Utblick Krönika
Domen mot Le Pen är hård, men inte politisk
Domen mot Marine Le Pen har kritiserats för att vara politiskt betingad. Men det är svårt att se några tecken på det. Snarare framstår den som ett styrketecken för den franska rättsstaten, skriver Carl-Vincent Reimers.
Domen mot den högernationalistiska partiledaren Marine Le Pen slog ned som en bomb i måndags. Tillsammans med åtta andra Europaparlamentariker för partiet Nationell Samling dömdes Le Pen i rätten i Paris för förskingring av offentliga medel genom ett upplägg med fiktiva anställningar för assistenter i Europaparlamentet under perioden 2004–2016.
Förutom ett fängelsestraff och hundra tusen euro i böter döms även Le Pen till icke-valbarhet under fem års tid. Något som effektivt hindrar henne från att ställa upp i presidentvalet 2027, som planerat. Överklagan kom som ett brev på posten och frågan kan avgöras i högre instans till sommaren 2026.
Domen har utlöst starka protester om att domen är politisk och ett hot mot den franska demokratin. Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers håller med om domen mot förskingring men har kallat straffet om icke-valbarhet för ”farlig” och ifrågasatt om domstolar ska kunna ”överpröva folkets röst”.
Alla länder har begränsningar om vilka som får kandidera i ett val, och att begränsa den möjligheten för brottslingar är inte ovanligt.
Weimers har utan tvekan en poäng i att de franska lagar som gör det möjligt att göra politiker icke-valbara innebär en inskränkning av rätten kandidera i demokratiska val. Men man kan på goda grunder argumentera för att den är motiverad.
Alla länder har begränsningar om vilka som får kandidera i ett val, och att begränsa den möjligheten för brottslingar är inte ovanligt. I svensk rätt finns ingen sådan lag eller tradition, men i Frankrike har straffet funnits sedan 1992 och Storbritannien införde liknande bestämmelser redan 1983. Det kan förklaras med den högre nivå av korruption och missbruk med offentliga medel som råder i Frankrike. Lagstiftaren har därför sett det som en viktig åtgärd att vid sådant missbruk förbjuda den dömda att kandidera igen, i syfte att förhindra framtida missbruk, och skydda medborgarnas förtroende för den offentliga makten.
Det är inte heller första gången detta straff döms ut till höga politiker i Frankrike. 2004 dömdes den moderata högerpolitikern Alain Juppé för ett liknande brott under arbete hos Paris borgmästare. Ett öde som även drabbade presidentkandidaten François Fillon 2020. Efter ännu en rättsskandal där en statssekreterare i Jean-Marc Ayraults socialistiska regering fällts för förskingring och penningtvätt skärptes lagen ytterligare 2016, vilket gjorde icke-valbarhet till regel vid bland annat förskingring.
Vad som är ovanligt i domen mot Le Pen – och som även Frankrikes liberale premiärminister François Bayrou reagerat på – är att straffet om icke-valbarhet börjar att gälla omedelbart (exécution provisoire). Normalt i såväl Sverige som Frankrike är att straff verkställs först när domen inte längre kan överklagas. Något som fick den före detta partiledaren för franska högerpartiet Les Republicains, Eric Ciotti, att kräva en särskild lag för att upphäva domen.
Att det helt skulle saknas juridisk praxis för omedelbar verkställighet stämmer dock inte. De senaste åren har flera höga franska politiker dömts så, ett uttryck för att domaren ser en risk att personen i fråga återfaller i brottslighet. Däribland Toulons borgmästare Hugo Falco och franska Polynesiens före detta president Gaston Flosse.
Inte heller är det lätt att se några uppenbart politiska förtecken i den 154 sidor långa domen.
En snarlik fråga har dessutom nyligen prövats av Frankrikes konstitutionella råd i en så kallad QPC (Question prioritaire de constitutionnalité), en särskild process där lagars giltighet under pågående rättsprocesser kan prövas om det finns skäl att anta att den går emot konstitutionens fri- och rättigheter. Detta efter att en lokalt folkvald från den franska ön Mayotte i Indiska oceanen tvingats avgå från sitt mandat och dömts till icke-valbarhet i två år efter en dom om förskingring, trots att han överklagat. Något som han menade gick emot maktdelningens principer och ”respekten för väljarnas frihet”.
”De vise” – som ledamöterna i rådet kallas – gav dock kalla handen till ett sådant resonemang. Domaren har rätt att avgöra avvägningen mellan påföljden för brottet och respekten för väljarnas frihet, det är inget som inskränker konstitutionen, skriver man i sitt beslut.
Inte heller är det lätt att se några uppenbart politiska förtecken i den 154 sidor långa domen. Där motiverar domaren beslutet om omedelbar verkställighet mot Le Pen mot bakgrund av risken för återfall, allmänhetens förtroende och den demokratiska ordningen – helt i linje lagstiftarens avsikter.
I en rättsstat ska lagarna tillämpas lika för alla, i detta specifika fall franska lagar som antagits i syfte att bestraffa förskingring av skattemedel och värna allmänhetens förtroende för demokratin. Domen mot Le Pen är hård, men det är svårt att se att domaren gjort något annat än just det.
Man kan såklart tycka att denna typ av juridiska renhållningsarbete inte hör hemma i demokratin, men sådan kritik ska riktas mot politikerna som stiftat lagarna, inte mot domarna som tillämpar dem. Tvärtom har det franska rättssystemet med denna dom bevisat sitt oberoende, när en presidentkandidat får utstå samma rättvisa som en lokalvald nobody från en ö i indiska oceanen.