Staffan Heimerson:
Det spanska undret
Utblick Essä
Få länder har haft en så usel och olycklig historia som Spanien. Girighet och passivitet har hållit tillbaka landets utveckling. Men nu! Landet blommar, föredömligt fritt och blandar modernitet med traditioner. Staffan Heimerson, som länge var korrespondent i landet, bilar runt och frågar sig: Kan modellen hålla?
En majestätisk järnvägsstation fyller upp en stor del av Somport-dalen högt upp i de snöklädda Pyrenéerna.
Stiligt. Estación Internacional de Canfranc är en av de största järnvägsstationerna i världen och en modernistisk arkitektonisk pärla. Men utanför är järnvägsspåren rostiga. Sedan decennier tillbaka rullar inga tåg in från Madrid i syd eller Paris i norr. I vänthallen säljs ingen biljett.
En karl med solbränt, rynkigt ansikte, det långa grånade håret i hippieknut i nacken, med skägget tvinnat och med vandringsstav i näven betraktade det turistiska eländet kring den 241 meter långa, stiliga, gåtfulla stationsbyggnaden: hyrcyklar, slaskiga tapas och kinesisktillverkade gosebjörnar. Med humoristisk bitterhet fällde mannen en sliten kommentar:
”En Titanic i bergen.”
Han var en av de 250 000 personer om året som vandrar El Camino de Santiago (Jakobsleden) och hans mål, staden Santiago de Compostela, finns 820 kilometer västerut. Nu smög han sig in i den vita vänthallen, säkert trettio meter hög. Han betraktade de heraldiska, nationella vapnen ingraverade i väggarna, Spaniens mot syd, överdådiga med lejon, kungakronor och sköldar från rikets historiska regioner, Frankrikes mot norr med revolutionär sparsamhet reducerat till bokstäverna RF.
Tåglös, utan frustande lokomotiv och stressade resenärer, låg järnvägsstationen reducerad till bara en symbol för Spaniens långa, långsamma väntan att ta sig in i den moderna tiden. Estación Internacional de Canfranc var en gång tänkt att påskynda Spaniens modernisering. Tanken var att spanjorer och fransmän, på var sin sida av Pyrenéerna, utan byten, med tåg skulle kunna färdas mellan Paris och Madrid och omvänt.
Spanien skulle komma närmare det övriga Europa.
***
Jodå. Järnvägsstationen högt upp i Pyrenéerna behövde bli extra stor, ty det skulle bökas extra mycket där, när Frankrike och Spanien av militärstrategiska skäl hade olika spårvidd. Den invigdes 1928 av kungligheter och politiska högdjur. Men det blev ingen fart på linjen.
Strax kom depressionen som förlamade den ekonomiska aktiviteten världen över. Den följdes av spanska inbördeskriget. I Spanien var Alfons XIII av Bourbon kung och backade upp fascisten Primo de Riveras diktatur. Utan formell abdikation flydde kungen från landet, efter valet 1931, när de republikanska partierna segrade och utropade ”den andra spanska republiken”. Den utlovade sociala och politiska förändringar men blev en bräcklig demokrati. Bristen på framsteg skapade missnöje bland proletariatet. Det växte med strejker och folkliga resningar. Det blev ett virrvarr. Reformer blev besvikelser. Detta bäddade för militära upprorsmakare som under general Francisco Franco gjorde den militärkupp som drog in landet i ett tre år långt inbördeskrig.
Franco fick starkt militärt stöd av Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. Det spanska inbördeskriget omtalas ofta som ”en tysk generalrepetition” inför andra världskriget. Det gav en möjlighet för den tyska krigsmakten att pröva flygvapnets styrka. Luftwaffe gav understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål, där bombningen av den baskiska staden Guernica är den mest kända.
Republiken fick en del sovjetiskt stöd samt lät bilda en Internationell brigad om 20 000 idealistiska bevarare av demokratin, bland dem 600 svenskar. I den ingick den brittiske författaren George Orwell som sa: ”Om Franco besegrar demokratin i Spanien finns inget hopp om att fascismen kan stoppas på andra håll.”
På plats att skildra kriget var bland andra författaren Ernest Hemingway och hans flickvän, stjärnreportern Martha Gellhorn samt från Sverige Barbro Alving. Bang, Barbro Alvings signatur, rapporterade från Madrid till Dagens Nyheter: ”Det finns inte ord för den skräck, den sorg och det elementära hat mot de skyldiga som griper en när man går en rond genom ett av Madrids bårhus dagen efter ett ’lindrigt’ bombardemang. I kista efter kista, nakna enkla trälådor, ligger de där, jag räknar till sjutton.”
Franco segrade den 1 april 1939. Han blev diktator och höll makten till sin död 1975. En halv miljon spanjorer stupade i kriget. Ytterligare en halv miljon avrättades eller avled av svält under efterkrigsåren. Under Francos regim fängslades två miljoner spanjorer för regimkritisk verksamhet.
Men järnvägsstationen i Canfranc finns kvar. Den har byggts om till ett lyxhotell.
Med andra världskriget upphörde mer eller mindre järnvägens legala verksamhet. I stället blev bergspasset och tunnlarna ett ”Casablanca i Pyrenéerna” med flyktingar, spioner och smuggling. Judar flydde Tyskland på sin väg till Amerika och Storbritannien. Schweiziska guldtackor fördes i säkerhet. Nazi-Tysklands Hitler och den spanske diktatorn Franco ska odokumenterat ha mötts där. Franco önskade vapen från Tyskland, Hitler ville ha den wolfram (tungsten) som fanns i spansk jord. När ett tåg spårade ur och fick en bro på den franska sidan att störta samman var det järnvägsdrömmens sista suck. Men järnvägsstationen i Canfranc finns kvar. Den har byggts om till ett lyxhotell.
***
Den kortvuxne, brutale och, som det anses, korkade generalissimon Franco drev därefter Spanien efter ett reaktionärt mönster – en polisstat med nedärvda fascistiska ideal, dominerad av sitt militärvälde och sin katolicism.
Regimen såg som en viktig uppgift att vaka över att unga kvinnors oskuld bevarades. Deras mammor skulle leva efter den tyska kejsartidens devis Kinder, Küche, Kirche. Tidens populära strandmode, topless, var på Spaniens playor förbjudet. Makten manifesterades av två Guardia Civil i karakteristiska tricorne, den trekantiga uniforms-hatten i lack, hotfullt utplacerade på varje höjd längs landets riksvägar. Spanjorerna var – som dagens ryska befolkning under president Putin – fega. De vågade inte säga basta, nu är det nog. Bara bland baskerna fanns den offervilja som fordras för uppror och folkresning.
Franco vidmakthöll ett stagnerat land, där ekonomin från femtiotalet och framåt pulserade en aning tack vare charterturismen. Det accepterades av de tillresande från Nordeuropa, som översittaraktigt och utan reflektion sa: ”Spanjorerna är som stora barn. De behöver en fast hand.”
För spanjorerna var det 36 bortkastade år. De var inte otränade på sådant. Landet, har sedan drottning Isabella av Kastilien och kung Ferdinand II av Aragonien genom äktenskap vid mitten av 1400-talet förenade sina två riken i en personalunion och Spanien blev till, haft en i huvudsak olycklig historia. Kungaparet stod för en etnisk rensning, odödliggjord av frasen ”morens sista suck”, när de kastade ut halvöns alla araber och judar och berövade landet dess flit och kreativitet.
Medan Nordamerika befolkades av ambitiösa nybyggare som flytt religiös förföljelse i norra Europa skapade Spanien i Sydamerika ett imperium – men inte för att odla och bygga utan för att stjäla guld.
Det är naturligt att historia inte är den unge spanjorens käraste ämne.
Spanska kungar kom att regera över det som i dag är Nederländerna och såg ut som en stormakt. Men det var det inte. Spanien låg i skuggan av Habsburg i Wien. Den spanska armadan fick stryk av England. Napoleon kom att härja över hela Iberiska halvön. I slutet av 1800-talet vingklipptes landet ytterligare, när det i krig förlorade sina stora besittningar i Amerika, främst Kuba som blev självständigt, samt också Filippinerna.
Det är naturligt att historia inte är den unge spanjorens käraste ämne.
***
Men nu! Spanien är ljusstrimman över det molntäckta Europa. I 2020-talets mitt är Spanien som några bekanta rader av Bob Dylan:
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly agin’
Please get out of the new one
If you can’t lend your hand
For the times they are a-changin’
Jag studerar Det spanska undret – i klass med efterkrigstidens Deutsches Wirtschaftswunder – när jag en försommarvecka bilar genom Spanien. Från det sofistikerade, självständighetstörstande Katalonien till det sturiga, i praktiken självständiga, Baskien. Över Aragonien, Kastilien och Navarra löper, som i Tyskland, ett finmaskigt nät av nya motorvägar, autovías, avgiftsbefriade till skillnad från autopistas som är avgiftsbelagda. Vägbanorna är jämna, servicestationerna ligger tätt och trafiken civiliserad.
Samtidigt rusar höghastighetståg fram på ett järnvägsnät som är det längsta i Europa, större än föregångslandet Frankrikes. Det är det näst längsta i världen, näst Kinas. Spanjorernas Talgo-350 byggs i landet. ”350” syftar på tågets tilltänkta topp-hastighet. Även vad gäller hamnbyggen har regeringen satsat på infrastruktur.
En stolt spanjor har äntligen något att vara stolt över.
Medborgare i omgivande europeiska länder noterar – ofta skräckslaget, ibland med rösten fylld av avundsjuka – hur spanjorerna 50 år efter Francos död både njuter av sin nymornade modernitet och självständighet och ogenerat håller fast vid spanska vanor och ovanor.
Om inte mañana så åtminstone siesta.
Det nymornade Spanien – som hyser 48 miljoner invånare på en yta som är aningen större än Sveriges – har de senaste månaderna utmärkt sig för:
1. Landet är öppet för invandring. Denna är av två slag. Till Kanarieöarna driver ekonomiska flyktingar in från Afrika. Strömmen är större än strömmarna till Italien och Grekland sammantagna. Från Sydamerika kommer hundratusentals ungdomar och pensionärer från en välbeställd medelklass, som flyr diktatur i Venezuela och ekonomiskt kaos i Peru, Ecuador och flera andra länder. Dessa har alla spanska som modersmål, anpassar sig snabbt. (Spanskan är världens näst mest talade modersmål, näst det kinesiska mandarin, men större än engelska). Spanien har stor brist på arbetskraft. Det behöver fler händer och huvuden, när landets kvinnor nästan helt upphört att föda barn. Invandrarna ser Madrid som ett alternativ till ”Sydamerikas huvudstad”, Miami. Jag kom i samtal med ett ungt par, han från Colombia, hon från Peru. De hade funnit ”spanjorerna snälla och vänliga”. De hade snabbt fått jobb, hade redan god ekonomi . Men de ville inte ut och resa i övriga Europa. ”Vi har hört, att där pågår en etnisk rensning.”
2. Regeringen, under den socialdemokratiske premiärministern Pedro Sánchez, tillträdde 2018, anmodade Förenta staternas president Donald Trump att ta sig i brasan, när denne gett sig i krig med Iran. Amerikanska flygplan fick inte landa ens för bränslepåfyllning på baser i södra Spanien. Baserna byggdes av amerikanerna under Franco-tiden, när Spanien på grund av att det inte var en demokrati vägrades medlemskap i Nato. Sánchez sa att hans regerings ståndpunkt kan sammanfattas som ”Nej till kriget. Vi kommer inte att vara medskyldiga till något som är skadligt för världen och strider mot våra värderingar och intressen.”Trump hotade genast med att stoppa handeln mellan de två länderna.
3. Spanien lät passagerare på ett nederländskt kryssningsfartyg, som drabbats av det dödliga hantaviruset, evakueras genom att stiga i land i hamnen Granadilla på Tenerifa och flygas till sina hemländer. Viruset kom från råttors avföring och hade spritts från Anderna till Antarktis, där turisterna beskådat djurlivet. Andra länder, Kap Verde-öarna och Marocko, hade vägrat skeppet att lägga till.
4. Spanjoren lever längre än andra européer. Medellivslängden är 84 år, för spanjorskorna ännu längre, 86,2, för män ”bara” 80,4. År 2040 väntas medellivslängden ha stigit till 85,8. (I några lilleputtstater, San Marino, Monaco och Liechtenstein, blir människor ännu äldre än spanjorerna. Sverige har platssiffran 11 med 83 år).
”Sunt leverne. Vi dricker mer än ni andra uppe i Europa.”
”Ja”, sa en farbror med renrakade kinder – och som naturligtvis hette Paco – på en slamrig Bar Cafeteria Machacoa i en by i en tidigare efterbliven landsända, ”vårt Spanien är på väg att gå om Japan och bli det land i världen där invånarna lever längst.”
På min fråga om vad hemligheten bakom spanjorernas långa livslängd är svarade han: ”Sunt leverne. Vi dricker mer än ni andra uppe i Europa.”
”Och”, föll hans amigo vid bardisken in, ”vi har inte slutat röka.”
Spanjorerna skojar gärna om sin nya roll som långlivade wellobe-varelser och hälsoprofeter. Trivsel och umgänge, säger forskare, är viktiga i förklaringen till lång livslängd. Den spanska livsstilen, att ge sig tid att umgås med vänner och en gammaldags familjesammanhållning är en viktigare faktor till ett långt liv än den sunda Medelhavsdieten med dess olivolja, frukter och grönsaker. Sanningen är ju, att spanjoren i sin mathållning inte alls är en renlevnadsman. Han mumsar massor av skinka, potatiskroketter och churros (en läcker, friterad deg. I alkoholkonsumtion är Spanien nummer 17 i världen med 10,7 liter per år (efter irländaren men före tysken och före oss svenskar med platssiffra 59 och 7,1 liter.)
Rökningen har dock gått ner i Spanien. En ny tobakslag förbjuder rökning i barer och restauranger samt i parker och på badstränder. Ingen bryter lagen.
Även med modernisering finns viktiga delar av ”det gamla Spanien” kvar: de sena morgnarna, den sena lunchen, mellanmålen, siestan, den sena middagen, det högljudda kafélivet, lättsinnet och den spontana vänligheten.
Tidningar antyder att Zapatero också lärt upp nuvarande premiärministern Sanchez i konsten att sko sig.
En långt viktigare faktor, säger folkhälsoexperter, är landets utomordentliga sjukvård. Under min resa slog det mig, att varje gång jag rullat in i en mindre stad låg det i dess utkant ett stort nybyggt sjukhus, ofta i djärv arkitektur. Den väldiga satsningen på sjukvården är, tror jag, den främsta symbolen för ett land som lämnat begreppet mañana bakom sig och gjort sig modernt.
Andra tecken på att the times they are a-changin’ är, att jämställdheten sannolikt är den största i något EU-land. Den nya medelklassen är reslysten på samma sätt som svenskar var på sextiotalet. Svensken flög charter till Mallorca. Spanjoren flyger till Maldiverna. Med nya vanor tar han avstånd från ett av sitt lands stiliga men bisarra kulturyttringar, tjurfäktningen. Han finner den rå och plågsam.
Men även i goda tider finns smutsfläckar att tala öppet om. Vid motorvägen E15 mot Barcelona lyste en stor ljustavla upp med en varningstext från Trafikverket:
HIGHWAY ROBBERS.
WATCH YOUR BELONGINGS .
DO NOT TRUST STRANGERS.
Det finns öppenhet också, när spanska medier skildrar misstankar mot ledarskiktet i landet. Min hotell-tv malde dag efter dag detaljer från rättegången mot José Luis Rodríguez Zapatero, en socialdemokrat som var Spaniens premiärminister 2004–2011 och nu är åtalad för penningtvätt och för att ”ha lett och tillhört en struktur för otillbörlig påverkan”. Hans socialistkoalition beviljade 53 miljoner euro i krisstöd till det okända flygbolaget Plus Ultra under Covidpandemin 2021. Bolagets ägare var personer med nära band till Venezuelas regim. Plus Ultras representant i Spanien betalade Zapatero nära en halv miljon euro, ”för konsultuppdrag”. Zapateros döttrar ska ha fått stora summor för att göra reklam.
Tidningar antyder att Zapatero också lärt upp nuvarande premiärministern Sanchez i konsten att sko sig. På Sanchez hustru, Begoña Gomez, yrkas 24 års fängelse för att hon med en ministers hjälp ska ha berikat sig med att sälja ansiktsmasker under epidemin.
Det finns i Spanien tradition att syssla med smutsiga pengar. Kung Juan Carlos I flydde 2020 i exil till Abu Dhabi sedan shejkdömet där gett honom ofantliga summor för okända tjänster. Kungens svärson sitter i fängelse för korruption.
Ekonomiskt går dock Spanien väl. Det är ett i-land med den tolfte största ekonomin i världen. I tillväxt ligger det på EU-ländernas övre halva. Dess BNP per capita är 64,836 dollar, 17:e bäst i världsekonomin. Främst är det ett borgerligt styrt Stor-Madrid som blomstrar. Det är ett dynamiskt storstadsområde med fler än sex miljoner invånare. Idéhistorikern och författaren Johan Norberg besökte staden för något år sedan och skrev i Smedjan: ”Madridregionen har upplevt en snabb ekonomisk expansion och har på 20 år ökat sin andel av Spaniens BNP från mindre än 15 till 20 procent. Hälften av arbetskraften är faktiskt invandrade, från andra länder eller andra regioner. Mer än 70 procent av de utländska investeringarna går numera till Madrid. Regionen har blivit rikare än Rom och är snart i kapp Berlin.”
Kan Det spanska undret förvaltas väl?
Många tvivlar. Jag kom i samtal med en trind men stilig senora i åttioårsåldern, när en värmebölja om 38 grader drivit mig ner till Baskiens gulligaste badort, Zarautz vid Atlanten nära San Sebastian. Hennes barnbarn spelade pelota, ett spel där en stenhård boll slås med bara handen, mot en garageport. Själv satt hon intill i skuggan på en trottoarservering och åt pinxtos (som tapas benämns i Baskien).
”Ingen kommer längre ihåg vilket uselt land Spanien var för bara femtio år sedan. Mina föräldrar hade flytt genom tunnlar i Pyrenéerna till Frankrike undan Franco och hans metoder. Dom (hon pekade mot barnbarnen) begriper inget av det. Och vem vill höra om hunger och förföljelse? De tar allt för givet, när allt verkar gå åt skogen.”
Då måste Spanien – och världen – göra sig redo för att bli som den gamla järnvägsstationen i Pyrenéerna.
Staffan Heimerson är utrikeskorrespondent. Han senaste bok bär titeln ”Oj, oj Europa”.
Omslagsbilden är på Estación Internacional de Canfranc. Foto: Bibliothèque nationale de France, Public domain, via Wikimedia Commons.