Det starka samhällets politik

”Vad ska staten göra? Det blir en av morgondagens viktigaste frågor. En annan, lika viktig, lyder: Vad ska staten avstå ifrån?”, konstaterar PJ Anders Linder i sin ledare i senaste numret av tidskriften Axess.

Statens uppgift är politikens grundfråga. Vad staten ska göra och vad den inte ska göra. Och tolkningen av COVID-19-pandemin kommer i mycket att handla om staten. Om vilken beredskap som fanns, hur staten (regeringen och dess myndigheter) agerade och i vilken utsträckning åtgärder nådde goda och avsedda resultat.

I den debatten höjs redan krav på att staten måste vara ”stark”. Vad det riktigt innebär är inte uppenbart. Få ställer Linders första fråga. Nästan ingen den andra. Men det är uppenbart att det är en sak när Vänsterpartiet talar om Den starka staten, en annan när borgerliga politiker gör det. Till vad ska staten vara stark och vad innebär det?

För många tycks Den starka staten handla om den ständigt närvarande och febrigt aktiva staten. Varje identifierat problem både kan och ska lösas med politiska beslut. Rätt man på rätt myndighet kommer med rätt befogenheter se till att det som ska fungera verkligen gör det.

Från vänster förs debatten med betydande självförtroende. Nu har marknadsliberalismen visat sin oförmåga och politiken (staten) kan återta sitt kompetenta fasta grepp över samhällsrodret.

Att många företag behöver stöd under krisen har tydligtvis varit särskilt upplyftande. Med uppsynen hos den stränga fastern som avslöjat brorsonen med handen i kakburken, heter det att staten nu minsann duger.

 

Det går att köpa omogen avokado i en livsmedelsbutik i Malmö. Hur hamnar de där? Inte är det kommunstyrelsens förtjänst.

Man talar mindre om att staten årligen tar in 150 miljarder enbart i bolagsskatt. Eller att varje krona som den svenska staten lånar i den här krisen bygger på att borgenärerna känner sig trygga med att näringslivet kommer fortsätta att fylla statens kassakista i framtiden. Värdet på svenska statspapper bestäms inte av partiers kongressbeslut, utan av ekonomins förmåga att producera välstånd. Att den förmågan skulle gynnas av en aktiv statlig ägarpolitik under ledning av Vänsterpartiet är det få som tror. I synnerhet bland dem som nu lånar Sverige pengar.

Marknadsekonomins mer handgripliga roll i den akuta krisen verkar få reflektera över. Bortsett från vissa luckor under den inledande hamstringsvågen, så har hyllorna varit fyllda. Kritiska varuflöden – från toalettpapper till färska grönsaker – har rullat på. Hur har det gått till? Vilka har gjort det möjligt? Ett tankeexperiment kan ju vara att försöka räkna på hur många människor som är inblandade i att det går att köpa omogen avokado i en livsmedelsbutik i Malmö. Hur hamnar de där? Inte är det kommunstyrelsens förtjänst.

För att inte tala om all produktionskapacitet som ställts om och ökats för att möta en växande efterfrågan på allt från ansiktsmasker till respiratorer. Till del för att företag och företagare vill ta ansvar, men också för att de helt enkelt reagerar på marknadens ökade efterfrågan. Världen må vara nedstängd. Men marknaden fortsätter att fungera.

Krisförloppet kommer att analyseras i alla dess detaljer. Att marknadsekonomin fallerat i krisen kommer inte att vara en av slutsatserna.

Men stödet? Behövs verkligen det? Att företag inte överlever en naturkatastrof där omsättningen utraderas är inte en åsikt. Om staten ska möjliggöra en övervintring av i grunden sunda produktions- och distributionsstrukturer är däremot en politisk fråga. Och det har inget att göra med om staten ska äga, driva eller styra företag när det inte råder naturkatastrof.

En längtan efter kontroll och ordning

Ropen på den starka staten handlar om djupare drivkrafter och ideologiska föreställningar. Om makt och kontroll. Om den grundläggande relationen mellan stat och medborgare. Om att politik ska forma samhället. Helst handgripligt.

Payam Moula och Martin Rynoson från socialdemokratiska Tiden tillhör dem som har svårt att dölja sin entusiasm för de möjlighetsfönster de nu ser öppnas. Äntligen ska den kvartssekellånga parentesen efter Sovjetunionens fall stängas. Vår (vems mer exakt, framgår inte) naiva dröm om att ”allt skulle bli som en harmonisk seglats på frihetens hav” är krossad. Bevisningen över det liberala kvartsseklets tillkortakommanden rullas upp i en debattartikel i Expressen:

”Krigen skulle bli färre. [De har de…, min anmärkning] Toleransen för avvikande livsstilar, hudfärger och sexuella läggningar skulle förr eller senare bli universell. [Den har ökat radikalt på trettio år…, min anmärkning] Människor över hela världen skulle lyftas från fattigdom och nöd. [Det har de…, min anmärkning].”

Men nu handlar detta inte så mycket om vilka resultat som olika politiska idéparadigm har levererat, eftersom en sådan jämförelse mellan de senaste tjugofem åren och de föregående tjugofem inte utfaller till det långa 1970-talets fördel. Milt uttryckt.

Få saknar Kalla kriget, att homosexualitet klassades som en sjukdom (i Sverige till 1979) eller att två miljarder människor levde i extrem fattigdom så sent som 1990 (idag är den siffran sjuttiofem procent lägre, trots att befolkningen nästan är två och en halv miljard större).

För att vara så genomusel får liberalismen ändå sägas ha sina ljusglimtar.

Så det handlar om något annat. Att känna kontroll. Att skapa ordning. Att politik är att vilja.

Det visar också att ropen efter Den starka staten tillfredsställer grundläggande mänskliga drivkrafter. Vi vill ha kontroll och ordning

I ett inte helt begripligt resonemang konstaterar Moula och Rynoson att risken med att inte hävda den politiska viljans primat är att det annars uppstår ett vakuum som kommer att fyllas av fel vilja.

”[O]m de [”de etablerade politikerna”] i stället ägnar sin energi åt att förklara varför saker och ting är omöjliga att göra, då kommer väljarna söka sig till politiker som faktiskt säger sig kunna ta tillbaka kontrollen.”

Jag tolkar det som att politiker är skyldiga att lova väljarna att göra sådant de inte tror är möjligt. Eftersom någon med mer sinistra motiv annars dyker upp och lovar samma sak. Denna föga upplyftande syn på den demokratiska processen har naturligtvis alla förutsättningar att föra oss till katastrofen. Eller åtminstone till sjuttio- och åttiotalens kombinerade ekonomiska stagnation och medborgerlig maktlöshet.

Det visar också att ropen efter Den starka staten tillfredsställer grundläggande mänskliga drivkrafter. Vi vill ha kontroll och ordning. Socialister som Moula och Rynoson är i alla fall öppna med sina motiv.

George Orwell fångade detta i The Road to Wigan Pier på 1930-talet:

“The underlying motive of many Socialists, I believe, is simply a hypertrophied sense of order. The present state of affairs offends them not because it causes misery, still less because it makes freedom impossible, but because it is untidy; what they desire, basically, is to reduce the world to something resembling a chessboard.”

Orwell var vid tiden övertygad socialist och min avsikt är inte främst att använda citatet polemiskt. Men det fångar en insikt om politik som kommer vara helt central under de kommande åren. Strävan efter ordning. Eller kontroll. Och de uppenbara riskerna för att politiken får en inriktning som hämmar ekonomisk tillväxt och kväver individuell frihet och integritet.

Få saker är så stökiga och så olikt ett schackbräde som en global pandemi. Det är svårt att förstå vad som händer. Det är svårare att förstå vilka åtgärder som är verkningsfulla. Och det är närmast omöjligt att fullt ut överblicka konsekvenserna av de beslut som fattas.

Det driver en efterfrågan på ordning och kontroll.

Strävan efter ordning är en naturlig mänsklig drivkraft. Ordning ger oss överblick, förutsebarhet och en känsla av kontroll. Men politisk konstruerad ordning är inte sällan en hägring. Känslan av kontroll är illusorisk och förutsebarheten inte sällan än mer illusorisk.

Det är rimligt att anta att staten kommer att vara väl förberedd inför nästa pandemi av det här slaget. Det är viktigt. Men det är inget riktigt bra svar på hur Sverige bygger bättre motståndskraft.

Det riskerar att bli som när en generalstab krigsplanerar för det förra kriget. Och ser sin optimerade utrustning och sin minutiösa planering snabbt bli kringränd av en fiende som väljer andra vägar och har nya vapen. Den noggranna planeringen ianspråktager alla former av resurser – från materiella till personella – och blockerar därmed samhällets kanske viktigaste resurs: förmågan till anpassning och improvisation.

Debatten om Den starka staten och dess relation till samhället i övrigt handlar därför inte bara om frihetliga och ekonomiska värden som alldeles uppenbart riskerar att gå förlorade. Det handlar lika mycket om vad som är verklig motståndskraft och robusthet. Om hur vi nu riskerar att underminera Det starka samhället i tron att Den starka staten ska ge oss ökad trygghet, ordning och kontroll.

Spontan ordning – eller kommenderad?

De kommande årens debatt kommer att handla om vad som gör samhället mer motståndskraftigt. Vad är ordning? Hur uppstår den? Under vilka förutsättningar? Och vilken är statens roll för ordning?

Just ordning är den centrala frågan i Friedrich von Hayeks författarskap. Hayeks förståelse för hur ordning kan vara en funktion av mänsklig handling och inte av mänsklig design bygger på helt andra insikter och instinkter än dem som Orwell beskriver. Det är inte schackbrädets ordning, utan den evolutionära ordning som anpassar verksamheter och samhällen efter omständigheter och sammanhang. Också under en pandemi.

Hayeks grundfråga handlar om hur samhället tillgodogör sig och processar information och kunskap. Hur beslut fattas, av vem och var i samhället. Om skillnaden mellan ett decentraliserat och pluralistiskt beslutsfattande och ett centraliserat och monolitiskt.

Information och kunskap är – konstaterar Hayek – inte bara spridd i samhället, den är dessutom intimt sammanlänkad med varje individ som äger särskild kunskap om sin egen miljös speciella förutsättningar. Den lokala ICA-handlaren känner sina kunder, jag vet hur min arbetsplats fungerar, glassförsäljaren på stranden vet när och var efterfrågan är som störst.

Mycket av den kunskap som används i samhället är helt enkelt otillgänglig för den centrala beslutsfattaren.

I schackbrädesvärlden är detta antagligen futtiga oväsentligheter. I relation till viljan som politikens primat alldeles säkert.

I den verkliga världen är de förutsättningen för vårt välstånd, samhällets utveckling och tillvarons förutsägbarhet och beredskap. Det fria samhället är en ständig process för att lösa kunskaps- och informationsproblem. Det skapar därmed sin egen ordning och sin egen förutsebarhet.

Den ordning som uppstår när människor anpassar sitt beteende till förutsättningarna – på marknaden eller i sociala sammanhang – är en annan än den som kommenderas fram genom centrala och förment upplysta beslut. Mycket av den kunskap som används i samhället är helt enkelt otillgänglig för den centrala beslutsfattaren.

Om den politiska ordningen reduceras till att vilja, så handlar samhällets spontana ordning om att kunna. Om att göra det bästa av situationen, i en situation som ständigt förändras.

Men frågan är inte vad som är en stark stat, utan hur staten kan göra samhället starkare.

Frågan om frihet under förutsägbara och robusta lagar och institutioner är därför ingen lyx kopplad till individuellt självförverkligande, utan en insikt om vad som bygger robusta och uthålliga samhällen.

Vår kollektiva förmåga att använda den kraft och den kunskap som finns spridd och fragmenterad i myriader av beslut fattade av miljoner av människor är grunden för vårt välstånd, den är också grunden för Det starka samhället. Och politikens mål är inte Den starka staten, utan Det starka samhället.

Det var sant före Sovjetunionens fall. Det var sant före COVID-19. Och det kommer att vara sant i framtiden.

Vi behöver Det starka samhället

Statens roll i samhället förblir den centrala politiska frågan. Men frågan är inte vad som är en stark stat, utan hur staten kan göra samhället starkare. Och hur den riskerar att göra det svagare. Att ha svar på PJ Anders Linders frågor.

På vissa punkter innebär det en tydligare och mer framträdande roll för staten. Staten har under de senaste decennierna slagit till reträtt på fel områden, inte sällan genom att skjuta fram sina positioner där den inte har att göra. Inget av det är ”marknadsliberalismens” fel.

På andra områden kommer Den starka staten inte att befrämja Det starka samhället. Tvärtom.

Att vi avvecklat det svenska militära försvaret eller fysiska beredskapslager för medicinsk utrustning är inte marknadens fel. Besluten har fattats av en rad regeringar och riksdagar. Och inte sällan av partier som har liten sympati för marknaden.

Det är uppenbart att det finns samhällsfunktioner som måste bäras av staten och som är kopplade till dess grundläggande förmåga att projicera makt och i slutändan sitt våldsmonopol. Det må gälla det militära försvaret, den civila beredskapen eller upprätthållandet av lag och ordning. Det fria samhällets ordning bygger på att staten skyddar medborgarna till liv och egendom. Här måste staten vara stark för att samhället ska kunna vara det.

Det finns också andra legitima politiska uppgifter som gör samhället tryggare, säkrare och rättvisare. En välfärdspolitik baserad på arbete och allas rätt till en god utbildning. En fungerande sjukvård för alla. En klok politik för en ren miljö.

På andra områden kommer Den starka staten inte att befrämja Det starka samhället. Tvärtom.

Hur ser det starka samhället ut? Vilka institutioner vilar det på? Och hur ser dess politik ut? Frågan formuleras sällan så och i många fall är samhälle nästan alltid synonymt med staten. Men det är här den politiska debatten kommer att behöva föras.

Den starka staten kommer alldeles säkert vara mycket väl förberedd på en ny COVID-19-pandemi. Det är både viktigt och bra. Men vi behöver också vara förberedda för det som är okänt för oss idag.

Då räcker inte Den starka staten. Då behöver vi Det starka samhället.