”Lär av Danmark” har blivit något av ett modeord i  svensk politik – starkt förknippat med omprövningar inom en rad politikområden. Lär av Danmark i migrationspolitiken lät det, och det gjorde vi. Lär av Danmark i rättspolitiken låter det, och det gör vi. Lär av Danmark i alkoholpolitiken har det låtit länge, men det verkar tyvärr vara svårare att göra.

Det kan verka uttjatat, men det ligger verkligen något i modeordet. Sverige kan lära av Danmark. Och Stockholm kan lära av Köpenhamn. Vad som historiskt varit ett Sverige och Stockholm som stått modell för andra är inte längre fallet. I en omvänd H.C. Andersen-saga har svanen blivit den fula ankungen. Det har inte minst de senaste åren gjort tydligt. Blickarna som en gång vändes mot norr och det Stockholm som kaxigt utropade sig till ”The Capital of Scandinavia” vänds nu i ökad grad mot huvudstaden i vårt södra grannland. Det är inte svårt att se varför.

***

Sedan valet 2022 styrs Region Stockholm och Stockholms stad av Socialdemokraterna. Detta i vad som ofta beskrivs som ett socialdemokratiskt skyltfönster, ett skyltfönster för Magdalena Anderssons erbjudande till Sverige. Fönstrets kärna, dess pièce de résistance, har till stockholmarnas stora förtret varit höjda skatter, avsaknad av tillväxtpolitik, tillbakatagen så kallad ”kontroll” i välfärden och ett stadigt stryptag på resor och rörelser. Det är verkligen inget att ta efter varken i Sverige eller i våra grannländer.

På kort tid har Socialdemokraterna i Stockholm höjt skatterna med 6 000–7 000 kronor per år för en genomsnittlig familj. Detta i vad som för hushållen redan varit tuffa ekonomiska tider. Resultatet är att vi i Stockholm nu med råge har cementerat Sveriges högsta regionskatt samt det högsta samlade kommunala skattetrycket sedan 1990-talet. Det är förståeligt att den politiken inte står modell för andra.

På samma tid har huvudstadens tillväxt skjutits i sank och särskiljer sig nu mot landet i stort med ökande arbetslöshet och rekordmånga konkurser. Inom vården har byråkratin och den politiska kontrollen ökat och inom kollektivtrafiken har man lanserat de största nedskärningarna i dess moderna historia. Allt detta inom loppet av två år.

I en annan huvudstad, en timmes flygning härifrån, ser saker utifrån likadant ut. Region Hovedstaden och Köpenhamn styrs bägge av Socialdemokraterna med allt vad det innebär i dagspolitiska avväganden. Gnuggar man bort imman på fönstret uppdagar sig dock en helt annan bild än den av Stockholm. Det är nära till hands att, likt en kafésittande Horace Engdahl, slå fast att Köpenhamn är ett Stockholm för vuxna, men kanske främst vuxna socialdemokrater. 

***

Trots lika tuffa ekonomiska tider har danskarna blivit rikare, inte fattigare som följd av onödiga skattehöjningar. Tvärtemot vår egen huvudstadsregion fungerar Köpenhamn som en tillväxtmotor vilken håller Danmark rullande. Inom välfärden trycker Socialdemokraterna tillbaka byråkratin och den politiska kontrollen. En framryckning sammanfattad väl av Smedjans egen chefredaktör: ”Mette är inte som Magda”. Och i kollektivtrafiken har resandet inte bara återhämtat sig efter pandemin utan också byggts ut kraftigt. Stockholms skyltfönster spricker i jämförelse. 

Vi talar om danska socialdemokrater av ett annat snitt än såväl historiskt som i Stockholm.

Vi talar om danska socialdemokrater av ett annat snitt än såväl historiskt som i Stockholm. De mindre erfarna partivännerna i Stockholm har här mycket att lära, att växa in i för att förstå vad en huvudstadsregion kan och behöver vara. Den resan har jag själv gjort och om Socialdemokraterna inte vill göra hemläxan har jag gjort den åt dem. 

Här är några exempel på vad jag och Moderaterna tar med oss i vårt arbete för en bättre Stockholmsregion.

***

Skatterna i Danmark är höga. Det är därför ingen bänkgranne att snegla på i alla avseenden. Att köpenhamnsbor i mätning efter mätning rankas som rikare än stockholmare beror heller inte på skattepolitiken så mycket som det beror på landets finans- och penningpolitik – på den starka danska kronan.

Om något kan Stockholm lära att vi dagligen konkurrerar med Köpenhamn och andra nordiska huvudstäder om människor och jobb. Om invånare som är beredda att arbeta i och arbeta för en bättre huvudstadsregion. Kan Danmark kompensera för höga skatter med en stark dansk krona, borde Sverige kunna kompensera för en svag svensk krona med en stark skattesänkarpolitik. 

Sänk skatterna och sänk dem kraftigt. Stärk incitamenten att välja Stockholm framför Köpenhamn. Låt oss göra oss av med Sveriges högsta regionskatt och det högsta kommunala skattetrycket sedan 1990-talet. 

På lokal och regional nivå är det mycket möjligt att sänka en genomsnittlig stockholmsfamiljs skatteutgifter med 10 000 kronor per år. Detta utan att göra våld på kommunala och regionala kärnuppgifter. Tillsammans med den moderatledda regeringens skattesänkningar skulle det leda till hela 19 000 kronor mer att röra sig med per år och hushåll. Det är allt annat lika ett starkt incitament att välja Stockholm. 

Stockholmare betalar samtidigt inte bara höga kommun- och regionskatter i relation till andra. Även skatten på arbete, utbildning och extra ansträngning är förhållandevis hög. Det duger inte om vi på riktigt vill göra Sverige rikare och konkurrera med andra. 

Ta den statliga inkomstskatten som exempel, huvudsakligen betald av stockholmare. När den extra ansträngningen i Sverige beskattas med 20 extra kronor per intjänad hundralapp beskattas samma ansträngning i Danmark med 15 kronor. Detta vid en betydligt högre skiktgräns.  

För övrigt finns, ytterligare en timmes flygning söderut, en annan europeisk huvudstad att snegla mer på. Det har jag själv gjort. Högerpartiet CDU vann nämligen häromveckan val med löftet att helt och hållet slopa skatten på övertid och extra ansträngning på heltidsarbete. Något att ha i bakhuvudet på finansdepartementet, inte minst i de budgettider som stundar.   

***

Häromveckan konstaterade Danmarks Statistik att den danska ekonomin växte med hela 3,6 procent under 2024. Jämför det den svenska ekonomin som enbart växte med 1 procent under samma år, enligt färsk statistik från SCB. Det är siffror som vid första anblick kan orsaka ett utbrott inte helt olikt Ernst-Hugo Järegårds karaktär i Riket.

I Köpenhamnsområdet växer kluster på kluster fram för växande företag, forskning och akademi som bidrar till den danska ekonomin.

Ja, vakttornen för den danska tillväxten stavas Novo Nordisk och dansk läkemedelsindustri. En läkemedelsindustri som fyller en helt annan roll för tillväxten än vad exempelvis Astra Zeneca och läkemedelsindustrin i Stockholmsregionen gör. Gnuggar man även här bort imman på fönstret framstår det som att förutsättningarna för tillväxt och företagande i stort är mer hygge än i Sverige. Inte minst i Köpenhamn och i Region Hovedstaden.

I Köpenhamnsområdet växer kluster på kluster fram för växande företag, forskning och akademi som bidrar till den danska ekonomin. Detta i alltifrån den framväxande Life Science-industrin, techindustrin och transport- och logistiksektorn.

Vänder vi blicken hemåt tycks klustren minska i såväl storlek som ambition i Stockholm. Ta bara Kista Science City som exempel där mer än en tredjedel av kontorsytorna gapar tomma och där vi nyligen kunde läsa att Ericsson nu sagt upp hälften av sin kontorsyta i stadsdelen på grund av otrygghet. Även IBM håller på att lämna. Av det danska fallet är det tydligt: ökad tillväxt kräver ökad trygghet, minskande regelbördor och kollektivtrafik att lita på.

Kastrup är ytterligare ett exempel på framgångsrik tillväxtpolitik. Köpenhamn ser till att sätta direkta likhetstecken mellan ett starkt och utvecklat flyg och jobb och tillväxt. En miljon flygresor genererar omkring 1 200 jobb, utöver omistliga värden avseende tillgänglighet och mobilitet, heter det i strategierna. De ekonomiska vinsterna med flygplatsen är betydande och beräknas till 3,7 procent av bruttoregionalprodukten eller motsvarande 81 miljarder danska kronor.

Återhämtningen efter pandemin är total. Från en bottennotering på 7,5 miljoner resor 2020 räknar man i år passera 30 miljoner resande. Redan i dag har man dubbelt så många interkontinentala destinationer som Arlanda och nu spänner man bågen ytterligare. Tillsammans med SAS ska Danmark bli en global hub för flygtrafik. Redan till sommaren startas 15 nya rutter. Något som givetvis applåderas av politiker från höger till vänster. År på år av politisk misshandel av Arlanda har för oss själva inneburit motsatsen. 

En lärdom av Nordens nya största flygplats är dels kulturell, sett till samhälle, politik och näringsliv. I Köpenhamn står man upp för flygets roll för en stad och ett land som en del av världen. Dels handlar det om handling. Staten, regionen, närliggande kommuner och företag måste våga satsa.

Investera i förbindelser till flygplatsen, bygg ut kollektivtrafiken och förenkla för resenärer att ta sig till flygplatsen och vidare ut i världen. Gör därtill flygplatsområdet till ett nav för affärsutveckling, innovation och jobb genom att koppla både akademi, forskning och företagskluster även hit. Arlanda kan och måste vara något mer än ett statligt sorgebarn och konferenscenter för influgna potentater.

***

Att vara eller inte att vara ett föredöme i sjukvårdspolitiken, det är frågan. Och i Danmark har man svaret. Inte bara sett till hur byråkratin och den politiska kontrollen kan tryckas tillbaka utan också hur vården är uppbyggd i grunden. 

Enligt OECD träffar exempelvis danska läkare nära dubbelt så många patienter som svenska läkare. Per år omkring 910 patienter jämfört med 500. I Tyskland är motsvarande siffra 2 120 patienter per år. Något är ruttet i konungariket Sverige.

Att Stockholms sjukvårdsdebatt från vänster eldar på tesen att stockholmarna överkonsumerar vård och att vården är för lätt att komma till förefaller mot bakgrund av detta därtill närmast löjeväckande. Tvärtom brister i Stockholm ofta såväl tillgänglighet som kontinuitet. I alla fall om man talar med de människor som vården är till för.

De danska motsvarigheterna till våra husläkare äger också en stor självständighet i hur de organiserar sig och bedriver sitt dagliga arbete.

Låg tillgänglighet och bristande kontinuitet inte minst därför att vi i Stockholm har surrat oss vid masten kring en tjugo år gammal husläkarreform, som i praktiken aldrig fungerade som den var tänkt, och har inneburit att stockholmare till skillnad från sina medmänniskor i Köpenhamn väljer hus. I Danmark väljer man läkare, inte hus. Och därtill en läkare som kan följa en över tid och bygga en närmast unik kontinuitet till enskilda och familjer. 

De danska motsvarigheterna till våra husläkare äger också en stor självständighet i hur de organiserar sig och bedriver sitt dagliga arbete. Patientens behov står i fokus. De minsta så kallade enheterna består av en självständigt praktiserande läkare som har stöd av en sjuksköterska eller motsvarande. Det är ett system som på plats känns rätt långt borta ifrån våra allt större vårdcentraler, med inbillade stordriftsfördelar och centraldirigerad rapporteringsbyråkrati. 

Allt detta leder till en primärvård som är mer tillgänglig och nära patienterna genom hela livet. Den läkare som är din kan sedan även bli din partners, era barns och era föräldrars. Man känner varandra till namn och åkommor över längre tid. Förebyggande vård är bara förnamnet på vad detta åstadkommer. Det leder i sin tur till omvittnat lägre kostnader för skattebetalarna. Allt detta är något vi kan inspireras av för att förbättra vår egen vårdstruktur i Stockholmsregionen och minska vårdköerna. 

***

Den omvända H.C. Andersen-sagan är kanske som allra tydligast i kollektivtrafiken. Stockholm, tidigare ett internationellt föredöme, har blivit ett varnande exempel. Socialdemokraterna i Stockholms stadiga stryptag på resor och rörelser är här tydligt förknippat med såväl förlorade jobbtillfällen som sjunkande tillväxt. Larmen från näringslivet är därför många. 

I Köpenhamn är situationen den motsatta. Sedan pandemin har kollektivtrafiken i Köpenhamnsregionen inte bara återhämtat sig utan också övertrumfat sig själv. Enligt en sammanställning från Stockholms Handelskammare befann sig resandet i Köpenhamn redan i höstas på hela 108 procent av 2019 års nivåer medan vi i Stockholm står kvar och stampar på 83 procent. När Köpenhamn har byggt ut sin kollektivtrafik, senast i fjol med fyra nyöppnade tunnelbanestationer byggda på mindre än sex år, och lockat nya resenärer, har Stockholm gjort motsatsen.

I Stockholm ledde Socialdemokraterna och Miljöpartiet in kollektivtrafiken i planekonomins mörka nedskärningsgränder. I Köpenhamn inspirerades man snarare av Jan Carlzons devis om att sätta kundnyttan i främsta rummet och våga satsa för framtiden. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Skulle trafiken i Stockholm ha tillåtits utvecklas som i Köpenhamn hade Storstockholms lokaltrafik haft 2,5 miljarder kronor mer i intäkter att röra sig med. Det hade kunnat innebära både räddade busslinjer och en bättre utbyggd kollektivtrafik. 

Tyvärr är det nu inte fallet. I stället ser vi nu en nedåtgående spiral med miljardunderskott, historiskt stora nedskärningar och ett sjunkande förtroende för kollektivtrafiken. Felaktig politik som denna kommer inte kunna åtgärdas med mer skattepengar. Det kommer bara innebära nya nedskärningar och prishöjningar på lite sikt. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I Köpenhamn jobbar man självfallet också i nära samverkan med såväl operatörer, entreprenörer som innovatörer. Nya flexibla lösningar har sett dagens ljus, liksom olika insatser för så kallad kombinerad mobilitet i form av alltifrån bilpooler till mobilitetshubbar. Därtill gör man extra ansträngningar för att i tät dialog med näringslivet både planera, utföra och erbjuda kollektivtrafik till fler än vad som annars varit fallet. 

Endast genom att blicka mot Köpenhamn kan vi vända utvecklingen. Ytterst med den enkla lärdomen att vi måste börja tro på kollektivtrafiken igen och satsa på den. Inte skära ned i den och tillämpa planekonomins misslyckade teorier.

***

Sverige kan lära av Danmark. Och Stockholm kan lära av Köpenhamn. När det kommer till tillväxt, sjukvård och kollektivtrafik, men också i de mjukare frihetsvärdena. Det finns stora frihetsvärden vilka både moderater och socialdemokrater kan hämta från mer vuxna politiker i vårt södra grannland. Exempelvis när det gäller stadsbyggnad, stadens liv och människors rörelser. I hur butiker och kultur, liksom serveringstillstånd, öppettider och alkoholpolitik i stort kan utformas för att få både dess människor och tillväxt att blomstra. 

Det tåls att återupprepas en gång till, hvergang: Lär av Danmark i alkoholpolitiken. Även om det är svårt. Lyssna inte på olyckskorparna som säger att man inte ska rusa. Ett omtag i alkoholpolitiken måste vara en självklarhet om Stockholm ska bli mer av ett Stockholm för vuxna. Lika självklart som sänkta skatter, ökad tillväxt, bättre fungerande vård och en tro på kollektivtrafiken. Endast så kan Stockholmsregionen bli ett skyltfönster för något ännu bättre.

Omslagsfoton: Shutterstock