Ekonomi Krönika
Det är dags att uppdatera Sverigebilden
Den socialdemokratiska beskrivningen av Sverige har satt sig, både här hemma och internationellt. Men den bygger på felaktiga och förlegade föreställningar. Fredrik Segerfeldt går till statistiken och vederlägger myterna om den svenska samhällsmodellen.
”Det mest anständiga samhället någonsin.” Så brukar socialdemokratiska opinionsbildare uttrycka sig om Sverige, med det där outhärdligt självgoda tonfallet som bara kan finnas i arbetarrörelsen. Så skapas en bild av ett Sverige som väldigt socialdemokratiskt, som inte bara är lite bättre än alla andra utan också som ett land som funnit en medelväg mellan kapitalism och socialism och som lyckats skapa både en levnadsstandard och en välfärdsstat som är överlägsna den övriga världen.
Det här är en bild som inte bara återfinns i socialdemokratin, utan i stora delar av samhället och även i vår omvärld. Som när självaste New York Times härommånaden, med utgångspunkt i Sveriges framgångsrika techsektor, skrev en artikel om att Sverige kan visa resten av Europa hur man lyckas med företagande och tillväxt. Svaret, den politiska orsaken till den positiva utvecklingen, var genomgående den stora staten.
Denna föreställning bygger på en förlegad bild av vårt land, inte minst i förhållande till vår omvärld. För Sverige är ett av de länder som förändrats allra mest de senaste 30 åren eller så. Vi är numera ett liberalt land.
I fjol skrev Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi, en debattartikel om Ingvar Carlsson som en nyliberal pionjär. Den forne statsministern avreglerade kapital- och kreditmarknaderna, avskaffade valutaregleringen, accepterade en rörlig valutakurs och gjorde Riksbanken självständig.
Jonung har naturligtvis rätt. Men det är inte hela sanningen. Långt därifrån. För Sveriges förändringsresa är längre och mer omfattande än så. I denna krönika ska jag ta död på fyra myter om Sverige.
1. ”Medelväg mellan socialism och kapitalism”
Redan 1936 kom den amerikanske journalisten Marquis Childs bok Sweden – The Middle Way. I den beskrevs vårt ekonomiska system som en blandning av Sovjetunionens socialism och USA:s kapitalism. Det var en uppfattning som sedan blev vida spridd i den svenska allmänheten. Fram till åtminstone Sovjetunionens och kommunismens fall kallades Sveriges ekonomiska system ofta för ”blandekonomi”.
Denna bild kan man jämföra med det index över ekonomisk frihet som produceras årligen av den konservativa amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation. Det rankar 184 länder efter hur fria deras ekonomier är. Så här ser de tio topplaceringarna ut i 2024 års ranking.
- Singapore
- Schweiz
- Irland
- Taiwan
- Luxemburg
- Nya Zeeland
- Estland
- Danmark
- Sverige
- Norge
Sverige är enligt detta index alltså det nionde mest kapitalistiska landet i världen, ett av de länder som har friast ekonomi, även om det bara är de fyra främsta som klassas som helt fria och Sverige hamnar i gruppen mostly free. USA ligger först på 25:e plats.
Så har det inte alltid varit, utan vår ekonomi har sedan 1995 blivit långt friare. Indexets rangordning bygger på ett poängsystem. För att vara helt fritt ska man ha minst 80 poäng och för att bli mostly free ska man ha minst 70 poäng. Så här ser Sveriges utveckling ut:
Sveriges poäng i Index of economic freedom
På en hundrapoängsskala har Sverige sedan mitten av 1990-talet alltså gått från 61,4 till 77,5. Det är en stor förändring av ett lands ekonomi på bara några decennier. Europas snitt ligger på 67,2 och det globala snittet på 58,6.
Under en tjugoårsperiod fram till mitten av 1990-talet upplevde Sverige stagnation. 1995 var reallönerna lika låga som 1975. Men mellan 1995 och 2022 steg reallönerna med 70 procent. Ökningen av ekonomisk frihet gjorde livet bättre för svenskarna.
Indexet är sammansatt av tolv olika delindex, och Sverige klassas som fritt eller mostly free på alla utom tre. Precis som väntat är dessa tre undantag offentliga utgifter (repressed), skattetryck (mostly unfree) och arbetsmarknadens regleringar (moderately free). Sverige är en kapitalistisk ekonomi med en stor välfärdsstat och en reglerad arbetsmarknad.
2. ”Ett av världens rikaste länder”
En mening som många slänger sig med är att Sverige är ”ett av världens rikaste länder”. Det kanske är en definitionsfråga vad ”ett av” betyder och det beror också på vad man lägger i ordet ”rik”. Men om vi tittar på IMF:s statistik över det som kallas köpkraftsjusterad BNP per capita, som är det mest vedertagna måttet på välståndet i ett land, så ser vi att Sverige kommer först på 18:e plats, med inte ens hälften av den inkomstnivå som finns i världens rikaste länder.
Även om man tar bort mikroländer, arabiska oljestater samt ekonomier som utgör delar av andra länder, och tittar på BNI i stället för BNP för att undvika de missvisande siffrorna för Luxemburg och Irland, så kommer Sverige först på elfte plats. Det är dessutom en bra bit kvar upp till den absoluta världstoppen.
Vi är alltså inte ett av världens rikaste länder. I stället tillhör vi en grupp nordvästeuropeiska stater – Tyskland, Belgien och Österrike – som ligger en bit efter de allra mest välmående länderna som Schweiz, Singapore, USA och Norge.
3. ”Världens högsta skatter”
Ett av de allra vanligaste påståendena om Sveriges ekonomiska politik är att vi har världens högsta skatter. Det är inte sant.
Det som brukar kallas skattetryck är de samlade skatteintäkterna som andel av BNP. Då ser man hur stor del av ett samhälles resurser som kontrolleras av det offentliga respektive det privata. Så här ser siffrorna ut för 2022, det senaste året då data är tillgängliga.
Sverige har visserligen sju procentenheters högre skattetryck än OECD-snittet, men vi ligger inte i världstopp. Faktum är att vi kommer först på åttonde plats, nästan fem procentenheter lägre än ”ettan” Frankrike. Inte heller är det enbart nordiska länder som har höga skatter, utan på tio i topp återfinns även kontinentaleuropeiska ekonomier som Frankrike, Österrike, Italien, Belgien, Grekland och Tyskland.
Sverige är enligt detta index det nionde mest kapitalistiska landet i världen.
Även på detta område har Sverige förändrats kraftigt. Från en topp på 49,8 procent år 1990 (så sent som 2000 var vi uppe på 48,6 procent) har skattetrycket sjunkit till 41,4 procent enligt preliminära siffror för 2023. Det är den lägsta siffran sedan 1975, det vill säga på nästan 50 år.
Det här betyder inte att vi inte skulle behöva sänka skatterna, tvärtom.
4. ”Den mest ambitiösa välfärdsstaten”
Det finns också en bild av att Norden sticker ut jämfört med övriga Västeuropa när det gäller ambitionen för skattefinansierad social trygghet. Det stämmer inte, i alla fall inte om man tittar på de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP. I stället ligger vi först på tionde plats, nästan åtta procentenheter efter Frankrike.
Även här behöver vi alltså uppdatera vår världsbild.
Det här betyder inte att Sverige var ett bättre land när vi hade högre skatter och mindre ekonomisk frihet. Tvärtom. Under den period då Sverige var som sämst i detta avseende, 1970- och 1980-talen, föll vi från fjärde till tolfte plats i den internationella välståndsligan.
Det är viktigt att ha verkligheten klar för sig, att ens uppfattningar är uppdaterade och stämmer överens med data. Bilden av Sverige som ett särskilt socialdemokratiskt land som funnit den gyllene medelvägen mellan kapitalism och socialism, med inte bara högst levnadsstandard i världen utan också världens högsta skatter och världens mest omfattande välfärdsstat, är förlegad. Sverige är i stället ett av världens mest kapitalistiska länder, med ett skattetryck och en välfärdsstat i ungefär samma omfattning som övriga Västeuropa. Det är därför vi är ett ganska anständigt samhälle.