Det kokar i villaidyllen
Kommunpolitiker borde driva på för att det ska byggas fler bostadsområden av de slag som människor efterfrågar, inte att de få som finns förtätas sönder till oigenkännlighet. Missnöjet breder ut sig i kommuner runtom i Sverige, sedan politiker tagit ställning för byggbolag och statsmakt mot de egna väljarna.
För några veckor sedan modererade jag en politikerutfrågning i Danderyd, med anledning av kommunens planer att låta byggherrar uppföra höghus i direkt anslutning till villaidyllen. Över fyra hundra upprörda medborgare slöt upp och ville ställa politikerna till svars. Synpunkterna på hur planprocessen hade gått till var många, liksom varför det tycktes finnas olika regler för kommunens egna medborgare och för stora byggbolag.
Medan en enskild villaägare som vill bygga ut sitt hus eller sätta en vindskupa på taket, får nej av kommunen med hänvisning till att det skulle hota områdets kulturhistoriska värden, kan en stor byggherre få tillåtelse att i samma kvarter uppföra ett stort flerfamiljshus i avvikande stil. Medan villaägare är förbjudna att bygga tre meter från tomtgränsen ges de storskaliga exploatörerna rätt att bygga bara en meter ifrån.
Det är lätt att förstå de boendes upprördhet. De valde att köpa hus där de köpte eftersom de sökte en speciell typ av boendemiljö. Det är också lätt att föreställa sig hur huspriserna påverkas om grannvillan ersätts av ett höghus i grå betong.
Vid denna typ av påpekanden brukar en rad invändningar till exploateringens försvar komma som ett brev på posten. Den första handlar om att man inte har rätt till sin utsikt. Den andra går ut på att politikerna inte bara företräder kommuninvånarnas intressen utan också de potentiella invånarnas, det vill säga de som är tänkta att flytta in i de nya flerfamiljshusen. Den tredje invändningen, som är av mer primal natur, går ut på att de välbeställda villaägarna i Danderyd har det så bra att de inte har någon rätt att klaga, även om deras närområde förfulas.
Medan villaägare är förbjudna att bygga tre meter från tomtgränsen ges de storskaliga exploatörerna rätt att bygga bara en meter ifrån.
Vad gäller den första invändningen, angående utsikten, så stämmer det givetvis i viss mån. Samtidigt finns det något djupt inkonsekvent över att samma kommun som slår fast att en kulturmiljö är så viktig att bevara och så känslig att en tillbyggnad eller en vindskupa kan skada den, samtidigt är beredd att tillåta vilka ingrepp som helst när de utförs av stora byggbolag. Om kulturmiljön anses viktig och värd att bevara finns skäl att se till att exploatering och förtätning sker med varsamhet och hänsynstagande till den befintliga miljön.
Den andra invändningen, att politikerna också skall företräda hypotetiska blivande invånares intressen, stämmer helt enkelt inte. Kommunpolitiker är valda av dem som bor i kommunen, inga andra. De är skyldiga att företräda dessas, och enbart dessas intressen, gentemot staten, stora byggbolag och andra aktörer vilka de än vara månde. Det är inget självändamål att en kommun skall växa. Det är bara något som kommunpolitiker skall sträva efter om kommunens befintliga invånare efterfrågar det.
Naturligtvis finns det många olika typer av intressen som måste vägas mot varandra inom en kommun. Det kan finnas ett behov av fler bostadstyper, det kan finnas ett behov av att tjäna en hacka på att sälja byggbar mark. Sådana kortsiktiga intäkter måste dock vägas mot hur kommunens långsiktiga ekonomi påverkas, i form av minskad attraktionskraft och förändrad skattebas. Fler invånare och tätare bebyggelse innebär inte bara ökade intäkter, utan också ökade utgifter.
Den tredje och missunnsammaste invändningen har varit utgångspunkt för inte bara svensk bostadspolitik utan svensk politik över huvud taget under stora delar av efterkrigstiden. Det handlar om en missriktad jämlikhetssträvan.
Jämlikhet kan åstadkommas på två olika sätt. Antingen genom att se till att de som har det sämre får det bättre, eller genom att se till att de som har det bättre får det sämre. Den sistnämnda metoden har prövats i en lång rad socialistiska samhällen med förfärande resultat.
Att bo i egen villa har blivit få förunnat. Det skulle emellertid inte behöva vara så.
I början av 1900-talet präglades syftade de bostadspolitiska strävandena till att alla skulle få det bättre. Genom egnahemsrörelsen, som stöddes av såväl högern som vänstern, skulle arbetarklassen kunna bo i egna hus och slippa ur det som den tidens socialdemokrater beskrev som ”hyresslaveriet”.
I en artikel i Smedjan beskrev arkitekten Jerker Söderlind den svenska bostadspolitikens dubbelfel: politiken främjar byggandet av bostäder som få efterfrågar medan underskottet på den typ av boende som folk vill ha växer. Medan de flesta vill bo i småhus som de äger själva, eller i bostadsrätter i traditionell kvartersstad, fortsätter politiken att främja byggandet av hyresrätter i förortsbebyggelse av det slag som nästan ingen uppskattar.
Att bo i egen villa har blivit få förunnat. Det skulle emellertid inte behöva vara så. I stället för att bygga sönder de villaidyller som finns och där människor trivs, skulle det gå att bygga fler av samma slag. Det skulle dessutom avlasta trycket på den befintliga lägenhetsbebyggelsen, och priserna på småhus skulle sjunka. Det är knappast brist på byggbar mark som är problemet, vare sig i Stockholms län eller i övriga Sverige. Som Söderlind påpekar så byggs det en större andel småhus i tättbefolkade länder som Belgien och Danmark. Med nya villastäder längs förlängda pendeltågslinjer skulle Stockholm kunna växa på det sätt som människor vill bo.
Villaägarna i Danderyd är inte ensamma. Runtom i Stockholm och i Sverige gör kommunpolitiker gemensam sak med stora byggherrar mot de egna kommuninvånarna, inte sällan för att möta statens krav på ökat bostadsbyggande. Men kommunpolitiker ska vare sig företräda byggherrar eller statsmakten. De skall företräda sina väljare. I stället för att bygga sönder några av de mest uppskattade boendemiljöerna borde de driva på för att det skulle byggas fler av samma slag.