Det fina våldet

”Jag skiter fullständigt i ett litet grillparty hos honom.” Så kommenterade Martin Fredriksson en brandbombsattack som den autonoma rörelse han var medlem i hade genomfört mot ett S-kommunalråd i Linköping. Tretton år senare vann Fredriksson det finaste priset för grävande journalister, Guldspaden, och blev nominerad till Stora journalistpriset. Däremellan hann han dömas för misshandel av en politisk motståndare.

Tretton år senare vann Fredriksson det finaste priset för grävande journalister, Guldspaden, och blev nominerad till Stora journalistpriset. Däremellan hann han dömas för misshandel av en politisk motståndare.

Varken Fredriksson eller hans forna vapendragare Mathias Wåg sticker under stol med sin bakgrund i våldsvänstern. Wåg, som var med och grundade Antifascistisk aktion (AFA) och som är dömd för en attack mot Dagens Nyheter, berättar gärna att han fortfarande samarbetar med organisationen. Ändå väljer både Aftonbladet och Expressen att anlita deras journalistkollektiv Researchgruppen, som Fredriksson nu lämnat.

Ola Sandstig, en frilansjournalist med lång erfarenhet från några av landets tyngsta redaktioner, jobbade med en artikel om Researchgruppen till nyhetsmagasinet Fokus. När han var i stort sett klar med reportaget avbröt tidningen samarbetet. Dåvarande redaktionschefen Anna Körnung ville inte berätta varför, utan ”identifierade vissa frågetecken” och ”kände [s]ig inte helt trygg med publicering”. Vidare gömde hon sig bakom uttrycket ”sammantagen bedömning”. Dåvarande chefredaktören, Martin Ahlquist, var lite mer konkret: ”Fokus ställer extrema krav på källkvalitet, intellektuell hederlighet, journalistisk verkshöjd och språklig kvalitet.”

Den egentliga orsaken var en Twitterstorm, skapad av den extremvänster som Sandstig granskade. Orsaken till drevet var att Sandstig hade mejlat den främlingsfientliga tidningen Fria Tider och frågat om den hade tillgång till ett förundersökningsprotokoll om Fredriksson.

Den egentliga orsaken var en Twitterstorm, skapad av den extremvänster som Sandstig granskade.

Det finns inget Expo för Vänsterpartiet och dess svansar, det vill säga en strukturerad och uthållig kritisk granskning av de vänsterextrema. Det är ett av skälen till att denna artikelserie är nödvändig, men det gör också researchen svårare. Man måste leta länge och använda en lång rad olika och ibland spretiga källor för att få ihop ett material som håller. Och i detta arbete leder Google en systematiskt till högerextrema sajter som Avpixlat eller, ännu värre, nazistiska Nordfront. Det är nämligen där det finns mest information om våldsvänstern. De två rörelserna lever i symbios med varandra.

Att använda sådana sajter som källor är naturligtvis att avråda (och inga sådana sidor är källor till någon uppgift i denna text). Men visst är det underligt att en granskning av två (före detta?) våldsbejakande extremister ställs in för att en av källorna i reportaget har sin utgångspunkt i en annan sorts extremism. Den ena sorten kan en respekterad frilansreporter inte ens tillfråga om ett myndighetsdokument. Den andra kan man vinna Guldspaden med. Det fina våldet.

För knappt trettio år sedan låg jag hoprullad på gatan hemma i Karlskrona för att skydda mig mot sparkar från ett gäng skinheads. En av dem blev identifierad och dömdes för misshandel. Dessutom har jag senare blivit hotad, flera gånger till döds, från såväl vänster som höger. Jag vet alltså av egen erfarenhet att grovt våld, särskilt politiskt sådant, är fruktansvärt. Den här texten handlar dock inte om våld, utan om den mediala inställningen till rörelser som brukar våld politiskt.

”AFA ser dig”

Platsen är Fristadstorget i centrala Eskilstuna. Det är mars 2012 och vi är en handfull demonstranter som en blåsig lördagseftermiddag protesterar mot politiskt våld. Inte en enda vänsterperson har slutit upp.

Bakgrunden var följande: Fredrik Nyqvist och en kamrat, båda aktiva i lilla Liberala partiet, hade blivit överfallna och misshandlade av fyra svartklädda män. Fredrik blev så kraftigt slagen att han blev medvetslös, fick hjärnskakning och blev tvungen att tillbringa natten på sjukhus. Han fick senare gå i terapi för att bearbeta våldet, allt medan förövarna skröt om överfallet.

Motivet till attacken var först oklart, men några dagar senare kom det bokstavligen som ett brev på posten, till en tredje medlem i Liberala partiet:

Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

Antifascistisk Aktion

För att göra budskapet ännu tydligare hade förövarna sprayat ”AFA ser dig” på dörren.

Vi byter ut två ord i brevet ovan: i första stycket ändrar vi ”arbetarklassen” till ”svenska folket” och i det andra gör vi om ”arbetarfientlig” till ”svenskfientlig”. Om det inte räcker, byt även ut ”liberal” mot ”socialistisk”. Vilka hade reaktionerna blivit då?

Vänstern lyste inte bara med sin frånvaro under demonstrationen på Fristadstorget. Uppropen, de långa indignerade texterna, Twitterdreven och statusuppdateringarna på Facebook uteblev. Förutom lokalpressens rapportering och en text på nyhetsplats i Expressen var det rätt tyst i svensk offentlighet om vänsterterrorn i Mälardalen, som även drabbade moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater.

För att göra budskapet ännu tydligare hade förövarna sprayat ”AFA ser dig” på dörren.

Två år senare blev det dock liv i luckan. För då gjorde Janne Josefsson ett reportage i Uppdrag Granskning om vänstervåldet och intervjuade bland andra Fredrik Nyqvist. Men ilskan riktades inte mot det antidemokratiska våldet, utan mot att det över huvud taget gjordes ett program på temat. Till och med inne på SVT ifrågasattes programmet: ”Men varför det? De gör väl någonting bra”, protesterade Josefssons kollegor.

I övriga delar av Mediesverige lät det bland annat så här: Sveriges Radio-journalisten Ametist Azordegan kallade Janne Josefsson nazist, i Dagens Arena menade Daniel Mathisen att Uppdrag Granskning ”sviker tittaruppdraget” och i samma tidning skrev Mikael Feldbaum: ”Vi med mörkt hår är inte rädda för AFA”. Fredrik Nyquist har mörkt hår. Det har även Rebaz Sanar, en då nittonårig moderat från Eskilstuna som bar på överfallslarm sedan han attackerats av våldsvänstern.

På SVT Opinion hävdade Daniel Wiklander upprört att Josefsson ställde fel frågor och hade fel perspektiv samt att antifascister har rätt till självförsvar. Wiklander förklarade inte varför dessa så kallade antifascister var tvungna att försvara sig genom att kasta molotovcocktails på Migrationsverkets bilar. 2014 gick generaldirektören Anders Danielsson, som tidigare var chef på Säpo, ut och krävde ökat skydd för myndigheten och dess personal, efter att 54 attacker av extremvänstern hade polisanmälts under två år. Inte heller förklarade Wiklander var självförsvaret låg i de giftbehållare som två mellanchefer på Arbetsförmedlingen fick inkastade genom fönstren i sina hem när familjen låg och sov.

Vid tiden för Uppdrag Gransknings-reportaget arbetade Wiklander som chefredaktör för Syndikalisternas tidning. Enligt Anna-Lena Lodenius, författare med S-bakgrund som skrivit en bok om politiskt extremistvåld, är en stor del av personerna i AFA engagerade i just Syndikalisterna. Det var alltså Wiklanders kamrater som hade avslöjats som våldsverkare, vilket möjligen kan förklara en del av frenesin i hans attacker på Josefsson. I dag är Wiklander debattredaktör på Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle.

Extremisterna i Kärrtorp

Vi förflyttar oss från Mälardalen till Stockholmsförorten Kärrtorp. Där attackerade medlemmar ur Svenska motståndsrörelsen (SMR) i december 2013 en antinazistdemonstration. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Händelsen dominerade nyhetsrapporteringen och sociala media. En vecka senare skulle ytterligare en demonstration i Kärrtorp äga rum.

Först tvekade jag. Men till slut framstod svaret ändå som självklart. På bilderna från den antinazistiska demonstrationen i Kärrtorp syntes de maskerade och beväpnade vänsterextremisterna. I likhet med många andra borgerliga valde jag därför att inte vara med.

Vänstern klagade högt på vår frånvaro. ”Var finns de liberala antifascisterna”, undrade exempelvis Fredrik Jansson i Folkbladet. Vi var visserligen några som ordnade en egen antinazismdemonstration, utan närvaro av våldsvänstern. Men förväntade sig Jansson verkligen att vi ena dagen ska bli misshandlade och dödshotade, och nästa dag demonstrera mot politiskt våld hand i hand med dem som slog och hotade? Och var var de själva i Eskilstuna? Måhända är det inte så farligt när det är moderater och liberaler som drabbas av extremistiskt våld? Eller så är det inte våldet som är deras problem eller demokratin deras prioritet.

Men förväntade sig Jansson verkligen att vi ena dagen ska bli misshandlade och dödshotade, och nästa dag demonstrera mot politisk våld hand i hand med dem som slog och hotade?

Sju nazister dömdes för våldsamt upplopp, men den som dömdes för det grövsta våldet i Kärrtorp var vänsteraktivisten Joel Bjurström Almgren, som fick 6,5 års fängelse (5,5 år i hovrätten) för försök till dråp. Han hade knivhuggit en motståndare, i ryggen, två gånger. Denna ”antirasist” har tidigare dömts för att ha bråkat med en spärrvakt som han kallat ”jävla turk” och för att ha misshandlat en femtonårig pojke.

Trots det finns det en hel rörelse med namnet ”Free Joel” som 7 822 personer gillar på Facebook. I april 2014 ordnade de en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm och vänstertidningen ETC intervjuade en av ledarna. På sin blogg skriver den vänsterpartistiska politikern Daniel Nyström beundrande om ”Free Joel” och dess solidaritetsbudskap.

Säpo: största hotet kommer från vänster

Det är skillnad mellan att utöva våld och att hota vårt politiska system. Det är därför vi har både en vanlig polis och en säkerhetspolis. I dag finns det ingen anledning att tro att demokratin skulle vara utmanad av politiska extremister. Säpo gör därför en rimlig bedömning när man säger att de tre våldsamma extremismerna som finns i landet, den till vänster, den till höger och den islamistiska, inte hotar demokratin – men väl vårt politiska systems funktionssätt.

2009 kom en rapport från Säpo och Brottsförebyggande rådet (Brå) om våldsam politisk extremism på den yttersta höger- respektive vänsterkanten. Johan Olsson, chefsanalytiker på Säpo, sammanfattade budskapet så här:

”Båda grupperna är ett lika stort hot mot samhället, men det finns en direkt avsikt bland de autonoma att påverka partiföreträdare och störa samhällsordningen. De högerextrema har inte samma syfte, men de utgör ett hot eftersom de har tillgång till skjutvapen och sprängämnen.”

Därmed bekräftades det argument som högljudda debattörer för fram när de protesterar mot att de två grupperna ens nämns i samma sammanhang, nämligen att de högerextrema utövar kraftigare våld. (Att en del av de mord som de högerextrema har begått inte har politiska motiv utan beror på helt vanlig kriminalitet är en annan sak.) Men samtidigt gör Säpo bedömningen att de vänsterextremas metoder och inriktning är värre ur ett demokratiskt perspektiv. År 2013 sade chefsanalytikern vid Säpo Ahn-Za Hagström: ”Vi bedömer att de autonoma aktivisterna i dagsläget har en större förmåga än vit makt-anhängarna att använda våldsamma metoder strategiskt och systematiskt.” Vänstern är helt enkelt mer politiskt utstuderad, har mer finess.

Vänstervåldet har utövare, försvarare och sympatisörer djupt inne i olika delar av de mest centrala samhällsfunktionerna.

Det finns också en tredje analys, och det är den som är huvudbudskapet här. Vänstervåldet har utövare, försvarare och sympatisörer djupt inne i olika delar av de mest centrala samhällsfunktionerna. Som Anna-Lena Lodenius skriver: ”Extremvänstern avviker också från andra våldsbejakande miljöer genom att ha en väsentligt mycket bättre relation till etablissemanget. Det är på sätt och vis symtomatiskt, vänsterextremism ses av olika skäl ofta inte som en lika allvarlig form av radikalism.” Ur detta perspektiv utgör vänsterextremismen i längden ett större hot mot demokratin.