Det är totalitärt att flytta makt från familjer till staten
Föräldraförsäkringen är en fråga som visar på den blinda fläcken hos delar av den samtida liberala rörelsen: tron på att det är staten som skall göra oss fria och att frivilliga gemenskaper, som familjer, är något dåligt som ska bekämpas. Denna typ av statsindividualism har i själva verket mycket litet med liberalism att göra.
Liberalism är ett av dessa många begrepp som på senare år tänjts och sträckts i alla tänkbara riktningar, blekts och vattnats ur så många gånger att det numera tycks kunna betyda lite vad som helst. Oftast syftar det, likt ”demokrati”, på sådant som sagespersonen gillar, men sådant vederbörande inte gillar stämplas som ickeliberalt.
Därför är det lovvärt att Matilda Molander, ledarskribent på Sydsvenskan, vars ledarsida kallar sig själv liberal, gör ett försök att definiera vad hon menar med begreppet. Hon sammanfattar sin definition i den slagkraftiga sentensen ”gör vad du vill så länge som det inte går ut över någon annan”. Det är en tämligen radikal definition av liberalismen, som kanske påminner mer om den ickeaggressionsprincip som ligger till grund för libertarianismen, än de gängse definitionerna (och praktikerna) inom den liberala traditionen.
Dessvärre följer inte Molander sin egen princip när hon i nästa andetag ger sig i kast med att argumentera för kvoterad föräldraförsäkring, mot KD-ledaren Ebba Busch Thors försvar för föräldrars självbestämmande. Föräldraförsäkringen skall vara kopplad till individer och inte familjer, menar Molander, eftersom ”ett liberalt samhälle består inte av familjer, det består av individer.”
Ett liberalt samhälle består av individer. Individer sluter sig samman i frivilliga gemenskaper där de frivilligt fattar gemensamma beslut, till exempel inom familjer.
Det är en märklig definition av ett liberalt samhälle, som rimmar illa med den ovan fastslagna definitionen av liberalism, och även med varje känt mänskligt samhälle på jorden, som bestått av såväl individer som av familjer. Ett liberalt samhälle, tolkat utifrån den intellektuella traditionen av tänkare som John Locke, Adam Smith, John Stuart Mill och F A Hayek, består naturligtvis av såväl fria individer som frivilliga gemenskaper såsom familjer. Det är tvånget som är liberalismens fiende, inte gemenskaperna.
Motståndet mot familjer hos vissa som definierar sig själva som liberaler är en av den samtida liberala rörelsens blinda fläckar. Den typ av liberalism som Molander företräder i sin argumentation för att staten skall reglera hur föräldrar fördelar föräldraledigheten sinsemellan, har mycket litet med den liberala intellektuella traditionen att göra och desto mer med den så kallade statsindividualismen i dess samtida socialdemokratiska tappning.
Statsindividualismen är den allomfattande välfärdsstatens grundideologi och går i korthet ut på att det är staten som gör individerna fria. Genom att överlämna sig helt åt statens godtycke befrias individerna från det förtryck som antas råda i alla andra former av gemenskaper där individer annars kan tänkas ingå. Det vill säga samma synsätt som präglar socialistiska ideologier. Staten gör makar oberoende av varandra, barn oberoende av sina föräldrar och gamla oberoende av sina barn. Genom ett ensidigt beroende av staten behöver välfärdsstatens undersåtar inte ingå frivilliga gemenskaper med sina grannar eller släktingar.
Socialförsäkringarna är det mest påtagliga uttrycket för denna samhällssyn och även den mest omfattande kostnaden i välfärdsstatens budget. Genom socialförsäkringssystemet får medborgarna via skattsedeln bekosta sitt eget beroende av det allmänna. I ett land där mer än hälften av de produktiva medborgarnas inkomster försvinner ned i det offentligas djupa fickor är dessutom möjligheterna för den som så önskar att finna alternativa lösningar, begränsade. Privata alternativ är endast alternativ för de med kapital eller mycket goda inkomster.
Beroendet av staten är inte heller ovillkorat. Tvärtemot den princip som Molander slår fast använder staten medborgarnas egna pengar till att styra deras privatliv, också in i de allra mest intima sfärerna. Föräldraförsäkringen är ett av de tydligaste exemplen på detta fenomen. Politiker och opinionsbildare tycker att människor lever fel och vill därför reglera hur de lever genom att diktera hur mycket av föräldraledigheten som var och en av föräldrarna har rätt att ta ut.
En sant liberal lösning vore naturligtvis att föräldrarna fick behålla sina pengar själva och löste försäkringsfrågan privat. Sannolikt skulle det försäkringsbolag som enbart erbjöd kvoterade alternativ inte vara det mest anlitade.
En sant liberal lösning vore naturligtvis att föräldrarna fick behålla sina pengar själva och löste försäkringsfrågan privat.
När försäkringskassorna växte fram runt förra sekelskiftet var det för övrigt i den civila sektorn, inom ramen för folkrörelserna, och inte en angelägenhet för staten och klåfingriga politiker. En återgång till ett sådant system vore något för en liberal ledarsida att driva, inte att politiker skall gå in och detaljstyra familjers inre liv med hjälp av pengar som först avtvingats dem av samma politiker.
Det finns som synes många invändningar mot föräldraförsäkringen som den är utformad i dag, men det kan aldrig vara en liberal linje att staten skall styra mer över människors privatliv. Ett liberalt samhälle består av individer. Individer sluter sig samman i frivilliga gemenskaper där de frivilligt fattar gemensamma beslut, till exempel inom familjer. Det kan aldrig vara mer liberalt att staten går in och fattar beslut över dessa individers huvuden än att de själva får besluta om sina egna förehavanden.
Statsindividualism är inte någon verklig individualism, bara stat.