österrike och Italien, de fem länder i världen med högst skattetryck. De uppenbara felsluten höll inte denna gång heller.
Som en sista strategi har vänstern splittrats i två. Den mer etablerade delen av arbetarrörelsen – läs socialdemokratin – anammar den auktoritära trenden och går, efter många år av förarbete från sådana som tidskriften och tankesmedjan Tiden och riksdagsledamoten Lawen Redar, fullt ut Blue Labour. Man lägger sig på så sätt helt nära Sverigedemokraterna och kombinerar migrationskritisk socialkonservatism med sin traditionella ekonomiska vänsterpolitik.
Den friare och mer ideologiska vänstern går en annan väg och hittar ännu ett ohållbart narrativ. Nu är linjen nämligen att nyhögerns framgångar inte är en konsekvens av nyliberala reformer, utan att nyhögern är nyliberalismen. Det är budskapet i en ny bok av den kanadensiske historikern Quinn Slobodian som Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis nyligen recenserade i Dagens Nyheter.
Slobodians tes är att det har skett en fusion mellan å ena sidan nyhögern med MAGA-rörelsen i centrum och å den andra sidan den klassiska liberalismen, som på andra sidan Atlanten oftast kallas libertarianism. Aretakis text framstår delvis som en vänsterns floskelbingo om nyliberalismen. Chicagoekonomerna var exempelvis fascister när de gav råd åt ledningen i Chile men inte kommunister när de gjorde samma sak åt ledningen i Kina, Javier Milei slaktar välfärd snarare än bekämpar fattigdom och marknaden påstås vara demokratins motsats snarare än dess syskon. Aretakis ger också en marginalfigur som Hans-Hermann Hoppe en långt mer central plats i amerikansk libertarianism än vad han har.
Men viktigare är att Aretakis bortser från den kraftiga kritik som Slobodian stött på, eftersom han klipper och klistrar för att få det att framstå som att tunga och centralt placerade liberala intellektuella skriver motsatsen mot vad som står i deras texter. Det är något som framgick redan för sex år sedan, när Slobodian för första gången i några artiklar dryftade de påståenden som nu utvecklats till en bok. I stället för att återge alla exempel länkar jag till två genomgångar, här och här, som grundligt visar att Slobodian är en ohederlig skribent som inte förtjänar att tas på allvar.
Aretakis egentliga ärende är så klart att slå på Tidökoalitionen, där liberaler samverkar med den svenska nyhögern. Det Aretakis missar är att detta samarbete är grundat på realpolitiska överväganden, inte ideologiska sådana. Hur mycket vänstern än klipper och klistrar.