Det är inte en slump att ingen förstår regeringens vinstförslag
Få verkar begripa vad regeringens vinstförslag går ut på. Självaste statsministern har misslyckats med att beskriva det korrekt. Det mesta talar för att själva syftet är vilseledning: Ju lättare det blir att förstå regeringens förslag, desto tydligare skulle det bli hur extremt radikalt det faktiskt är.
”Hur ska jag kunna förklara för folk att ett företag inte kan gå runt med bara sju procents vinst? Jag förstår det inte ens själv.” Den frågan framfördes av en borgerlig riksdagsledamot så sent som i höstas. Nästan exakt samma fråga ställdes kort senare på Twitter av Aftonbladets Anders Lindberg: ”Kan nån förklara varför företag som får gå 7 procent i vinst skulle gå i konkurs?”. Uppenbarligen har såväl regeringens motståndare som dess tillskyndare svårt att förstå vad det beramade vinstförbudet egentligen går ut på.
Det är de inte ensamma om. Självaste Stefan Löfven uppvisade, när han i mitten av september gästade SVT:s Morgonstudion, en direkt felaktig bild av vinstförslaget. I direktsänd TV slog han fast att ”utredningen föreslår sju procent plus statslåneränta. Då är man någonstans på 9–10 procent”. På frågan om det kommer leda till att verksamheter går omkull svarade han: ”Nej, eftersom de allra flesta är ju inte ens uppe i de här nivåerna”.
Det var ett elegant hat trick av faktafel som statsministern levererade inom loppet av en halv minut. I själva verket föreslår varken utredningen eller regeringen någon begränsning av själva vinsten. Statslåneräntan ligger till att börja med runt en halv procent. Och som förslaget är konstruerat så är det ingen som helst tvekan om att det kommer leda till att friskolor och äldreboenden tvingas stänga.
Det är möjligt, och i så fall givetvis upprörande, att statsministern ljög medvetet. Men det kan heller inte uteslutas att han vid tillfället inte förstod förslaget. Det är svårbegripligt, och bygger på begrepp som aldrig använts för att mäta välfärdsföretagens ekonomi. I stället för vinster begränsar det ”avkastning på operativt kapital”, alltså en tänkt utdelning på pengar som investerats i, säg, byggnader men däremot inte i personalens löner eller fortbildning. Då dessa verksamheters huvudsakliga tillgångar är just personalen blir måttet meningslöst. Och översatt till traditionell vinst handlar det för de allra flesta företag om noll till två procent. För var fjärde företag innebär det ett krav att omedelbart gå med förlust.
Poängen är att vi inte ska begripa vilken extremt radikal idé som regeringen nu satt sitt bomärke på.
Joachim Landström, lektor i företagsekonomi vid Uppsala universitet och en av vinstutredningens experter, gjorde den 23 januari på Twitter ett tappert försök att förklara vad regeringen nu föreslår, vad som vore en skälig avkastning om man väljer att hålla sig till begreppet operativt kapital, och vilka effekter regeringens föreslagna nivå kommer att få. Vi ska inte här utsätta läsaren för hans matematiska formler, men slutsatserna är kristallklara. En skälig avkastning vore enligt Landström 48 procent, inte sju. Vidare slår han fast att någon överlönsamhet inte föreligger, och som avslutning konstaterar han att om vi tror på högkvalitativ skola behöver förslaget stoppas.
Detta alltså från utredningens egen expert.
Den intressanta följdfrågan lyder: varför valde inte regeringen en mer konventionell metodik och terminologi när de arbetade med ett förslag som grovt räknat omfattar en fjärdedel av den kommunala välfärden? De hade till exempel kunnat slå fast en procentuell gräns för aktieutdelning. Det enda rimliga svaret är: eftersom aktieutdelningen och överskotten i nästan alla verksamheter redan är så blygsam så hade det tvingat regeringen att medge hur onödig hela denna process är. Vänsterpartiet, som regeringen är beroende av, hade dessutom aldrig accepterat en åtgärd som knappt gör en repa i lacken på välfärdsföretagen. De hade omedelbart lämnat samarbetet, och därmed satt en redan bräcklig regering i svår gungning.
Det kreativa räknandet är alltså inte en bugg i regeringens förslag, det är förslaget. Poängen är att vi inte ska begripa vilken extremt radikal idé som regeringen nu satt sitt bomärke på, och att oppositionen ska rösta ner det i riksdagen. Därmed skonas regeringen, och landet, från regeringens förslag samtidigt som det ger Socialdemokraterna chansen att hudflänga de borgerliga för ”läckaget av skattepengar”.
Det här är politik när den är som allra sämst, och de borgerliga som fortfarande umgås med tankar på att samarbeta med socialdemokratin efter valet bör noga fundera över vad det är för sorts krafter de vill slå sig i slang med. Men framför allt måste väljarna förstå vilket oerhört bedrägeri Socialdemokraterna och Miljöpartiet har utsatt dem för.