Det politiska språket har blivit ett problem

Oärlighetsepidemin

”Vi blir nu ett liberalt oppositionsparti”, sade Annie Lööf när Centerpartiet valde att bli ett socialdemokratiskt stödparti.

”Inget inflytande till V och SD”, kunde man läsa på Liberalernas Facebooksida i samband med att de gav sitt stöd åt en regering som är beroende av Vänsterpartiet.

I själva verket är det plågsamt uppenbart för alla, från besvikna väljare till belåtna socialdemokrater, att Centerpartiet inte är något liberalt oppositionsparti. Och den vänsterregering Liberalerna valde att stödja är minst lika beroende av Vänsterpartiet som en den borgerliga regering Liberalerna vägrade stödja hade varit beroende av Sverigedemokraterna.

Politiker har aldrig uppfattats som det mest uppriktiga och hederliga yrket i världen. Som Mark Twain skrev i En landstrykares anteckningar 1880: ”En ärlig man i politiken lyser starkare där än han hade gjort någon annanstans.” Principen gäller oavsett politisk färg. Att det var just socialliberaler som senast lyckades bjuda på ett så klockrent exempel som ovan är egentligen en slump.

När politiker talar som om väljarna vore för dumma för att märka diskrepansen mellan ord och verklighet är det en implicit idiotförklaring.

På sistone har det dock varit lätt att få ett intryck av att ärligheten i politiken minskat. Vänsterdebattören Malcom Kyeyune skrev efter Almedalen 2018:

2018 är året då våra politiker slutgiltigt tröttnade på sina egna floskler, då de till slut blev helt less på att fortsätta stå på scen och låtsas att deras publik faktiskt trodde på eller ens lyssnade på vad de sade. […] Allt är perfekt, utmaningarna hanteras, kriserna håller på att avvärjas. Stela leenden, mekanisk retorik, och politiker som knappt ens längre orkar dölja att de sitter av tiden.

Ett par månader tidigare hade New Yorks före detta borgmästare, demokraten Michael Bloomberg, varnat för en ”oärlighetsepidemi”. I ett tal till nyexaminerade studenter vid Rice University i Houston sade han att toleransen för oärlighet i politiken är högre än han upplevt någonsin under sin livstid (han föddes 1942). Inte bara det: Han kallade oärlighetsepidemin det största hotet mot den amerikanska demokratin.

Att peka ut det allra allvarligaste hotet mot vårt samhällssystem är så populärt att orden tappat en del av sin slagkraft, men Bloomberg har goda anledningar att känna oro. I en tid då politikerförakt och misstro mot eliter har blivit ett allt större problem för politiker, har de mer än vanligt att vinna på att ge intryck av att vara pålitliga och ärliga.

Så efter att ha följt den svenska valrörelsen och regeringsbildningen är det inte konstigt att man börjar undra: Varför försöker de inte ens?

Etablissemangets förtroendekris

Det går en spricka genom samhället, skriver den brittiske journalisten David Goodhart i sin bok The Road to Somewhere (Hurst, 2017). Det börjar bli allt tydligare att britter, men även andra personer i västvärlden, samlas kring två separata värderingskluster – och medan det ena klustret har fler anhängare, har det andra klustrets anhängare lejonparten av maktpositionerna i samhället. Förenklat kan man säga att urbana eliter med välbetalda jobb använder sitt inflytande till att gynna sina egna intressen på bekostnad av vad vi i Sverige skulle kalla verklighetens folk.

Parallellt med värderingsklyftan har en annan spricka uppstått i takt med att politiken professionaliseras. I dag är det sällan Medelsvensson som blir politiker – definitivt inte på högre nivå – utan de som lyckas i politiken de som gick med i ett ungdomsförbund så fort de lärt sig gå och sedan dess har dedikerat sin studietid, arbetstid och fritid till sin politiska karriär. Därmed har även en rent praktisk spricka uppstått. Det blir allt lättare att tänka på politiker som en samhällsklass för sig.

Redan det är optimala förutsättningar för att en misstänksamhet mot ”etablissemanget” ska växa fram. Enligt Timbros senaste Authoritarian Populism Index har den auktoritära populismen gått om liberalism som den tredje starkaste ideologiska kraften i europeisk politik. 55,8 miljoner européer röstade för ett höger- eller vänsterpopulistiskt parti i det senaste valet i deras länder.

När stora väljargrupper upplever att ledande politiker inte bara utgör en annan samhällsklass än de själva, utan dessutom en samhällsklass med helt andra värderingar, borde det vara viktigare än någonsin för etablerade partier att inge förtroende och utstråla pålitlighet. I stället står ledande politiker och beskriver verkligheten som en upp-och-nedvänd spegelbild av hur den faktiskt ser ut. Frågan är om inte delar av misstänksamheten är resultatet av det politiska etablissemangets egen aktiva insats. Många politiker verkar underblåsa sin egen förtroendekris.

Att kalla en spade en spade

Krishanteringsexperten och medietränaren Jeanette Fors-Andrée beskriver förtroendekriser såhär:

En obalans mellan ord och handling. Ett gap mellan å ena sidan företagets varumärkeslöfte och kärnvärden, och å andra sidan vad företaget säger och hur det agerar i en konkret situation. Bolagets värderingar omsätts inte i praktiken. Löften bryts. Det är så jag definierar förtroendekriser.

Byt ut ”företaget” och ”bolaget” mot ”partiet”, och det är som en skräddarsydd beskrivning av många moderna politiker och partier. Skillnaden är att klyftan i politiken oftare verkar uppstå mellan ord och handling, än mellan kärnvärden och ord.

Fors Andrée poängterar att den bästa krishanteringen är att se till att krisen aldrig uppstår. För det politiska etablissemanget är det av allt att döma för sent för det tillvägagångssättet. Däremot finns det sätt att dämpa den. Två av Fors Andrées råd träffar särskilt rätt när det gäller politiker:

Det är bara när bolagets [partiets] värderingar omsätts i praktiken som de betyder något. Säg vad du gör – gör som du säger.

Och:

Du kan inte bygga eller behålla ett förtroende baserat på vad du vill göra, utan på vad du faktiskt gör. [Man] måste därför välja mellan kortsiktig vinst och ansvarsfullt agerande. Krisen börjar när ledningen och högt uppsatta chefer väljer att dölja problem eller ger sig in i tvivelaktiga affärer.

Har man blivit ledande politiker finns en risk att man redan har givit sig in i tvivelaktiga affärer, men man kan fortfarande låta bli att försöka dölja problem, och man kan fortfarande behålla länken mellan vad man säger och vad man gör. När politiker talar som om väljarna vore för dumma för att märka diskrepansen mellan ord och verklighet är det en implicit idiotförklaring. Det är inte så man vinner väljarnas förtroende.

Ändå fortsätter många politiker, för att inte tala om deras kommunikatörer, att tänja begreppen de använder till oigenkännlighet. Man kan inte göra en sak och envist påstså att man gör något helt annat. För att inge förtroende behöver man kalla en spade en spade.

Torftiga pressmeddelanden och engagerande berättelser

Kanske är just kommunikationsproffsen bovarna i dramat – inte krishanteringsguiderna, men marknadsföringsexperterna. PR-visdomen säger att man måste sälja in ”narrativ” till människor för att en viss produkt, eller ett visst parti, ska locka dem. Mynewsdesk, en hemsida för pressmeddelanden, erbjuder exempelvis följande guide till kommunikatörer:

För att få uppmärksamhet i dagens medielandskap krävs en mer omfattande ansträngning än att skicka ut ett torftigt pressmeddelande. Som kommunikatör behöver du skapa engagerande berättelser som fångar uppmärksamheten av de [sic] som konsumerar information och sprider den vidare via sina sociala kanaler.

2017 kommenterade svenskprofessorn Anna-Malin Karlsson i SvD hur begreppet narrativ sipprat in i politiken apropå påståendet att ”länder behöver definiera sitt eget narrativ”. Året dessförinnan hade Sveriges Tidskrifters omvärldsbevakare Fredrik Wass demonstrerat hur begreppet börjat användas; i en text om medias förtroendekris att de måste bemöta det populistiska narrativet: ”ett helt annat narrativ [måste] skapas, beskrivas och kommuniceras.”

Risken är att politiker och deras kommunikatörer är så fokuserade på sitt ”narrativ” att verkligheten bakom hamnar i skymundan. Om det viktiga inte längre är att informera, som ”torftiga pressmeddelanden” gjorde förr, utan att porträttera och rama in, är det tänkbart att verklighetstrogenhet prioriteras ned.

Utmaningar och problem

Ibland kan förstås ideologiska skiljelinjer förklara varför till synes omöjliga etiketter sätts på olika fenomen. Till höger och vänster har man vitt skilda uppfattningar om huruvida skatt är ett onödigt ont eller ett nödvändigt gott, huruvida välfärdsstaten hjälper eller håller tillbaka, och huruvida det är rätt eller fel av staten att försöka styra medborgarnas alkohol- och tobaksvanor.

Vissa sakförhållanden är dock så uppenbara att ideologi inte har med saken att göra. Till exempel:

Ett parti som gör Vänsterpartiet till vågmästare håller inte Vänsterpartiet borta från makten.

Ett parti som inte vill låta föräldrar välja själva vem som ska stanna hemma med barnen verkar inte för valfrihet.

Ett parti som tycker att ”hälften kvar” är en rimlig målsättning värnar inte äganderätten.

Ett parti vars lista till Europavalet toppas av en diktaturförespråkare kan inte sägas värna demokratin.

Ett parti (eller fyra) som frivilligt avsäger sig alla möjligheter att rösta ned sina politiska motståndare är inte ett aktivt oppositionsparti.

Ska begreppsakrobatiken vara övertygande måste nämligen en fernissa av uppriktighet finnas kvar.

Om partier och politiker bara ville erkänna dessa enkla faktum skulle det offentliga samtalet bli mycket mer trovärdigt. Dessutom skulle det bli lättare för dem att försvara sin egen position om de vore beredda att medge att det är deras position.

Här uppstår dock en intressekonflikt, eftersom många saker framstår som mycket mer lockande beskrivet i politiska eufemismer. En politikers chans att vinna stöd för sin linje är, åtminstone kortsiktigt, bättre om han eller hon språkligt framställer den i bättre dager. ”Individualisering” är ett mer lättsmält ord än ”kvotering” när man talar om föräldraförsäkringen. Talar man om att tvinga företag anställa personer baserat på deras kön är ”kvotering” däremot mer lättsmält än ”diskriminering”. Och, för att ta den mest vissna eufemismen av alla: ”utmaningar” låter betydligt mer betryggande än ”problem”.

Politiken och det svenska språket

1946 skrev George Orwell essän Politics and the English Language, som handlar om det engelska skriftspråkets förfall och hur det ibland är en helt avsiktlig process. Om banden mellan ordens innebörd och vad de beskriver klipps, kan orden användas för att förvränga verkligheten på ett användbart sätt:

Det politiska språket är utformat för att få lögner att låta sanningsenliga och mord respektabelt, och att ge en fast framtoning åt ren vind.

Problemet är bara att de som missbrukar språket på detta sätt förr eller senare ropar varg en gång för mycket. Ska begreppsakrobatiken vara övertygande måste nämligen en fernissa av uppriktighet finnas kvar. Annars slutar åhörarna helt enkelt att ta orden på allvar. Det är samma princip som i föräldraskap: Barn gör som du gör, inte som du säger.

Detta borde vara uppenbart även för den som inte har en stab av tränade kommunikatörer. Att den insikten ändå verkar saknas tyder på att det kanske finns en annan bakgrund till det ohederliga politiska språket.

Ett par år efter Politics and the English Language skrev Orwell sitt mest kända verk, 1984. Många element i dystopin har (än så länge) visat vara karikatyrartade i förhållande till verkligheten, men den relationen mellan språk och politik i 1984 är inte främmande för en samtida läsare. ”Krig är fred; frihet är slaveri; okunnighet är styrka” är Partiets slagord. I verkligheten började intellektuella redan på 60-talet argumentera för att tolerans är repressiv och det personliga är politiskt. I dag hävdar vanliga politiker att stödpartier är oppositionspartier och vågmästarpartier saknar inflytande – och förlorar därmed möjligheten att förklara och försvara sina beslut.

Att förneka hur situationen ser ut ger förmodligen en kortsiktig vinst, men det är inte så man på lång sikt hanterar en förtroendekris.

I en DN-intervju fick Annie Lööf frågan: ”När du satt i förhandlingarna med S, upplevde du aldrig att du svek Alliansen?”

Hon svarade att hon var oerhört besviken på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de svek Alliansen genom att försöka bilda en regering med Ulf Kristersson som statsminister.

Man måste ”välja mellan kortsiktig vinst och ansvarsfullt agerande”, skrev Jeanette Fors-Andrée i sin guide till hur man hanterar en förtroendekris. Att förneka hur situationen ser ut, eller projicera sina egna problem på någon annan, ger förmodligen en kortsiktig vinst, men det är inte så man på lång sikt hanterar en förtroendekris. Varken som representant för ett parti, eller som representant för ett krisande politiskt etablissemang.