Digitaliseringsfobin skadar skolan

Lärarkrisen har äntligen nått valrörelsen på allvar. Hela 187 000 nya lärare kommer behöva anställas till 2031, enligt SKL. Mer än hälften (!) av alla som läser på högskolans yrkesprogram skulle behöva vara lärarstudenter för att klara behoven kommande år. Om man inte med rent sunt förnuft kan sluta sig till att regeringens satsningar på utbyggda platser på lärarhögskolorna är ett slag i luften kan man lyssna på Universitetskanslerämbetet: det går inte att bygga bort lärarbristen via våra lärosäten.

Inget av partiernas utspel i frågan, från Liberalernas 18 000 lärarassistenter till Fridolins miljarder, ger heller någon övertygande lösning på detta problem. I praktiken finns en målkonflikt som politikerna noga undviker:

1. Målet om ökad – eller ens bibehållen – lärartäthet innebär automatiskt sänkta krav på lärarnas kvalifikationer.
2. Ökade krav på kvalificerade lärare innebär att man får acceptera större klasser eller minskad undervisningstid

Det går inte att få mer av allt. På kort sikt kommer därför resultatet sannolikt bli det sämsta av båda världar: fler dåligt förberedda lärare i en sämre arbetsmiljö till del orsakad av svällande klasser, samt en högre grad av självstudier utan stöd.

Men på lite längre sikt finns ingen anledning att acceptera problemet som olösligt. En fördel med krissituationer är att de också tvingar fram nytänkande. Rigida krav på lärartäthet och illa fungerande lärarlegitimationer kan visa sig vara den största stoppklossen mot mer innovativa lösningar, som kan ge fler elever undervisning av färre, men skickliga lärare.

Likhetstecken dras mellan tekniska verktyg och ”flum”; datorer ställs i motsatsförhållande till skickliga lärare.

Tekniken erbjuder i dag den kanske största outnyttjade potentialen för att både kunna frigöra tid för pedagogiska kärnuppgifter – vilket skulle öka yrkets status – och en potentiell skalbarhet som kan bli mycket betydelsefull framför allt i ämnen där ämneskompetensen är en akut bristvara. Precis som i klimatdebatten tror jag att det finns anledning att tillämpa attityden ”villkorad optimism”. Problemen är reella och allvarliga, men de är också med viss möda hanterliga. Det förutsätter dock något annat än en fortsättning på status quo.

För att illustrera poängen: ponera följande scenario. Ett sjukhus köper in en dyr apparat för hjärtkirurgi. Väl på plats kommer sjukhusledningen på att den inte har råd att utbilda personalen i hur den ska användas. Maskinen blir stående oanvänd medan köerna växer. I ett uppföljande reportage slår en ung läkare fast: ”Det behövs inte mer avancerad utrustning i vården. Maskinerna från tidigt åttiotal funkar fortfarande. Allt som behövs är kompetenta läkare.”

Ett sådant uttalande hade sannolikt väckt en del förvåning. Att sjukhusledningen visat sig inkompetent förändrar inte det faktum att medicinsk utveckling handlar om att öka precisionen i diagnostik och behandling. Som skattebetalare förväntar vi oss att både möta skicklig vårdpersonal och att sjukhusen har utrustning som speglar de tekniska framsteg som görs.

Men när det kommer till skolan är den fiktive unge läkarens inställning allt mer omhuldad i den borgerliga skoldebatten. Likhetstecken dras mellan tekniska verktyg och ”flum”; datorer ställs i motsatsförhållande till skickliga lärare. ”Kasta ut datorerna från klassrummen!” utropade läraren och skoldebattören Isak Skogstad i GP här om året, och har sedan dess fått sällskap av MUF:s Benjamin Dousa samt, förstås, av Liberalerna.

Vi tycks beredda att stå ut med oerhörda brister så länge de är välbekanta.

Det påstås ibland att det inte finns någon evidens för att teknik kan underlätta och förbättra elevers inlärningsförmåga. Det stämmer inte. En kunskapsöversikt från förra året visar tvärtom att det finns ett antal program som signifikant har förbättrat exempelvis barns matematikkunskaper. I en litteraturgenomgång av 29 studier i rika länder visade 20 på positiva resultat för de elever som använde verktygen. I åtta hade verktygen ingen effekt alls och i ett fall kunde en negativ effekt iakttas.

Översikten visar förstås också att det finns en hel del teknik och en del digitaliseringsarbete som inte har fallit väl ut. Men när tekniska hjälpmedel fungerar är effekten större än minskade klasser eller utökad undervisningstid, och det till en väsentligt lägre kostnad. Precis som en riktigt bra lärare kommer att skänka sina elever större kunskaper än en riktigt dålig lärare, kommer olika verktyg fungera olika bra.

Men om det nu har visat sig att programmen inte har varit framgångsrika överallt, är det då inte ansvarslöst att tillåta eller till och med experimentera med digitala verktyg? Problemet med den intuitivt rimliga ståndpunkten att man bara ska använda sig av metoder som visat sig fungera prickfritt, är att ingenting – inklusive rådande ordning – fungerar prickfritt. Vi tycks beredda att stå ut med oerhörda brister så länge de är välbekanta, medan blotta hotet om ett utfall som inte är garanterat perfekt från första början resulterar i benhårt motstånd. En nolltolerans mot alla nya sätt att arbeta är en nolltolerans mot verksamhetsutveckling. Det är inte vad den svenska skolan behöver.

Många barn skulle må bra av mindre skärmtid hemma och en mer strukturerad skolgång, det är sant. Men AI-baserade, individualiserande program som följer elevens framsteg och inte släpper dem vidare innan kritiska moment övervunnits, tycks – åtminstone i dagsläget – faktiskt ha betydligt större effekt bland svagpresterande elever än bland högpresterande, i synnerhet i matematik.

Över hela världen behövs 20 miljoner nya kvalificerade lärare för grund- och gymnasieskolan kommande år

Hur ska då en lärare kunna hålla ihop en klass om alla börjar arbeta i sin egen takt? Behövs ens lärare om man har riktigt bra datastöd?

Frågan är felställd. Med rätt tekniska hjälpmedel kan undervisningen i betydligt större utsträckning inkludera hela gruppen i stället för att som i dag utgå från klassens snittelev. Så kallade CAL-program är ett komplement, inte en ersättning, för läraryrket och katederundervisningen. Lika lite som vi har mindre behov av skickliga pedagoger i matematik för att vi tillåter miniräknare i skolan är det rimligt att avfärda den här typen av hjälpmedel med att det skulle erodera lärarens status.

Det kan i sammanhanget vara värt att påpeka att Sveriges situation inte är unik. Över hela världen behövs 20 miljoner nya kvalificerade lärare för grund- och gymnasieskolan kommande år, utöver de nästan 50 miljoner som förväntas lämna yrket kommande år på grund av pensionsavgångar och karriärbyte.

Detta kan vi, paradoxalt nog, vara glada för. Medan användningen framför allt ökar i fattigare länder och blir bolag som arbetar med att utveckla ”ed tech”, utbildningsteknologi, allt hetare som investerarobjekt även i Sverige. Det är inte ett uttryck för allmän teknikoptimistisk sirensång utan ett resultat av att behoven världen över är så stora att allt fler tvingas tänka och pröva nytt. En ökad efterfrågan innebär att utvecklingen mot allt bättre, och mer sofistikerade, verktyg accelererar. Ändå finns en utbredd föreställning i Sverige om att utbildning är den enda mänskliga aktivitet som redan har uppnått skapelsens krona.

Som tur är delas inte detta perspektiv av alla. Nu till höstterminen startar exempelvis friskolan Viktor Rydberg ett testprojekt tillsammans med svenska AI-bolaget Sana Labs. Om inte politiken stryper förutsättningarna är det också just på skolnivå som de bästa lösningarna kommer prövas fram, och sannolikt är det just friskolorna som kommer gå i bräschen. Alla tidigare försök har förstås inte varit lyckosamma, och noggrann uppföljning och tydligt ansvarsutkrävande är av största vikt. Men i synnerhet som utvecklingen fortfarande är relativt ny finns en poäng i att börja småskaligt, istället för att reglera fram en enda metod för alla.

Teknik är ett verktyg, inte en ideologi.

Med det sagt finns det förstås mycket som politiken kan, och bör, göra. Ett vettigt regelverk för kvalificerade distansutbildningar behövs på nationell nivå. Ett slopat offentligt monopol på lärarutbildningen och ett nytt system för certifiering av lärare, som radikalt förbättrar möjligheterna till spårbyte och inte straffar exempelvis Internationella Engelska Skolan när de rekryterar välutbildade utländska pedagoger. Det finns mycket som kan åtgärdas för att råda bot på dagens och framtidens bristsituation redan under nästa mandatperiod.

Det stämmer att det ibland har funnits en naiv övertro på att alla skärmar som blinkar är guld, och att det finns skolor och kommunala inköpschefer som sett digitalisering som en materialsport, snarare än som seriös verksamhetsutveckling. Men en borgerlig skoldebatt som utfärdar tankeförbud mot alla undervisningsmetoder utöver de allra mest konventionella kommer stå illa rustad inför den skakiga, men faktiskt också rätt löftesrika, resa vi står inför. Teknik är ett verktyg, inte en ideologi, och kan mycket väl kombineras med traditionella ideal kring flit, ämnesdjup och höga krav på såväl lärare som elever.