Detta är inte slutet på globaliseringen
Coronautbrottet har beskrivits som en utmaning för globaliseringen. Men att sprida risker över världen är viktigt för att göra både företag och samhällen mindre sårbara. Det är inte slutet, utan början på ett nytt kapitel för globaliseringen som vi ser.
Utbrottet av coronaviruset covid-19 har satt globaliseringen – den politiska, kulturella och ekonomiska sammanvävningen av samhällen – på prov. Expressens politikreporter Torbjörn Nilsson uttrycker det glasklart: ”Människors rörlighet, människors vanor att resa och arbeta i andra länder, människors nyfikenhet och glädje i att upptäcka och se, att träffa andra människor; allt det förändrar ett samhälles motståndskraft mot pandemier. Corona handlar om globaliseringen.”
Att vår tids virus sprids snabbt och lätt slår företags leverantörskedjor i spillror är helt klart en konsekvens av global rörlighet. Samtidigt finns en risk att politiker drar fel slutsatser om vilka sårbarheter som globaliseringen innebär.
Det är i grunden positivt för Sverige och resten av världen att varor, tjänster, kapital och människor enkelt kan korsa gränser. Globaliseringens akilleshäl har snarare varit att många företag har varit alltför beroende av enskilda leverantörer i samma område, en svaghet som coronautbrottet nu blottar med all önskvärd tydlighet.
51 000 företag världen över har åtminstone en leverantör i Wuhan, den kinesiska stad där coronautbrottet hade sitt epicentrum, och 5 miljoner företag har åtminstone en underleverantör. Bland annat är ett 70-tal av den svenska fordonsindustrins underleverantörer och textiljätten H&M beroende av produktion i de drabbade kinesiska områdena. Det är svårt att hitta ersättare för de leverantörerna med kort varsel, och många företag kommer därför att lära sig bittra läxor om hur viktigt det är att hålla koll på var deras insatsvaror kommer ifrån.
Den risken kommer globala företag att vilja sprida över världen snarare än koncentrera till ett fåtal platser
Företag har tvingats göra liknande anpassningar förut. Ett exempel var efter Fukushima-olyckan i Japan 2011, då det blev tydligt hur många underleverantörer av komponenter till microchip som låg i Japan. Det fick många större företag som IBM att beställa komponenter av underleverantörer i Taiwan i stället. Företagen flyttade alltså inte hem sin produktion, utan spred risken geografiskt.
Microchip är på så sätt en utmärkt illustration av hur kombinationen av globalisering och lokal specialisering är ett vinnande koncept. Den bästa utrustningen för att ta fram chipen kommer från Nederländerna, den bästa designen kommer från USA, de bästa gjuterierna finns i Taiwan, och så vidare.
Att det är gynnsamt för alla inblandade att länder och regioner utvecklar sådana komparativa fördelar visade tidiga nationalekonomer som Adam Smith och David Ricardo redan för drygt 200 år sedan. I dag drar vi varje dag nytta av att de teoretiska bevisen omsätts i praktiken.
Med det sagt kommer coronautbrottet att få konsekvenser för hur globala företag tänker kring sina leverantörskedjor. Fler företag lär hitta alternativa leverantörer för sina insatsvaror för att inte bli tagna på sängen igen. Dessutom kommer lagerhållning, som tidigare setts som onödigt kostsamt, antagligen att betraktas som en nödvändighet framöver. Till exempel har Apple, som bara hade nio dagars lagerbuffert, drabbats hårt av coronakrisen.
Coronakrisen innebär dock inte ett abrupt slut för globaliseringen, utan snarare början på ett nytt kapitel. Var nästa pandemi bryter ut, bubbla spricker eller naturkatastrof slår till är osäkert. Den risken kommer globala företag att vilja sprida över världen snarare än koncentrera till ett fåtal platser. Vad är sådan spridning uttryck för annat än globalisering?
Forskarna beskriver därför resande som ett ”naturligt vaccin” som minskat risken för pandemier
Och är det verkligen människors ökade rörlighet och reslust som ska lastas för stora sjukdomsutbrott? Som Torbjörn Nilsson skriver i Expressen tog det ett halvår för asiaten, en influensa som orsakade en pandemi 1957, att nå Sverige från Kina. För covid-19 tog det bara några veckor. Men även om spridningstakten är snabbare i dag så har globaliseringen och människors resande mer hjälpt än stjälpt samhällets motståndskraft mot pandemier.
En studie från 2018 visade att ökat resande har hjälpt människor att bygga upp större korsimmunitet, det vill säga motståndskraft mot virus och bakterier som liknar de man tidigare varit smittad med. Forskarna beskriver därför resande som ett ”naturligt vaccin” som minskat risken för pandemier med samma dödlighet som spanska sjukan 1918, då 3–6 procent av världens befolkning avled. (Dödligheten för covid-19 ligger troligen på runt 1 procent av de som infekteras.) Som Johan Norberg noterat var dödligheten i spanska sjukan i Sverige störst i avlägsna byar i Norrland, där människor inte byggt upp någon större immunitet genom regelbundet resande och utbyte.
Efter coronakrisen behövs en diskussion om Sveriges beredskap för framtida pandemier. Borde regeringen investera i nya militära fältsjukhus med respiratorer? Borde staten ställa ännu hårdare krav på regionerna att ha beredskapslager med läkemedel och sjukvårdsmateriel? Men i den diskussionen får vi inte glömma bort att det är en styrka, inte en svaghet, att människor kan resa och att produktion är spridd över världen. Ensamt är Sverige svagt.