Andreas Birro:
Den upplysta despotins återkomst
Idéer Essä
Tänkare som förespråkar en form av auktoritär teknokrati växer fram både till höger och till vänster. De som förespråkar framstegstanken kan lockas av att idéerna kläs i upplysningens språkdräkt, men bör inte låta sig luras av den utopiska logiken, skriver Andreas Birro.
Från höger till vänster har en slags ohelig ideologisk allians vuxit fram som sätter sin tilltro till en upplyst despot, tanken om en envåldshärskare som sägs fatta beslut för samhällets bästa. Men dessa tänkare riskerar att begå samma tankefel som alla förespråkare av auktoritära ideologier: de förbiser den grundläggande poängen med demokratiska samhällen. Upplysningens idéer om rationalitet och framsteg har gjort mycket gott för mänskligheten, men vad händer när förnuftets makt blir ett alibi för maktmissbruk?
Till vänster är denna antidemokratiska och teknokratiska impuls i dag kanske bäst representerad av den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö, vars bok Från despoti till demokrati som släpptes förra året argumenterar för hur en auktoritär världsregering är det enda sättet att rädda mänskligheten. På högerkanten finns personer som entreprenören Peter Thiel, som talar om att upprätta en slags teknikpositiv feodalism där staten styrs av en verkställande direktör likt ett företag. Tännsjös globala despoti och Thiels teknofeodalism tillhör olika sidor av det politiska spektrat, men bottnar i många gemensamma ideal och förenas i att de båda går tillbaka till Platons idé om att en klass av upplysta intellektuella och filosofer skulle styra samhället.
Det som förenar dessa tänkare är inte bara viljan att ersätta demokrati med expertstyre, utan en tro på att samhället kan förädlas genom ett slags rationell elitism. Det är en återkomst av utopiskt tänkande i ny förpackning, men med gamla risker. Just denna förening av utopi och ideologi var något som den nyligen bortgångne författaren Mario Vargas Llosa varnade för. Vargas Llosa argumenterade för att det är kombinationen av utopism och tribalism som kan vara särskilt farlig, och hur båda kan leda till totalitära och förtryckande samhällen när de förenas, både till höger och vänster.
Just denna förening av utopi och ideologi var något som den nyligen bortgångne författaren Mario Vargas Llosa varnade för.
Utopism, enligt Vargas Llosa, har en tendens att driva människor att tro på en idealisk vision av samhället, en vision som ofta kräver radikal förändring och kan rättfärdiga förtryck eller våld för att uppnås. När denna typ av tänkande får dominera, riskerar samhället att delas upp i ett vi-och-dem-perspektiv, där de som inte omfattas av eller ifrågasätter den utopiska visionen betraktas som hinder eller hot. För Vargas Llosa innebar detta en allvarlig fara för den mänskliga friheten. Den utopiska logiken tenderar att ignorera pluralism och mångfald, och i stället kräva att individer underordnar sig en övergripande idé om det goda samhället. Han pekade på hur sådana idéer under 1900-talet låg till grund för totalitära regimer som fascismen och kommunismen, där en idealiserad samhällsvision rättfärdigade systematiskt förtryck av dem som inte passade in i den önskade framtiden. För honom var dessa idéer farliga eftersom de offrar individens rättigheter och friheter för ett abstrakt kollektivt mål. Samhällen som formas av denna typ av utopism tenderar att präglas av intolerans mot avvikande åsikter, minskad kreativitet och i förlängningen stagnation och fattigdom.
Än viktigare är att dessa auktoritära utopister missförstår demokratins verkliga styrka. De ger uttryck för en insulär perfektionism som saknar stöd i historien. Demokratins styrka ligger inte i att dess ledare alltid fattar rätt beslut, för det gör de inte. Fördelen är snarare att det finns inbyggda mekanismer för korrigering, eftersom ledarna ständigt riskerar att ställas till svars av väljarna. Dessa mekanismer sorterar över tid bort de sämsta besluten och de mest olämpliga ledarna. På kort sikt kan demokratier framstå som långsamma och ibland handlingsförlamade. Men på längre sikt tenderar de att fatta klokare beslut. En diktator, som omges av rädda ja-sägare, får sällan korrekt information och ifrågasätts inte ens när besluten är uppenbart skadliga. Den civila infrastrukturen som möjliggör öppen kritik, ansvarsutkrävande och maktdelning är en av demokratins största tillgångar.
Men vi som förespråkar det mänskliga framsteget riskerar att lockas av dessa nya teknokrater, just eftersom de sveper in sig i upplysningens språkdräkt. De talar förnuft, framsteg, frihet, men i praktiken leder de en antidemokratisk och illiberal rörelse. De utger sig för att vara försvarare av yttrandefriheten, men slår snabbt tillbaka mot dem som ifrågasätter eller kritiserar dem. Deras världsbild präglas ofta av en märklig dogmatism: att all teknologisk utveckling är obetingat god; att allt som kan byggas också bör byggas, att friktionsfri informationsspridning är ett högsta värde, oavsett informationens kvalitet, att integritet är ett föråldrat begrepp, att vi bör välkomna den dag då maskinintelligens överträffar människans. Även Tännsjö delar denna helt okritiska syn på vad tekniken kan komma att användas till, särskilt när det gäller AI.
Men det auktoritära system som de förespråkar födde aldrig några framsteg, och det var först när vi övergav det som uppfinningar och välstånd kunde växa fram i större skala. Monarkiernas och feodalismens tid präglades varken av teknologiska framsteg eller kulturell innovation, och samma öde hotar den framtid vi går mot. Om rikedom uppnås genom passivitet och hyresintäkter snarare än arbete och skapande, skapas incitament att bevara status quo snarare än att främja utveckling. Den som tjänar mest på att äga snarare än att göra blir mer intresserad av att skydda sina tillgångar än att bidra med något nytt. Feodalism föder stagnation. I ett sådant system antas allt av värde redan vara skapat, och därmed finns inget utrymme för verklig framåtrörelse.
Monarkiernas och feodalismens tid präglades varken av teknologiska framsteg eller kulturell innovation.
Och det är här vi ser hur drömmar om centraliserad kontroll och en idealiserad framtid ofta leder till det förflutnas mörka spektrum. Fascismens futurism var en sådan vision, en som förlorade all kontakt med verkligheten och i stället sökte tvinga fram en utopi genom radikal kontroll och förtryck. Synen på framtiden har ibland kommit i skymundan i kritiken mot högerradikala idéer, men Mussolinis ideologi inspirerades av en revolutionär tro på teknik, nämligen futurismen. Denna samhällsomstörtande livsåskådning grundades av den italienske poeten Filippo Tommaso Marinetti, som avskydde både jämlikhet och demokrati. Men han var inte konservativ i någon traditionell mening, det fanns nämligen föga som han, eller de andra inom den futuristiska rörelsen han grundade, ville bevara. Det hela handlade i stället om en slags perverterad besatthet av framtiden.
I sitt manifest från 1909 uttryckte Marinetti en radikal vilja att riva ner traditionella institutioner som museer, bibliotek och akademier. Han var en pionjär för den fascism som senare skulle ta över Europa och påverkade Mussolini. Hans ideologi skulle snart förverkligas när fascismen började utplåna dessa kulturella och intellektuella institutioner.
Under Mussolinis styre blev det ett mål att göra hela det italienska vardagslivet till en förlängning av den fascistiska ideologin. Allt från hälsningsgester till matvanor skulle bära prägel av den nya ordningen. Det var en totalitär ambition: att genomsyra varje aspekt av människors liv med statens idéer. Denna strävan påminner om det som Gudrun Persson beskriver i sin bok Det sovjetiska arvet, där hon visar hur sovjetkommunisterna försökte genomföra något liknande. Även där ville man låta ideologin forma vardagen in i minsta detalj. Språket blev ett politiskt verktyg. Människor döptes till namn sanktionerade av staten, som Marenglen (efter Marx och Engels), Ninel (Lenin baklänges) eller Revolda (från ”revolutionens barn” på ryska). Det är en tydlig påminnelse om hur revolutionära ideologier tenderar att söka total kontroll över både det yttre och det inre livet.
Idén att en ideologi bör genomsyra hela livet återfinns både hos förespråkare av global despoti, oavsett om de står till höger eller vänster. I de mest extrema delarna av miljörörelsen framstår självspäkande livsval ibland som viktigare än faktiska resultat. Samtidigt har Elon Musk, en person som delvis skriver under på Thiels teknofeodalism, 14 barn, och har till och med döpt en son till det obegripliga namnet X Æ A-12. Mönstret återkommer.
Jeffrey Phelps/AP
Samma världsomvälvande revolutionsromantik som vi vanligtvis hittat i den revolutionära kommunismen återfinns nu hos delar av den samtida akademiska vänstern. Det handlar inte bara om Tännsjö. Andreas Malm, lektor i humanekologi vid Lunds universitet, har länge hävdat att våldsamma metoder, kanske till och med terrorism, kan bli nödvändiga i kampen mot klimatkatastrofen. Även den slovenske filosofen Slavoj Žižek har använt liknande retorik: undergången är inte längre nära, den är redan här, och vi måste agera. Den kanadensiska statsvetaren Daniel. A. Bell slog igenom med boken The China Model där han ur ett vänsterprogressivt perspektiv argumenterade för diktatur av kinesisk modell. Donald Trumps omstöpning av amerikanska institutioner har också jämförts med den kinesiska kulturrevolutionen, bland annat av den svenska Kinakännaren Ola Wong.
Auktoritära impulser uppträder sällan med illvilliga förtecken. Tvärtom framträder de ofta som rationella, nödvändiga svar på kris. Men de leder nästan alltid till samma slutpunkt: en totalitär maktfullkomlighet där syftet upphöjs över medlen. I båda fallen rättfärdigas ett starkt, centraliserat styre som en nödvändighet för att hantera kriser som anses vara för stora för att lösas genom vanliga demokratiska processer. Detta innebär ett förtroende för teknokrati och expertstyre, där experter, snarare än folkvalda representanter, skulle ta de nödvändiga besluten för att hantera dessa hot.
Detta mönster är inte unikt för vår tid. Redan under upplysningen sågs förnuft, vetenskap och planering som vägen till samhällsfrälsning. Men samma idéer som lade grunden för demokrati och mänskliga rättigheter har i vissa tolkningar också öppnat för dogmatism och totalitära tendenser. Medan en idéhistorisk utvecklingslinje från den franska revolutionen leder till demokrati, mänskliga rättigheter, fria marknader och fred, leder en annan till marxismen, fascismen och rasbiologin. Upplysningen ledde till viktiga idéer om förnuftet, vetenskapen och individens rättigheter, men också till det skräckvälde som uppstod i den franska revolutionens spår, där människor tillhörande det gamla systemet avrättades på löpande band.
Det finns också en viktig skillnad mellan den franska och den skotska upplysningen i synen på centralplanering. Den franska upplysningen, med tänkare som Rousseau och Condorcet, präglades av en stark tilltro till förnuftets förmåga att omforma samhället enligt rationella principer. Här föddes idén om att människan kunde, och borde, planera fram ett bättre samhälle. I kontrast stod den skotska upplysningen, representerad av bland andra David Hume och Adam Smith, som betonade förnuftets begränsningar och vikten av gradvis, organisk samhällsutveckling. För dem växte ordning och institutioner fram spontant snarare än genom medveten styrning, och planering sågs ofta som ett hot mot den balans som uppstod genom individers fria samspel.
David Hume och Adam Smith betonade förnuftets begränsningar och vikten av gradvis, organisk samhällsutveckling.
Voltaire hyste en djup beundran för upplysta despoter och Rousseau uttryckte att man borde ”tvinga folk att vara fria”. Medan skottarna fokuserade på empirisk kunskapsinhämtning och common sense-filosofi, dyrkade fransmännen förnuftet genom en hårdför rationalism. Skottarna drog sig inte för att kritisera religionen när det krävdes, och många av dem omfattade en deistisk gudstro, en Gud som existerar men inte ingriper i världen. Fransmännen, däremot, var djupt antiklerikala och såg kyrkan som en del av det förtryckande etablissemanget. Där skottarna strävade efter att reformera monarkin och samhället gradvis, var fransmännen revolutionära i både anda och handling.
Den amerikanska självständighetskampen blev ett barn av den skotska upplysningen, med betoning på marknadsekonomi och individualism, medan den franska upplysningens idégods i högre grad lade grunden för den ryska revolutionen och marxismens framväxt. På många sätt kan man se Thiel och Tännsjö som representanter för den franska traditionen, snarare än den skotska. De auktoritära idéer som influerat Thiel och delvis även Elon Musk kan spåras till den amerikanske bloggaren Curtis Yarvin, som har kallat sin rörelse för Dark Enlightenment, den mörka upplysningen, som en medveten anspelning på de mest problematiska sidorna av upplysningstraditionen.
Ur ett vidare idéhistoriskt perspektiv framträder också en tydlig kontrast mellan det platonska, som kännetecknas av abstrakta idéer och filosofisk elitism, och det aristoteliska, som präglas av strävan efter den gyllene medelvägen samt en trevande empirism och metod av prövning och fel. Det är också här liberalismen och konservatismen möts, i sin syn på samhällets och mänsklighetens utveckling. Konservatismens mest betydande bidrag till den liberala och demokratiska idéhistorien är dess människosyn: att vi är ofullkomliga varelser som, trots våra överlägsna intellekt, ofta misslyckas med att leva upp till våra goda intentioner.
Liberaler bör akta sig för sekulära frälsningsläror som utlovar ett färdigt paradis på jorden. Ett fritt samhälle formas inte av slutmål, utan av stegvisa förbättringar, genom prövning, felsteg och lärande. Den transideologiska impulsen att ersätta självstyre med teknokratisk kontroll legitimeras ofta i upplysningens namn, men riktas mot dess demokratiska kärna. Mångfald, öppenhet och idéernas konkurrens är nödvändiga – för det bästa är ännu inte skapat, och vi vet inte vad det bästa är.
Det fria samhället bygger inte på perfektion, utan på pluralism, prövning och förbättring. Demokratin är långsam, men den skyddar oss från drömmar som slutar i mardrömmar.
Omslagsbilden är en AI-illustration gjord i Midjourney.