Utblick Krönika
”Det rätta” i kläm när Mellanösterns öde kan avgöras
Ett minskat inflytande för Iran är en given ambition att sträva mot. Frågan är bara hur Väst ska hantera en gemensam front när splittringen från och gentemot USA påverkar Europa allt mer, skriver Anna Rennéus Guthrie.
Omvärlden blir allt farligare och de vägledande principerna för att upprätthålla ordning blir mer ifrågasatta. Utvecklingen i Mellanöstern med USA:s krig mot Iran går nu in på sin tredje vecka, och förtjänar att analyseras ur flera olika perspektiv. Skillnaden i reaktionerna på USA:s agerande mot Iran är ett tydligt exempel på hur glidningen mellan USA och Europa allt tydligare materialiseras.
Tillitsproblematiken har under det senaste året varit tilltagande, samtidigt som Trumpadministrationen nu bestämt sig för att försöka bomba bort ledarskiktet och extremismen i Iran, en av den fria världens största fiender.
Firandet av frihetens möjligheter för det iranska folket och framtid tog dock inte riktigt fart då den amerikanska operationen för många i Europa, trots den upptrappning som föregick, inte gick att förbereda sig på. Vidare så tycks motiv och planering för fortsättningen saknas, liksom att andra länders rollfördelning i konflikten är oklar. Att kriget förklaras med så många olika skäl gör det omöjligt att veta vad som är sant och inte.
Europa, som varit upptaget med att försöka övertyga USA om värdet av att välja Ukraina före Ryssland, erbjuds nu i stället mer kaos och krig. Något som flyttar fokuset bort från Rysslands nyligen påbörjade femte år av invasionskrig.
Med de protester som föregick attacken den 28 februari fanns det redan en rörelse i förändringens riktning igång.
Att amerikanarna återigen bryter mot vedertagna folkrättsliga principer riskerar vidare att leda till fortsatta nya brott mot detsamma. Både av USA men också av andra stater.
På den andra sidan i debatten finns dock det starka argumentet att Irans grymheter och brott mot den egna befolkningen, dess kontinuerliga konflikt med och hot mot Israel just kan ses som en stark motivering för USA:s ingripande. Med de protester som föregick attacken den 28 februari fanns det redan en rörelse i förändringens riktning igång. USA:s attacker välkomnades omgående på plats av det iranska folket, liksom av många av dem som sedan långt tidigare flytt Iran.
Men är det för människorna i Iran och för friheten och demokratin i stort som Trump driver kriget? Den frågan bör rimligen ställas om man ska argumentera för USA:s agerande.
Valet att stötta USA:s krig är paradoxalt nog både glasklart på ett sätt och samtidigt inte alls självklart på ett annat.
Debatten spinner däremot på högoktanigt i hjulspåren av uppfattningar om att det rätta är lätt att fastslå. Antingen i betydelsen av att nu gäller det för USA-Israel med stöd av omvärlden att maximera en invasion för att säkra fred och frihet globalt och därmed en gång för alla göra slut på ondskans krafter där. Eller, som andra, tvärtom utmåla USA och Israels agerande som den främsta risken för fortsatt oordning i världen och peka på dess avsaknad av en regelbaserad och demokratisk förankring av kriget.
***
Den del av Europa som nu förväntar sig att USA:s agerande ska medföra en ökad liberal och sekulär utveckling i världen behöver nog fundera en vända till. Speciellt när den nuvarande amerikanska presidenten omgärdas av ”heliga krigare”-retoriker som ska kriga bort islamismen. Att bomba fram demokrati har ju inte alltid visat sig fungera särskilt väl tidigare, ibland blir effekten närmast den omvända, med ökade säkerhetsrisker och tillväxt av extremism, i likhet med IS tidigare framväxt, även i andra länder.
När en ökad krigföring sker på amerikanskt-israeliskt initiativ, och relationerna till andra allierade redan är rejält ansträngda, kan det därtill vara svårt att få vidare stöd från den vidare västerländska världen. Det mesta man kan hoppas på är att ingen sätter sig direkt emot.
Sprickorna som redan finns framträder nu med allt tydligare skärpa. Europeiska länder är hyfsat oeniga och lågmälda, och i den nya amerikanska påverkansstilen ingår att skälla på den som motsätter sig (läs exempelvis Spanien angående nyttjande av baser), hävda att det inte spelar någon roll vad som sägs, varvat med att påstå att Spanien visst sagt ja till det. Nog känner vi vid det här laget igen metoden.
Självfallet är ett minskat islamistiskt inflytande, ett kuvat auktoritärt Iran, eller ännu hellre helt befriat Iran, en ambition att sträva mot.
Trots att Europa länge har varit med USA i en kamp för frihet är den kampen inte lika självklar i dag. Många anledningar kan nämnas. Efterskvalpet av Ukrainahanteringen, frikopplande från och splittrande talespunkter om Europa i den amerikanska säkerhetsstrategin, Grönlandsutspel är bara några. Det går helt enkelt inte att reflexmässigt stå bakom USA villkorslöst längre. Och trots att den amerikanska framfarten mot Iran inte är detsamma som administrationens militäroperation mot Venezuela eller de tidigare hoten om Grönland och mot Kanada, är det samma ledning som står bakom kriget.
Det rätta med stort R hamnar därför i kläm när Mellanösterns öde ska avgöras. Frågan är om det ska hindra Europa från att hitta sin egen linje och roll?
Självfallet är ett minskat islamistiskt inflytande, ett kuvat auktoritärt Iran, eller ännu hellre helt befriat Iran, en ambition att sträva mot – ett projekt som USA och Europa skulle kunna driva kraftfullt gemensamt. Vem med en liberal kompass kan ställa sig mot ett tillbakatryckande av en despoti och vars aggression sträcker sig långt in i våra demokratier?
Men: Hur många fronter för friheten, i ett regelrätt krig på annan plats, kan vi upprätthålla om vi samtidigt ska splittras i vår gemensamma makt av skäl som framförallt handlar om en ny syn på omvärlden som USA frontar just nu?
Här är USA fortfarande svaret skyldigt. Ty med ett USA som slagit in på en mer nyckfull, transaktionell och auktoritär bana och har öppna kanaler med Moskva, är det inte alltid så lätt att ”trust the process”.
Det råder nu närmast konsensus om att den europeiska vänta och se-inställningen i geo- och säkerhetspolitiken i stort inte alltid tjänat oss väl. Det är nu framtiden för demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, internationell ordning, fria handelsvägar och en fungerande världsekonomi står på spel.
Europa måste därför staka ut en egen långsiktig linje. Det är högst tveksamt om det räcker ens för det kortare perspektivet att vänta och se och bestämma oss först i efterskott vad våra ingångsvärden egentligen var. Oavsett vad dessa visar sig varit.