Det görs för många folkomröstningar

Den 4 mars var det tänkt att invånarna i Östhammars kommun skulle rösta om slutförvar av kärnavfall. Omröstningen ställdes nyligen in, men att den över huvud taget planerades var inte självklart; kritikerna i kommunfullmäktige menade att den skulle undergräva den representativa demokratin och att politikerna dessutom hade skaffat sig tillräckligt goda kunskaper för att fatta beslut på egen hand. Folkomröstningen är ändå bara en del i grunden till politikernas beslut – så varför behöver den över huvud taget hållas?

Storbritannien och Spanien är två länder som de senaste åren har påverkats av folkets vilja. Trots det har varken Brexit eller Kataloniens självständighet blivit mindre aktuella ämnen bara för att den ena sidan vann i folkomröstningen. Men är det inte meningen att diskussionen ska vara slut när folket fått säga sitt? Syftet med folkomröstningar uppnås sällan i praktiken.

När hela landet röstar

Folkomröstningar ska vara undantag från riksdagens beslutande. Folket ska enligt regeln endast få påverka vart fjärde år då det är val till riksdagen. Vid alla andra tillfällen ska riksdagen representera folket, i enlighet med den representativa demokratin.

Folkomröstningar kan vara antingen rådgivande eller beslutande, och det senare kan endast handla om en grundlagsfråga. Riksdagen kan dock i förväg ha bestämt att resultatet av omröstningen ska följas. I Sverige infördes möjligheten att hålla rådgivande folkomröstningar 1922, då man samma år röstade om rusdrycksförbud. Efter det har fem ytterligare folkomröstningar genomförts: 1955 om högertrafik, 1957 om ATP (allmän tilläggspension), 1980 om kärnkraft, 1994 om medlemskap i EU och 2003 om införande av euron.

I alla omröstningar utom två var svarsalternativen ja eller nej. Av dessa blev resultatet oftast jämnt, men i tre fall av fyra slutade det i ett nej. Bara i frågan om medlemskap i EU har ja-sidan vunnit i en nationell folkomröstning.

Resultaten från de rådgivande folkomröstningar som hållits i Sverige har inledningsvis respekterats. Det förekommer dock fall då riksdag och regerings minne varit kort. När folkomröstningen gällde högertrafik 1955, till exempel, röstade en överväldigande majoritet (83 procent) emot en omläggning. Ändå beslutade riksdagen 1963, åtta år efter ett rungande nej, att trafiken skulle läggas om, vilket skedde 1967.

Är det inte meningen att diskussionen ska vara slut när folket fått säga sitt?

Många menar att regeringar som brutit mot resultatet från en folkomröstning gjorde fel, eftersom en tidigare riksdag lovat att respektera utfallet. Men varför ska en viss mängd människor vid en viss tidpunkt få bestämma vad som gäller för alla i framtiden? Detsamma gäller den riksdag som bestämde att resultatet skulle respekteras.

1955 bestämde sig svenska folket för att det inte ville ha högertrafik just då. Varför? Det fanns säkerligen många anledningar, men det torde inte vara en alltför felriktad gissning att många tyckte det var krångligt att byta till högertrafik. Och nog stämde den farhågan, när det väl skedde på 60-talet. Dessutom lades en hel del skattepengar på att anpassa vägar, bygga om bussar och inte minst på informationskampanjen, som skulle se till att alla var med på vad som gällde söndagen den 3 september 1967. I efterhand är det dock få som anser att trafikomläggningen var onödig.

Folkomröstningar bör därför tas med en nypa salt av riksdag och regering. Något annat vore orimligt, eftersom riksdagsval är direkt beslutande, medan folkomröstningarna bara är rådgivande. Sedan kan ett beslut självklart gälla en längre period beroende på hur ofta en fråga tas upp för diskussion. Frågan om totalt rusdrycksförbud har till exempel inte varit aktuell sedan omröstningen 1922 (även om mindre förbud och restriktioner genomförts). På så vis kan en folkomröstning fungera som ”spiken i kistan” för en viss åsikt.

Ett sätt att förhindra sådan överdriven respekt för folkomröstningar är att reglera giltighetstiden för alla folkomröstningar. För oavsett om riksdag och regering har lovat att respektera resultatet eller inte, kan det knappast gälla under kommande mandatperioder med nya riksdagar.

Kommunala angelägenheter

Folkomröstningar har varit populärt att testa bland kommunerna. Ungefär 120 folkomröstningar har genomförts i drygt 80 kommuner sedan 1980.

Den 23 mars 1980 hölls en folkomröstning i Ovanåker om kommunens namn. De tre huvudförslagen var Alfta-Edsbyn, Voxnadalen och att behålla namnet Ovanåker. Det senare förslaget vann överlägset med 81 procent av rösterna. Väljarna kunde även skriva in egna förslag, varav några var Styggbo, Ovanålen och Blahabo. Andra populära frågor för kommunala folkomröstningar har varit öppnande av en Systembolagsbutik, nedläggning av skolor, namnbyten och brobyggen.

Öckerö kommun ligger i södra Bohuslän och består av en mängd öar. Avgiftsfria bilfärjor går till två av öarna, som i sin tur leder vidare till andra öar via fler färjor och broar. Att färjor utgör kommunens enda förbindelse med resten av landet har dock varit föremål för omröstning vid två tillfällen – 2001 och 2005. Bron skulle då gå från den större ön Hisingen, som ligger utanför kommunen och i sin tur är förbunden med fastlandet via broar och tunnlar. Efter ett närmast identiskt valresultat för de båda omröstningarna består ett rungande nej mot brobygge, då endast 33 respektive 34 procent röstade ja, medan 66 och 65 procent röstade nej.

Vad som inte får ske är att invånarna måste göra politikers jobb och säga ifrån i deras ställe.

Att rida på vågen i form av andra större val är populärt när det kommer till kommunala omröstningar. Detta gällde särskilt 2014, då det först var val till Europaparlamentet i maj och sedan val till riksdagen i september. Då genomfördes hela tolv kommunala omröstningar i samband med något av de andra valen – sex i maj och sex i september.

Av dessa tolv kommunala folkomröstningar 2014 blev svaret nej i tio. Det innebar att det inte blev någon sjönära stadsdel i Upplands Väsby, att Tullinge inte fick bilda egen kommun, att Ljusnarsberg inte bytte namn till Kopparberg och att ingen kommunal simhall byggdes på Tjörn.

Men den kanske mest uppmärksammade kommunala folkomröstningen 2014 gällde trängselskatt i Göteborg. Där hade politikerna på förhand sagt att resultatet behövde vara väldigt tydligt, med en stor majoritet emot, för att trängselskatten skulle tas bort. Anledningen var att skatteintäkterna var en stor del av finansieringen till det stora infrastrukturprojektet Västsvenska paketet. Endast 57 procent röstade nej, så trängselskatten blev kvar.

Politiska undanflykter?

De kommunala folkomröstningarnas resultat är entydiga med få undantag. Invånarna i Ovanåkers kommun sade nej till ett namnbyte, de boende i Öckerö kommun sade nej till en bro två gånger om och göteborgarna ville inte ha någon trängselskatt. Samma mönster förekommer i de nationella folkomröstningarna. Den kommun eller riksdag som beställer en folkomröstning kan alltså mer eller mindre vara säker på att resultatet blir ett nej, i alla fall om det gäller någon form av förändring. Självklart ska politikerna inte förekomma folkets samlade åsikt, men finns det någon risk med denna nej-tendens?

Den kommunpolitiker eller riksdagsledamot som känner sina invånare vet om dessa är för eller emot förändring i allmänhet och i synnerhet i vissa frågor. Vid sådana tillfällen kan det vara praktiskt att ta avstamp i folkviljan om den överensstämmer med ens egen åsikt. Vad som däremot inte får ske är att invånarna måste göra politikers jobb och säga ifrån i deras ställe, exempelvis då en fråga är kontroversiell. Folket ska inte behöva ta smällen då politiker är för fega.

De politiker som var för en folkomröstning om slutförvar i Östhammar menade att medborgarna inte fått tycka till om frågan tidigare, eftersom ett ja till slutförvar inte varit knutet till ett parti. Det var också viktigt, ansåg politiker från flera partier, att medborgarna får sätta sig in i frågan och känna delaktighet i beslutsfattandet.

Vi bör ställa oss frågan på vilket sätt invånarnas samlade åsikt är den mest välgrundade.

Att medborgarna ska få känna delaktighet och säga sitt i en fråga är två vanliga argument för folkomröstningar, inte minst på kommunal nivå. De argumenten faller dock ofta platt. Att vara delaktig i ett valresultat är nämligen inte detsamma som att vara delaktig i ett beslut, vilket man enbart är då politikerna har bestämt att folkomröstningar i praktiken är direkt beslutande. Den verkliga demokratiska delaktigheten sker när kommuninvånarna röstar i kommunvalet vart fjärde år och utser sina representanter. Varför är många kommunpolitiker ovilliga att luta sig tillbaka mot det förtroendet?

Dessutom är folkomröstningar allt annat än ett optimalt verktyg för att låta folket säga sitt. Det är fortfarande politikerna som formulerar både frågan och svarsalternativen. Den som verkligen vill veta vad folk tycker gör bäst i att antingen beställa en opinionsundersökning eller helt enkelt gå ut och prata med människor. Då får visserligen färre personer ”säga sitt”, men det som sägs har betydligt större värde eftersom personerna själva får lägga fram orden och formulera ett svar. Att använda ett av demokratins verktyg för att slippa göra just det gränsar till ett missbruk.

Självklart finns det en mängd olika anledningar till att hålla kommunala folkomröstningar, och även flera fall då det löst en tvist. I Tibro kommun har invånarna själva begärt en folkomröstning om nedläggning av en skola, vilket politikerna respekterade. På valdagen 9 september 2018 hålls folkomröstningen, men vad kommer det faktiska nyttan att bli? Grunden för politikernas beslut ändras inte för att folket säger ifrån, oavsett om det görs genom en folkomröstning eller en namninsamling.

Nej till folkomröstningar

Många som röstar i en folkomröstning lägger tid och kraft på att sätta sig in i en fråga, men det gäller onekligen inte alla – framför allt när frågan kan ha en stark emotionell aspekt. Vi bör därför ställa oss frågan på vilket sätt invånarnas samlade åsikt är den mest välgrundade. Kanske särskilt när medborgarna själva tagit initiativ till en folkomröstning som en del i en protestaktion.

I kommunerna Mora, Orsa, Rättvik och Älvdalen tog medborgarna 2006 initiativ till kommunala folkomröstningar om rätten att få skjuta rovdjur som attackerar tamdjur – trots att det är riksdagen som har makten i frågan och inte kommunerna. Det var alltså fråga om en ren opinionsyttring från de fyra Dalakommunerna.

Kommunmedborgarna ställs heller inte till svars om deras beslut visar sig vara negativt i längden. Folkomröstningar rycker frågor ur sitt sammanhang, vilket även historikern och författaren Gunnar Wetterberg har konstaterat. Det är politikernas uppgift att lösa problem under sådana förhållanden, men folket varken kan eller bör åläggas samma ansvar. Om de fattar ett dåligt beslut blir de aldrig föremål för ansvarsutkrävande.

Exemplen på motsatsen är alldeles för många, då en hel befolkning givits rätt att besluta om en minoritets friheter.

I en representativ demokrati ska folkomröstningar vara undantag hellre än regel. Rimliga motiv för folkomröstningar är få, men skulle till exempel kunna gälla frågor såsom medlemskap i EU, som kommer att påverka samhället på flera andra sätt. Exemplen på motsatsen är dock alldeles för många, då en hel befolkning givits rätt att besluta om en minoritets friheter. På Irland röstades det 2015 till exempel om samkönade äktenskap. Men varför skulle det irländska folket som helhet över huvud taget ha något att säga till om i frågan om homosexuellas privatliv?

Samtidigt är problemen motsatta i andra fall. Kan man lita på en folkomröstning om den ena sidan är överrepresenterad? Det är till exempel möjligt att många katalaner som vill fortsätta vara en del av Spanien inte deltog i den omstridda självständighetsomröstningen 2017. Samma argument har tagits upp angående Brexit, där de som förespråkar en ny folkomröstning menar att de unga som inte röstade 2016 skulle se till att Storbritannien blir kvar i EU trots allt.

Att folket får säga sitt ger ofta anledning till mer diskussion. Folkomröstningar framstår på många sätt som mer lockande att rösta i än riksdagsvalen, eftersom många har en stark åsikt om just den frågan. Men starka och känslobaserade åsikter är folkomröstningars stora nackdel, och anledningen till att de sällan löser några samhällsproblem.