Det är i slutskedet av valrörelsen 2010 och någon har fått en idé: Jimmie Åkesson ska spika upp partiets valmanifest på porten till riksdagen. En av hans närmaste medarbetare, Erik Almqvist, hänger med och berättar om inspirationen:

– Vi tycker att det finns en tydlig koppling till Martin Luther. Vi har tydliga idéer för hur vi vill att det här samhället ska förändras!

Väl framme vid entrén på Helgeandsholmen uppstår problem – porten visar sig bestå av glas och sten. ”Jag tog med mig den här spiken men nu inser jag att det blir ganska svårt att spika här”, konstaterar Åkesson och ber i stället vakten att lämna valmanifestet till talmannen.

***

”Åkessons person är en stabil gestalt i den politiska vardagen. Han är den som kan engagera partikadern till nya stordåd och ingjuta det förtroende som tar oss in i riksdagen 2006.”

Så motiverade valberedningen i februari 2005 sitt förslag till ny partiledare för Sverigedemokraterna: Jimmie Åkesson. En 25-åring från Sölvesborg som suttit i kommunfullmäktige sedan 1998, varit ordförande för ungdomsförbundet sedan 2000, varit medförfattare till partiprogrammet 2003 och stått som andra namn på vallistan till Europaparlamentet föregående vår. 

Nu skulle han ta över ett litet men luttrat parti. Det hade gått 17 år sedan grundandet och Sverigedemokraterna var numera representerade i ett dussintal kommuner. Medlemsantalet uppskattades till omkring 1 500 personer. I riksdagsvalet 2002 hade man passerat den efterlängtade enprocentspärren. I 2006 års val skulle valmyndigheten därmed ansvara för att partiets valsedlar fanns i varenda vallokal. Trots viss besvikelse över det senaste EP-valet (1,1 procent) fanns optimism i partiet. 

Åkesson lät som vilken partiledare som helst när han förklarade att hans uppgift nu var att överbrygga sprickorna i partiet.

Valberedningen var enad men partiet var splittrat. På ena sidan ”bunkerfalangen” som ville ha kvar örebroaren Mikael Jansson som varit partiordförande sedan 1995 och inte ville lämna och hade stöd från distrikten i Stockholm och Göteborg. På andra sidan “förnyarna” eller ”Skånefalangen” under ledning av Åkesson och hans gäng från studietiden i Lund: Björn Söder, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, men också med stöd av en ny generation stockholmare: Martin Kinnunen, Oscar Sjöstedt, Erik Almqvist.

Det blev votering på stämman i Norrköping och Åkesson vann med 91 röster mot 50. Jansson var både förvånad och besviken, medan Åkesson lät som vilken svensk partiledare som helst när han förklarade att hans första uppgift nu var att överbrygga sprickorna i partiet.

Jimmie Åkesson valdes till ledare i en tid då Sverigedemokraterna var socialt isolerade i så gott som varje skrymsle av samhället och där våld mot partiets företrädare var vanligt förekommande. I januari samma år hade ungdomsförbundets sekreterare slagits blodig i Stockholm. I mars krossades fönsterrutor medan partistyrelsen sammanträdde på Scandic utanför Helsingborg. Inför partistämman i Norrköping fick stadens kommundirektör hård kritik för att inte ha nekat SD att boka konferenslokalen Louis de Geer. På nationaldagen åt partiledningen middag på en hembygdsgård i Rottne utanför Växjö när AFA attackerade med basebollträn och tårgas. En upphaussad debatt i Almedalen (”Den mest kontroversiella debatten i Almedalen”, enligt en rubrik) mellan Åkesson och CUF:s ordförande Fredrick Federley blev till slut aldrig av, eftersom ingen lokal i Visby vågade boka ett SD-arrangemang (av rädsla för motdemonstranter). På hösten 2005 valde Transport att utesluta alla medlemmar som var aktiva Sverigedemokrater. 

”Vi har blivit allmänt villebråd utan stöd från samhället”, sammanfattade Åkesson i det tal vid Östercentrum i Visby som fick ersätta debatten med Federley. 

Ville man höra vänliga ord om Jimmie Åkesson fick man vända sig till hans motståndare i Sölvesborgs kommunfullmäktige, där han suttit sedan 1998. Socialdemokraternas  kommunalråd Heléne Björklund beskrev honom som “ung och begåvad”, “en trevlig kille” och “en mycket bra talare”. Sölvesborgspartiets Bo Sandqvist instämde: ”Jag får säga att Jimmie Åkesson är ganska skicklig och har stått sig bra i debatterna”. Mer kritisk var Moderaternas Jeppe Johnson: ”De är totalt onödiga. Jimmie Åkesson gör ju noll väsen av sig i fullmäktige”. 

Åkessons första möte med väljarna som partiledare blev kyrkovalet i september 2005. I samband med detta skrev han en debattartikel, den enda från Åkessons penna under året, som publicerades i Kristianstadsbladet. Där markerade Åkesson att detta minsann var ett viktigt val för hans parti:

Av den anledningen är vi naturligtvis djupt oroade över att våra fäders kyrka plötsligt blivit ett trossamfund bland alla andra och numera är att jämställa med islam eller scientologerna. Vi är också oroade över att ledarskiktet inom kyrkan ser det som viktigare att predika om extremfeminism, homosexuella äktenskap och amnesti för illegala invandrare än att ta tillvara sina medlemmars intressen och utgöra en fast punkt i en omvälvande och alltmer otrygg tillvaro.

Resultatet – 1,7 procent – framstår i efterhand som blygsamt men beskrevs av medierna som en ”succé” och Åkesson själv sade sig vara nöjd med partiets bästa resultat någonsin i ett nationellt val. Viktigare var uppmärksamheten från övriga partier. Det här blev det första av flera kyrkoval där nästan alla andra riksdagspartier försökte mobilisera sina väljare för att i första hand rösta mot just Sverigedemokraterna.

Och, det ska sägas, det fanns det många skäl att göra.

När Åkesson valdes till partiledare blev Tony Wiklander, även han ”förnyare”, vald till andre vice ordförande. I en intervju i Dagens Nyheter berättade Wiklander att han hade en 29-årig indisk adoptivdotter. Det fick den förre partisekreteraren Jimmy Windeskog, som även varit Åkessons företrädare som ledare för ungdomsförbundet, att gå till attack på sin blogg: ”Vilken trovärdighet har vi som parti när inte ens vice ordförande verkar avvisa mångkulturen?”

Partiets långsiktiga mål sades nu vara att ”återskapa Sverige som en svensk nation där svenskarnas intresse sätts i främsta rummet.”

Det slutade med uteslutning för partiveteranen Windeskog. ”Det är en viktig uppgörelse vi har framför oss, det är oerhört viktigt för vår trovärdighet inför väljarna att vi rett ut den här frågan före valet så vi slipper bråk om det”, kommenterade Åkesson, apropå att motstånd mot utomeuropeiska adoptioner ju faktiskt hade varit partiets politik fram till 2002. Partiprogrammet ändrades igen och partiets långsiktiga mål sades nu vara att ”återskapa Sverige som en svensk nation där svenskarnas intresse sätts i främsta rummet”, en marginell justering från den tidigare formuleringen som talade om ”Sverige som en svensk nation: såväl etniskt som kulturellt” [min kursivering]. Ett litet steg på vägen mot det som några år senare skulle kallas för ”öppen svenskhet”.

En annan som rök vid den här tiden var Reine Wikström, ordförande för partiet i Mölndal med bakgrund i Nordiska Rikspartiet och som hade varit öppen nazist på 1980-talet. Trots uniformsförbuden och den uppstramning som ändå kännetecknat Mikael Janssons år vid rodret var Wikström långtifrån ensam om att ha hängt kvar.

Det borde ha varit en omöjlig uppgift att göra det här partiet anständigt. Men, som det brukar heta, ingenting sker i ett tomrum.

***

År 2005 var den 6 juni för första gången helgdag. Nationaldagen hade funnits sedan 1983, men aldrig tillmätts någon större vikt. Nu hade riksdagen beslutat att det skulle bli ändring på den saken, och trots protester från såväl kyrkan (som ville ha kvar Annandag pingst) som LO och Svenskt Näringsliv, gett svenskarna en riktig nationaldag. 

Vad den skulle innebära var mer oklart. Riksdagens talman Björn von Sydow pratade om vikten av att fira det mångkulturella Sverige medan Folkpartiets Mauricio Rojas drömde om militärparader och satte sitt hopp till att invandrare skulle fira Sverige. 

För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna var det öppet mål. ”Det här är vårt 1 maj”, jublade de. Äntligen en dag för svenskar att fira svenskar. Och det var de, än så länge, ensamma om att tycka.

Några dagar efter Lucia 2005 presenterade Brottsförebyggande rådet rapporten ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet”. Rapporten gjorde ungefär vad som framgår av titeln, det vill säga jämförde statistik och försökte förstå skillnaderna mellan svenskar och invandrare. Det blev storbråk. 

Integrationsminister Jens Orback tyckte att rapporten inte hade beaktat sociala faktorer tillräckligt. Regeringens utredare Masoud Kamali menade att den överrepresentation som Brå ansåg sig kunna visa i själva verkat berodde på diskriminering av invandrare och att det var ”ytterst allvarligt att statliga myndigheter producerar oseriöst och ogrundat material förklätt i vetenskapliga former”. Han fick medhåll av kriminologen Jerzy Sarnecki. Och tidskriften Gringos chefredaktör Zanyar Adami skrev att det var sådana här rapporter som bidrog till uppdelningen mellan människor i samhället. I en intervju med ETC slog Brås utredare Peter Martens knut på sig själv för att slå ifrån sig anklagelsen att han på något sätt skulle ha öppnat för att brottslighet kan ha kulturella förklaringar.

Jimmie Åkesson behövde bara titta på medan andra krattade manegen för hans parti.

***

Jimmie Åkesson har varit politiker hela sitt liv. Det är inte belagt exakt när han blev medlem i Sverigedemokraterna. ”Någon gång våren 1995”, enligt honom själv, motiverat av att Mikael Jansson hade ersatt ex-nazisten Anders Klarström på partiledarposten: ”Jag kände till att det var partiledarbyte på gång och att Jansson ville göra om partiet till ett riktigt parti med vanliga människor och normala åsikter. Jag startade en lokalavdelning i Sölvesborg”, berättade han i en intervju med Niklas Orrenius 2010. Målet var tydligt från början:

Ja, det var att begränsa invandringen. Ta krafttag motbrottsligheten. Stärka familjen. Motståndet mot EU var det som fick mig att söka mig till partiet. Partiet hade väldigt dåligt rykte. Det förstod jag ju, det hade jag hört i skolan. Men nu fanns en ny ledare som hade ambition att göra om partiet.

Redan som nittonåring valdes han 1998 in i kommunfullmäktige i Sölvesborg som enda ledamot från SD. Under den första mandatperioden skrev han sju motioner – om folkomröstning om flyktingmottagning, om gratis trygghetslarm för funktionshindrade och om slopade politikerarvoden – men fick, förstås, aldrig någon annan att rösta för dem. Under tiden bodde han mest i Lund där han pluggade statsvetenskap med Mattias Karlsson och tillsammans med Richard Jomshof och gamle kompisen Björn Söder var en del av det som kom att kallas ”de fyras gäng”. 2000 valdes Åkesson till ordförande för ungdomsförbundet och 2002 blev han omvald till kommunfullmäktige, den här gången i sällskap med ytterligare en ledamot i Sölvesborg och åtskilliga andra i Skåne. 2005 köpte han hus i Sölvesborg, i samma kvarter där han hade vuxit upp. 

De första åren som partiledare handlade mycket om att ”slänga ut kängor”.

De första åren som partiledare handlade mycket om att ”slänga ut kängor”, det vill säga utesluta medlemmar som avslöjades ha rasistiska sympatier och alltför grova yttranden. Det var ett tålamodsprövande arbete, särskilt som framgångarna dröjde. Riksdagsvalet 2006 blev en besvikelse och Åkesson fick sitta en tredje period i Sölvesborg. Där ägnade han valåret 2010 en hel del kraft åt att försöka hindra kommunen att sälja mark till den rumänsk-ortodoxa församlingen som önskade bygga en kyrka: ”byggnaden är säkert jättefin i Rumänien”, sa Åkesson, men inte i Sölvesborg: ”Den kommer att förfula vår kommun”.

Det stora genombrottet krävde att Åkesson lade sig precis på gränsen till vad som gick att säga i offentligheten. En debattartikel i Aftonbladet i oktober 2009 gjorde jobbet. ”Muslimerna är vårt största utländska hot sedan andra världskriget”, löd den av Aftonbladet tillspetsade rubriken, och sedan kunde Åkesson nöjt titta på medan tidningens ansvarige utgivare Jan Helin försökte förklara varför han publicerade en debattartikel som han själv ansåg var rasistisk, samtidigt som SD inte tilläts annonsera med just detta budskap.

I efterhand vet vi att det var där och då som SD tog klivet över fyra procent i opinionsmätningarna för att sedan aldrig mer behöva titta bakåt. ”Helineffekten”, som Jimmie Åkesson själv benämnde det.

***

”Vägen, som vi alla minns, har varit lång och svår, nu kommer det vi väntat på i över tjugo år.”

SD.s vallåt från 2010 är det kanske inte så många som kan nynna på idag. Däremot blev ”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la” en klassiker redan under valnatten. 

Valåret 2010 präglades av ett mycket högt tonläge och en mobilisering mot ett enskilt parti som saknar motstycke i svensk politisk historia. Samtliga riksdagspartier, samtliga ledarsidor och samtliga kultursidor tog reservationslöst avstånd från Sverigedemokraterna, från Sverigedemokraternas företrädare och i princip samtliga inslag i partiets politik. 

Få bemötte dem däremot i sak. Mycket kraft ägnades istället åt metadebatter. Var det rätt eller fel att debattera med SD? Var de fascister eller inte?  I vilka sammanhang skulle SD beredas utrymme? Det blev nobben både från Nobelfesten, Pridefestivalen, Expressens valstuga på Sergels torg och från SVT:s slutdebatt. Det sistnämnda gjorde Åkesson så upprörd att han försökte sälja sin tv på Tradera. Han hann få ett 70-tal bud innan annonsen togs bort av plattformen på grund av att den ansågs politisk.

Under slutskedet av valrörelsen eskalerade konfliktnivån. SD tvingades ställa in möten i bland annat Göteborg, Trollhättan, Norrköping, Karlstad och Eskilstuna. I Malmö kastades ägg och bengaler. I Stockholm och Jönköping genomfördes möten under skydd från kravallpolis och mot en ljudmatta av vuvuzelor, nyckelknippor och skrik.

”Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”, kommenterade statsminister Fredrik Reinfeldt nyheten att en SD-kandidat i Malmö skulle ha knivskurits i sitt hem.

De upphetsade stämningarna hängde kvar efter valet. Lars Ohly bjöd på tv-historia när han vägrade låta sig sminkas samtidigt med Jimmie Åkesson under valvakan. Kort därefter krävde både Vänsterpartiet och Miljöpartiet att slippa ha lokaler i samma riksdagskorridor som SD (ett krav som beviljades). I samband med riksmötets öppnande gav Stockholmsbiskopen Eva Brunne i sin predikan stöd åt de tusentals som demonstrerat mot SD, vilket fick Åkesson och flertalet nyvalda SD-ledamöter att i protest lämna Storkyrkan.

En av få som redan då förmådde problematisera reaktionerna var Maciej Zaremba. I oktober 2010 reflekterade han i DN över vad som hade hänt:

Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren. Under de första dagarna efter valet såg det faktiskt ut som om SD skulle oskadliggöras med ungefär samma metoder som detta parti tänker sig för att rensa Sverige från muslimer: diskriminering, social utfrysning och demonisering.

I numerära termer gjorde SD en blygsam riksdagsentré. 5,7 procent var mindre väljarstöd än vad Kristdemokraterna (7,1) och Ny demokrati (6,7) klev in med 1991 och likvärdigt med Miljöpartiet 1988 (5,5). Men det räckte för att bli sjätte största parti i Sveriges första åttapartiriksdag. Och det räckte mer än väl för att lyckas riva upp ett stort hål i den nationella självbildens väv.

”Till den som tycker om Sverige: Rösta inte på Sverigedemokraterna. Släpp inte fram hatet”, sa Reinfeldt på sina valmöten. ”SD är en osvensk företeelse och ska så förbli”, sa Mona Sahlin i den första partiledardebatten i riksdagen. Tillsammans med alla övriga partiledare frontade de Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj i valrörelsens slutskede. Sverige var tolerant och mångkulturellt och så var det med det.

“SD är en osvensk företeelse och ska så förbli”, sade Mona Sahlin i den första partiledardebatten i riksdagen.

Sverigedemokraterna stod vid denna tid inför en dubbel utmaning. Dels representerade man en alternativ Sverigebild, en som av många ansågs passé och som var svår att exemplifiera utan att det blev lite smålöjligt, vare sig det handlade om Mattias Karlssons försök att ruska liv i utdöda aktiviteter som stångstötning eller Björn Söders tårögt tröstlösa jakt på en sillamacka bland all utländsk mat på Malmöfestivalen. Det blev inte bättre av försöken att exemplifiera det osvenska med en nationalidol som Zlatan Ibrahimovic.

Dels var det svårt att få någon som helst gehör för nationalismen som en politisk idé, när alla andra bekände sig till universella principer och inte ville acceptera själva utgångspunkten för debatten, vilken avfärdades som uttryck för fascism eller åtminstone främlingsfientlighet. I verkligheten var förstås inte skillnaderna så stora, politiken utgick mellan 2005 och 2015 från nationalstaten, inte ens Miljöpartiet arbetade på allvar för öppna gränser eller medborgarskap för alla, men det var förtvivlat svårt att få till en begriplig debatt.

Enklare då att hålla sig till att prata om invandring. Sverigedemokraterna liknade ännu 2010 ett enfrågeparti. Utöver minskad invandring gick partiet till val på äldrefrågor och brottslighet, men båda dessa handlade i praktiken också om minskad invandring. Satsningar på äldre skulle bekostas genom minskad invandring – vilket var budskapet i den reklamfilm som TV4 stoppade och som, tack vare debatten som följde, såklart blev den mest sedda politiska reklamen i Sverige på många år. 

SD presenterade i valrörelsen en rapport som visade att nästan varannan dömd våldtäktsman var invandrad och Åkesson associerade skickligt begrepp som massinvandring och våldtäktsvåg. Även här nappade medierna och gav god draghjälp. Våldtäktsrapporten fick ”rött ljus” i Svenska Dagbladets faktagranskning och Expressen satte på nyhetsplats rubriken ”Fel, fel, fel”. Och i Agenda suckade en överlägsen Gudrun Schyman över hur ”genant” det var att behöva debattera mot någon ”som var så okunnig”, som Åkesson. Retorikexperterna, flitigt förekommande i media vid den här tiden, gav Schyman segern.

Våldtäktsrapporten fick “rött ljus” i Svenska Dagbladets faktagranskning och Expressen satte rubriken “Fel, fel, fel”.

SD tog heller inte ställning mellan blocken. ”Om man tvunget ska placera oss på en vänster-högerskala kan man säga att vi står till vänster när det gäller ekonomiska frågor, men till höger när det gäller värdefrågor”, svarade Jimmie Åkesson efter att Mona Sahlin i sitt första maj-tal hade försökt placera in SD som ”det femte högerpartiet” i Sverige. Denna linje höll partiet genom hela valrörelsen. I Almedalen, där Åkesson talade på Donners plats inför en gles skara, kritiserade han först och främst Fredrik Reinfeldt. I en intervju med Sydsvenskan i valrörelsen utvecklade han resonemanget något: ”Vi har hämtat tankegods både från höger och vänster. Fördelningspolitiskt står vi ganska nära den traditionella socialdemokratin med folkhem och offentligt finansierad generell välfärd. Tar vi värdefrågor står vi nära Kristdemokraterna, även om jag tycker de har fegat ur när det gäller vårdnadsbidraget.”

Som enfrågeparti kunde man också unna sig lyxen att ducka besvärliga frågor. Utrikespolitik saknades exempelvis helt i partiets valmanifest: ”Vi har medvetet valt bort det. Valundersökningar vid förra årets val visar att noll procent av våra väljare tycker att utrikespolitik är en viktig fråga”, kommenterade Åkesson.

Så långt var det rätt tänkt. Sha-la-la-la.

***

Tio år in i partiledarkarriären var Jimmie Åkesson utmattad. Rent kliniskt. Mellan oktober 2014 och mars 2015 blev han sjukskriven på heltid. Mattias Karlsson fick vikariera och leda partiet genom en av de mest dramatiska perioderna i svensk politik.

SD hade haft en tuff första mandatperiod i riksdagen med ständiga granskningar och skandaler (när järnrörsskandalen briserade hösten 2012 började många räkna ut partiet). Inga sprickor syntes heller i de andra partiernas avståndstagande; samarbete var alltjämt uteslutet och SD gavs få tillfällen att fälla avgörandet i riksdagsvoteringarna. 

Trots, eller kanske tack vare, detta blev valet 2014 en succé: 12,9 procent, tredje största parti och en ännu större chock för etablissemanget än 2010. 

Nu öppnades möjligheter på allvar. Men Åkesson var slutkörd. Bakom sig hade han en intensiv valrörelse och en mandatperiod där han dessutom hade kört dubbelt: han satt nämligen kvar i kommunfullmäktige hemma i Sölvesborg fram till valet 2014. Och så hade han hunnit gifta sig och bli pappa. Några timmar före slutdebatten i SVT avslöjade dessutom Ekot att Åkesson spelade på nätcasinon för stora belopp. ”En väckarklocka”, kommenterade Åkesson. I mitten av oktober gick det inte längre. ”Jag behöver ladda om, och för att göra detta behöver jag också ta paus på riktigt”, skrev Åkesson i ett öppet brev till partimedlemmarna. 

Under sjukskrivningen hann Åkesson se SD fälla den rödgröna regeringens budget (påhejade av Åkesson som skrev ”Give them hell” i ett textmeddelande till Björn Söder) och Stefan Löfven utlysa extra val som han sedan avblåste för att i stället ingå Decemberöverenskommelsen med Alliansen och Miljöpartiet. Sverigedemokraterna var trots valframgången tillbaka på ruta ett. Kvar i kylan. 

Dessutom bråkades det internt. Björn Söder lämnade först efter övertalning ifrån sig rollen som partisekreterare till Richard Jomshof och klyftan med ungdomsförbundet växte till ohållbara nivåer, innan kulmen nåddes i maj när ordföranden Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne uteslöts med hänvisning till ideologisk avvikelse. Medierna hade heller inga problem att hitta källor som både kritiserade Mattias Karlssons ledarstil och ifrågasatte huruvida Åkesson verkligen skulle kunna komma tillbaka.

Återkomsten blev också försiktig. Först i juni stod Åkesson i riksdagens talarstol igen. På ett plan var det mesta sig likt. Åsa Romson vägrade skaka hand. Stefan Löfven gick till attack om partiets nazistiska rötter. Åkesson sade sig i intervjuer fortfarande stå lika långt ifrån alla de andra partierna. DÖ var om något evidens för att ”sjuklövern” faktiskt existerade på riktigt (även om det sjunde partiet, Vänsterpartiet, inte heller fick vara med).

Men på ett annat plan var den stora förändringen redan igång. Redan före jul hade Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund föreslagit en övergång till tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar. Under våren anslöt sig Liberalerna och Moderaterna. Moderaterna började även prata om tiggeriförbud. I maj publicerade DN en undersökning som visade att endast en minoritet av alla Allianspartiernas väljare stödde isoleringen av SD. Missnöjet med Decemberöverenskommelsen bubblade inom både M och KD. Flera ledarsidor – Dagens Industri, Svenska Dagbladet – började försiktigt öppna dörren mot någon form av framtida SD-samarbete. 

En undersökning från DN visade att endast en minoritet av Allianspartiernas väljare stödde isoleringen av SD.

Under tiden lyfte SD till nya rekordnivåer i opinionen. Under sommaren snuddade man vid 20 procent. Målet är att bli störst, sade Åkesson i sitt Almedalstal och för första gången framstod det som ett realistiskt, rentav troligt, scenario. Efter att ha i övrigt ha ägnat Almedalen åt att visa upp en mjukare sida av partiet (med fokus på barnfamiljerna) återtogs initiativet i invandringsfrågan vid Åkessons sommartal i Sölvesborg där han efterlyste en folkomröstning om invandringen.

Det var ett revanschistiskt tal. Åkesson pratade om föraktet mot hans parti och dess väljare, men att vinden nu hade vänt: ”Svenskarna reser sig. Nu räcker det, nu har vi fått nog”. Därför, sade Åkesson, måste partiet nu visa att de också kan ta ansvar. Nästa steg är nämligen regeringsmakten.

Det mesta som sedan skedde tycktes gå SD:s väg. Decemberöverenskommelsen sprängdes inifrån. Flyktingkrisen ledde till sensationella tvärvändningar i inrikespolitiken, där statsministern på några veckor bytte position från ett Europa utan murar till att utlova en migrationspolitik på europeisk miniminivå. 

”Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att föra en politik som ger en ökad invandring”, hade Mattias Karlsson sagt på presskonferensen i december 2014 där han meddelade partiets besked. Men nu fanns inte längre någon tänkbar regeringskonstellation som inte likt SD skulle vilja minska invandringen. Normaliseringen såg ut att vara en formsak.

***

När Jimmie Åkesson våren 2020 firade femton år som partiledare var förvånansvärt lite förändrat. Han stod alltjämt långt ifrån makten. Decemberöverenskommelsen övergavs visserligen hösten 2015 men levde i praktiken kvar till valet 2018 och följdes 2019 av Januariavtalet. När Anna Kinberg Batra i januari 2017, mer än ett år efter flyktingkrisen och ett halvår efter att nästan varenda partiledare kommit ut som nyfrälst nationalist under en förvirrad Almedalsvecka, försökte häva Moderaternas samtalsförbud med SD blev det panik i partiet. Ett opinionsras följde, som ledde till hennes avgång. Efterträdaren Ulf Kristersson tog under sitt första år inga steg i riktning mot att öppna för samarbete. Så sent som i juni 2018 ägde det beryktade mötet med Hédi Fried rum, som sedan blev föremål för en seglivad svekdebatt.

Valet 2018 hade dessutom blivit en besvikelse. SD blev inte alls största parti utan tycktes ha parkerat på tredjeplatsen. Det blev heller inte, som tidigare, en fördubbling av föregående valresultat utan en med partiets egna mått blygsam ökning från 12,9 till 17,5 procent. Hade Åkesson tagit partiet så långt det gick? 

Det säger något om svensk politik att Sverigedemokraterna fortsatt att vara ett så laddat parti långt efter att de särskiljande sakfrågorna förlorat sin elektricitet. Jag har under arbetet med den här texten gjort omfattande nedslag i mediearkiven under framförallt tre kalenderår: 2005, 2010 och 2015. Det mest slående är kontinuiteten i vad som skrivs om och vad som sägs av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, samtidigt som kontexten i flera fall förändras dramatiskt.

En kärnfull sammanfattning är således att det är Sverige och inte Jimmie Åkesson som har förändrats.

Samtidigt måste en sådan slutsats kvalificeras. Jimmie Åkesson började sin partiledartid med att förflytta sitt parti vänsterut i ekonomiska frågor, för att sedan under lång tid parkera i mitten av vänster-högerskalan. Först någon gång under andra halvan av 2010-talet påbörjas en förflyttning högerut som ingalunda är radikal, men ändå tillräcklig för att från 2022 kunna ingå i ett anmärkningsvärt friktionsfritt budgetsamarbete med en borgerlig regering.

Den mest radikala förskjutningen har tveklöst ägt rum inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Så sent som 2010 hade partiet få åsikter utöver att lämna EU och stå utanför Nato. Ännu 2015 var Swexit en självklarhet och SD röstade i Bryssel nej till associationsavtal med Ukraina eftersom dessa syftade till att landet i en framtid skulle kunna bli EU-medlemmar, vilket SD inte ville veta av. Tio år senare låter Sverigedemokraterna som Moderaterna när det ska diskuteras utrikespolitik.

En kärnfull sammanfattning är således att det är Sverige och inte Jimmie Åkesson som har förändrats.

Det sistnämnda ska ingalunda underskattas. Det är en förändring som förutsatt omprövning av kärnan i partiets ideologi: nationalismen och nationalstatens suveränitet. Ska man ta Åkesson på orden var det just EU som motiverade honom att för trettio år sedan välja ett högerextremt parti.  

Men när det gäller synen på migration, globalisering, mångkultur och nationell sammanhållning har väldigt lite förändrats. Åkesson har tillfört sitt parti, och därmed även invandringsfrågan, en socialkonservativ dimension. I praktiken betyder partiets ståndpunkter dock samma sak som när han tillträdde, och – vilket Åkesson själv inte motsäger – ungefär samma sak som när partiet bildades.

Att en stor riksdagsmajoritet numera endast på marginalen avviker från denna linje är en gigantisk förskjutning av samhällsdebatten. Hur stor betydelse Jimmie Åkesson personligen har haft kan diskuteras. Det är slående hur passiv han själv har varit i relation till de andra partierna. Det var de som, till sist, fick komma till honom, inte tvärtom. Och det var ledarskribenterna som gick först, i flera fall handlar det om flera års opinionsbildning innan borgerliga politiker till sist prövade att se vad som händer om man förhandlar med Jimmie Åkesson.

***

I en intervju med Expo i augusti 2010 berättade Mattias Karlsson om strategin bakom Åkessons mediala personlighet: ”Vi försöker bygga hans image kring hans personlighetsdrag som är att vara ganska lågmäld och resonerande”. Någon medieträning kom icke på fråga: ”Det skiner bara igenom”.

Jag vet inte om det är sant att Åkesson aldrig har medietränats. Han har tveklöst visat sig vara skicklig i att ducka obekväma frågor och att skylla på sin egen brist på kunskap om besvärande omständigheter snarare än att behöva ta ansvar för partikollegors bristande vandel. Han tillhör också den minoritet ledande svenska politiker som inte går in i en debatt överlastad med talepunkter. 

Hur lågmäld han framstår kan ifrågasättas. Retoriken mot politiska motståndare har ofta varit hätsk, retoriken mot media ibland närmast hatisk. Det löper en linje av oförsonlighet alltifrån när han kallade TV4:s Ulf Kristoffersson för ”rövskalle” i valrörelsen 2010 till när han så sent som häromveckan jämförde Kalla Fakta med Goebbels. Det är en retorik som placerar Åkesson betydligt närmare de utländska populistledare han förvånansvärt sällan har jämförts med.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Trots två böcker, otaliga intervjuer, utfrågningar, tal och debatter är det fortfarande svårt att teckna någon särskilt omfattande bild av Åkesson som ideolog. Hans tal är nästan alltid långa men framstår oftast inte som särskilt genomarbetade. Resonemangen går alltför sällan på djupet. En delförklaring bör nog sökas i den ständiga frånvaron av debattmotståndare att slipa argumenten emot.

Oavsett Åkessons styrkor och brister som politiker har han med sin uthållighet och måldmedvetenhet förtjänat en plats bland den svenska demokratins mest betydelsefulla politiker. Endast tre svenska partiledare har under efterkrigstiden stannat på sin post längre än Jimmie Åkesson: Alf Svensson, Tage Erlander och Bertil Ohlin. De kan alla, precis som Åkesson, sägas ha uppfyllt kriterierna för att vara ”en stabil gestalt i den politiska vardagen”. De var alla också konstanter i en föränderlig tid. Ingen kanske mer så än Jimmie Åkesson.

Omslagsfoto från Sverigedemokraternas valvaka 2010: Fredrik Sandberg/Scanpix